Min släkt på faderns sida vet jag knappt någonting om – de kom från Iran. Jag vet mer om moderns sida, men också där är uppgifterna knapphändiga. För de var okända människor.

Den förste som tog namnet Råbock var Hans Jonsson Råbock, född i juli 1664 och död den 22 november 1746 i Bleckåsen i Alsen i Jämtland. Namnet är ett soldatnamn. Före honom hade de sonnamn. Hans Jonsson var son till Jon Hansson som var son till Hans, född på 1620-talet. Den förste Råbocken var dragon, men också skomakare. Dragon betyder beridet infanteri, men dragonerna i Jämtland hade inga hästar.

Beriden eller ej – Hans Råbock var karolin – han var en av Karl XII:s soldater. Hans var far till Jon Hansson Råbock, som också var karolin. Han föddes den 21 september 1694 i Offerdal och dog den 1 augusti 1768 på Frösön. Både fadern Hans och sonen Jon levde alltså länge. Jämtlands dragonregemente, som det hette från och med 1689, där både far och son var dragoner, vapenövades på Frösö läger.

I ett utdrag ur Frösö dödbok för år 1768 kan man läsa att Jon Hansson Råbock blev soldat år 1715 och togs tillfånga i Norge 1718 samt att han utväxlades och fick komma hem efter ett år. Man kan läsa att han tjänade kronan i trettiotre år. Han var kyrkovaktare i elva års tid och var ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”.

Jon var alltså 21 år gammal när han blev soldat. Inför sitt fälttåg mot Norge hade Karl XII samlat ihop en här på 60 000 man och ”det var ingalunda”, skriver Grimberg i sin historia, ”såsom en del äldre historici påstått, en hoprafsad samling av till stor del pojkar och gubbar, utan nästan genomgående folk i sin ålders blomma”.

I generalmönsterrullan den 3 mars 1720 kan man läsa att Jon Hansson Råbock mönstrat på Frösö kungsgård den dagen under generalmajoren Reinhold Henrik Horn. Man kan också läsa att han blev tillfångatagen mellan Jämtland och Stene skans den 8 oktober 1718. Han befann sig alltså med den svenska invasionsarmén på den norska sidan i Tröndelagen – han var en av ”Armfeldts karoliner”. Den 3 september 1719 kom han hem från fångenskapen och tjänade åter som dragon.

Vad var syftet med Karl XII:s fälttåg mot Norge? Grimberg skriver:

”Karls syfte med fälttåget var nog icke att erövra Norge i dess helhet för att behålla det utan blott att tvinga Danmark till fred och framflytta sitt rikes gräns mot Glommen.”

Kungen ville alltså omskapa förhållandena till Sveriges fördel, så att vi skulle få en förmånligare fred. I planen ingick ett dubbelt anfall: kungen skulle med huvudarmén rycka in i södra Norge medan en mindre avdelning under Carl Gustaf Armfeldts befäl från Jämtland skulle gå in i Tröndelagen. Det är i denna avdelning man hittar Råbocken. Han var en av Armfeldts omkring 8000 karoliner. Invasionen började i mitten av augusti 1718 sedan hären samlats i Duved.

Den mest kända händelsen under Armfeldts olyckliga fälttåg är den så kallade ”dödsmarschen” då den svenska armén, efter kungens död vid Fredrikstens fästning den 30 november, ska tåga tillbaka till Sverige. På nyårsdagen börjar man gå man över Tydalsfjällen i Trøndelag. Det blir storm och mer än fyra tusen karoliner fryser ihjäl på fjället.

Jon Hansson Råbock undkom detta öde då han tillfångatogs av norrmännen redan den 8 oktober.

Skönlitterära skildringar kan hjälpa oss att leva oss in historiska skeenden. Därför läste jag den historiska ungdomsromanen Bångens pojkar av Per Nilsson-Tannér från 1936. Romanen om Armfeldts fälttåg var förmodligen hans mest sålda bok. Jag läste den nya omarbetade upplagan från 1943.

Berättelsen börjar i Offerdal i Jämtland en julidag 1718 då en av kungens kurirer kommer störtande på en löddrig häst. Kuriren lämnar över en skrivelse till prosten som ska läsas upp i kyrkan dagen efter. Den innehåller en order från kung Karl om att alla rotar ska fyllas. Sex man utrustas, bland dem kusinerna Erik och Olof Bång, för att dra ut med Armfeldt i syfte att erövra Trondheim. Eriks mor är norska – född i Selbu.

