Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.

Poängen med berättelserna är att den gynnade proselyten nästan alltid, vad jag kan erinra mig, blir liksom fångad av en stormvind – precis som Carola Häggkvist sjöng i Mellot 1991 – och i svåra fall tillfälligt medvetslös men efter förvandlingen en annan människa. Ett känt fall är den svenske sjuttonhundratalsdiktaren Bengt Lidner som i skolan fick en knäpp – ”den lidnerska knäppen” – varefter han inte bara blev en stjärnelev utan också, enligt några versioner, bara kunde tala på rimmad vers.

Den mest kända och troligen mönsterbildande omvandlingen hände romaren Saul som enligt Apostlagärningarna ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”, det vill säga de kristna, men ”omgavs av ett bländande sken” på vägen till Damaskus (bilden). Skenet var den återuppståndne Jesus som frågade varför Saul förföljde honom. Då omvändes Saul vilket var det största kapet kristendomen någonsin gjort ty Saul blev Paulus, den som skrivit en tredjedel av Nya Testamentet och dessutom, framför allt, skapade kyrkan. (Jesus var en karismatiker som sannolikt inte kunde hålla ordning på två pennor; det krävdes en administratör som Paulus för att leda de nya kristna församlingarna.)

Den stora omvändelsen, vad den än handlar om, är, påstår jag, i den västerländska traditionen en plötslig och genomgripande omvandling just som Carola sjöng:

Jag är fångad av en stormvind
Jag är fångad av en stormvind
Fast för dig
Ingenting kan hindra mig

Reser ut på öppet hav
Där allting blir som nytt
I den framtid som du ger
Utan saknad lämnar jag min trygga hamn
Fri, men ändå bunden till en öppen famn

Min omvändelse, som intervjuare brukar vilja förmedla, handlar om när jag slutade tro på det svenska biståndet. Jag spelar tjänstvilligt med i berättelsen. I fas ett är jag troende, sedan får jag plötsligt, i fas två, en flammande insikt att u-landsbiståndspengarna är bortkastade och efter den mentala reningen måste jag i fas tre för själsfridens skull lämna mitt trevliga och välbetalda jobb på Sida.

Det är ingen dum historia. Den enda haken med den berättelsen är att den inte är särskilt sann. Jag misstänker att sådana stories om plötsliga metamorfoser och snabba, oförutsedda insikter egentligen bara gäller för fjortisarna i Carola Häggkvists publik och, förstås, som en spännande, påstått självupplevd saga med vilken den store försäljaren Paulus försökte rekrytera anhängare till sin nya rörelse. Lidner kunde nog sjutton tala prosa även efter knäppen.

I varje fall tog min knäpp lång tid på sig och inträffade egentligen inte på allvar förrän jag hade tröttnat på biståndsbranschen och ville hitta på något annat att ägna mitt yrkesliv åt. Att u-landsbistånd inte fungerar hade jag, liksom alla andra som betraktar verksamheten med öppna ögon, redan långt tidigare insett. Jag behövde inte liksom Saul någon överväldigande uppenbarelse på vägen till Damaskus (som dessutom gjorde honom tillfälligt blind) för att för mig själv och för alla som ville lyssna förkunna den uppenbara sanningen att de verktyg som en stat som den svenska kontrollerar – en massa pengar i form av en budget samt rätten att skriva lagar – inte duger till att skapa utveckling i Tanzania, Afghanistan och Vietnam. Det borde väl alla fatta av sig själva när de noterar hur lite samhällsnyttig utveckling samma stat lyckas åstadkomma ens på närliggande orter som Rinkeby, Vivalla och Hjällbo.