Sällan brister jag ut i ett stort skratt när jag på morgonen tar del av rapporter från den stora världen utanför Sveriges gränser och från den lilla världen här hemma. Nyheterna brukar snarare göra en dyster. 

Häromdagen hände det ändå. Linda H Staaf hade lämnat Mats Löfving, regionpolischefen, och tagit ett kliv uppåt till överbefälhavaren, Micael Bydén. Vem härnäst? Ärkebiskopen? 

De tre nu nämnda kan man gott skratta åt, men den företeelse de illustrerar, korruptionen, måste tas på större allvar än man vanligtvis gör. All den korruption som brukar förses med förleden vänskaps- möter ett oförklarligt överseende. Den verkar ses med blidare ögon än den som handlar om överförandet av pengar eller andra tillgångar. 

Det är tvärtom. Den är farligare. Det är därför det ställs så starka krav på opartiskhet, oväld och urval efter meriter. Krav som man sedan ofta struntar i.  

Staaf utnämndes av Mats Löfving till chef för underrättelseenheten hos den centrala polismyndigheten, utan att ha några som helst kvalifikationer för sitt arbete. Löfving såg också till att hon fick ett tjänstevapen, utan att hon hade den för alla andra nödvändiga utbildningen. (Jag tror inte att Bydén kommer att ge henne en kanon, alltså en verklig, av stål.)   

I denna rapport redogörs för vilka hårda krav som ställs på polisernas förmåga att hantera vapen och hur omfattande och grundlig utbildningen är.  

Kraven på polisens organisation och på den enskilde polismannen är tydliga och konkreta. Det är därför lättare att visa hur vänskapskorruptionen ställer till skada – och, om man vill, att motarbeta den.  

Enligt Peter Springare gör man inte det. Önskan att anställa fler kvinnliga poliser skulle istället ha lett till en alltmer utbredd korruption. Det kan säkert vara som han säger – men svårt att bevisa. De flesta av dessa kvinnliga poliser har ändå riktig polisutbildning, antar jag. 

Korruptionen på högsta nivå är däremot lätt att motverka, om man vill. Det är bara att hålla på kravet att den mest meriterade skall få jobbet. Det gör man inte, försiktigt uttryckt, alla gånger. Expressen gjorde 2020 en genomgång av generaldirektörernas bakgrund och redovisade vilka som var – öppet – partianslutna. Av de 106 generaldirektörerna hade 21 partibok och av dem var 10 socialdemokratiska. Carl Dahlström, professor i statsvetenskap, har forskat om politikens inflytande över förvaltningen i olika länder. Enligt hans bedömning är politiseringen i Sverige relativt låg, men den avslöjar sig bland annat genom att efter ett regeringsbyte ökar omsättningen av generaldirektörer. 

Slutsatsen av detta? Det kunde väl vara värre.  

Jag tror inte heller att korruptionen är den största faran för den offentliga sektorns funktionssätt. Det är feminiseringen. Den sker i allmänhet – trots Springares farhågor – helt enligt regelboken. Skolan har förstörts därför att andelen kvinnor på alla nivåer har blivit så stor – och därför att deras värderingar har blivit skolans. Skolor i välbeställda medelklassområden kan fungera med rektorer och lärare som arbetar efter kvinnliga, mjuka, icke-hierarkiska riktlinjer. I de så kallade utsatta områdena fungerar det inte. Därifrån flyr inte bara de kvinnliga lärarna. Alla flyr från en hård miljö fylld av våld, också mot lärarna. 

”Elev- och föräldrainflytandet i skolans värld har ständigt ökat sedan 1970-talet och lärarrollen nedvärderats, lyfter skoldebattörerna som främsta orsak till skolvåldet.” 

Jaha. Det är som överallt annars, alltså. Man får smaka sin egen medicin. I landet där alla skall vara jämlika avskys professionalitet och kunnande och följaktligen är det otänkbart att någon skall få ställa krav på någon annan. Politikernas ökade inflytande leder till en fortgående avprofessionalisering. Det energikaos som landet nu tvingas leva med är just en följd av att drömska miljöpartister fått bestämma. 

Det har, som sagt, sina sidor. Men inte så sällan bjuds man på ett gott skratt.