Den påhittade Erik Bång och den verklige Jon Hansson Råbock är ganska lika varandra. Det är fyra års åldersskillnad mellan dem – Erik föddes 1698, Jon 1694. Jon blev soldat 1715 när han var 21 år gammal, Erik var 20 år gammal. Inför sitt fälttåg mot Norge hade Karl XII samlat ihop en här på 60 000 man och ”det var ingalunda”, skriver Grimberg i sin historia, ”såsom en del äldre historici påstått, en hoprafsad samling av till stor del pojkar och gubbar, utan nästan genomgående folk i sin ålders blomma”.

Eriks mor är norska, det är Jons också, född i Snåsa. Erik är född i Offerdal, det är Jon också även om han skulle leva större delen av sitt liv på Frösön. Så här låter ordväxlingen mellan Erik och hans norskfödda mor Berit i romanen. Kanske växlades liknande ord mellan Jon och hans mor Kerstin?

– Det blir så, att jag måste i väg, mor! sade Erik. Vi blir sex härifrån socknen… och tjugofyra hästar skall de ta ut… hur de nu skall finna så många. Jag har hört sägas att jag bara skall bli trossdräng… för jag är inte övad, och nu tör man inte ha tid att… I början på nästa månad drar vi mot fienden…

– Fienden! utropade Berit och reste sig. Vet du, vad du säger nu, Erik?

– Det är krig…

– Det är krig, ja, men sådant krig blir det inte, att norrmännen blir dina fiender, Erik! Du har tjocka släkten där ute… Morbror Leif har fyra pojkar i din ålder… och kan du räkna dem som fiender?

– Inte skall du tro, att jag drar iväg att slåss med släkten. För resten: i krig finns det ingen släktskap. Jag har aldrig sett Leifs pojkar och de aldrig mig, så det kommer på ett ut…

Illustrationen av Gunnar Lindvall visar hur bondpojkarna i Offerdal drar ut i kriget. Så kunde det ha sett ut när Råbocken vinkade adjö till mor och far:

År 1718 hade Jämtland inte varit svenskt så länge och jämtarna sågs fortfarande som opålitliga. En anledning till att det inte gick så bra för Armfeldt var att norrmännen hade gott om kontakter på den jämtska sidan. Grimberg skriver:

Det svenska krigsföretaget blev icke den överraskning det var ämnat att bli, ty norrmännen hade ett välskött spionväsen, vilket i hög grad underlättades därigenom, att inbyggarne på ömse sidor om gränsfjällen till stor del voro befryndade med varandra.

Efter ett tag ute i kriget förändras Erik Bång:

Nu fanns inte mycket kvar av bondsonen från Offerdal. Han var bliven en soldat från hjässan till fotsulan.

Han tänker på sin käresta Anna i Kjells och oroar sig för hur det ska gå om ryssen går in i Sverige nu när landet är dåligt försvarat:

Han började stålsättas och tänkte nästan aldrig på morbror i Selbu, men kunde ibland ligga klarvaken och undra, hur Anna i Kjells hade det. Det var väl aldrig sant, som det var sagt, att ryssen hade landstigit i Stockholm? Nu fanns det inga försvarare hemma i Sverige. Hur skulle det gå, om ryssarna började sprida sig i hopar över bygderna? Ryska soldater! Tvi! Ryska soldater i Offerdal…! Erik hade hört gamla bussar berätta om ryssen, och han ville inte höra mer. Ryska soldater brukade bete sig som djur, och de historier, Erik hört om kvinnor, som råkat i klorna på dylika sällar, gjorde honom hatfull. Kom ryssen till Jämtland… ja, då var det nummer 15 Bång, som vände om för att slåss på det hållet i stället.

Karolinernas återtåg skildras i kapitlet ”Fasornas fjäll”:

De hade ingenting att säga, de gingo tigande vidare. Snön piskade som sand mot deras stela ansikten, kläderna voro ishöljda, fötterna bedövade, fingrarna svidande. De sågo ingenting; befunno sig ibland i ett sällskap av andra stapplande, halvdöda män. I nästa stund voro de ensamma igen med natten. Här höll ingen samman mer, här gällde det att gå… bara gå mot natten.

[…]

Det blev morgon. En grå, dyster dager trängde genom snödrevet. Det var fruktansvärda ting de sågo. Deras väg kantades av fallna. Överallt lågo hopkrupna, stelfrusna soldater, en del redan döda, andra med svagt flämtande livslåga. Några kröpo på alla fyra, vrålande som djur, andra sutto småpratande och leende, bragta till vansinne av all ångest och alla plågor. Här och var stodo karlar med stela ögon frusna till döds. Hästarna kommo ibland jagande genom snöyran… herrelösa, vettskrämda hästar.

De som överlevde kom stapplande och krypande till Handöl. Här restes en minnessten år 1910.