Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.

Paavos maka slet sitt hår och föreslog att paret i stället skulle ge sig ut och tigga. Men Paavo ville inte ge upp sin bondelott utan lovade att gräva dubbelt flera diken om hustrun blandade till hälften bark i brödet. ”Herren prövar blott, han ej förskjuter”, sa han förtröstansfullt.

Det tredje året blev skörden god. Fru Paavo blev själaglad åt att få slippa barkbrödet men då yttrar Paavo de mest romantiskt socialdemokratiska ord som förekommer i den svenskspråkiga litteraturen:

Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!

Där kan man snacka om riktig bondesolidaritet som är något annat än den som utövas av Försäkringskassan.

Av denna korta dikt kan vi lära oss de nordiska folkens ursprungliga nationalekonomiska levnadsmotto: när det går dåligt så jobbar man mer och när det går bra så jobbar man i alla fall mer eftersom det säkert finns något annat meningsfullt att göra med överskottet.

Dikten skrevs ungefär 1830. Jag inbillar mig att författaren Runeberg gav en hyggligt realistisk bild av mentaliteten hos den tidens finländska bondebefolkning. Det var väl samma i de övriga nordiska länderna. Det är lätt att förstå att folk som tänker på det viset skapar överlägsna tigerekonomier när de får hjälp av de redskap, till exempel riktiga plogar och så småningom fossil energi, som den industriella revolutionen ställde till förfogande.

Det skulle inte ha fallit Paavo in att jobba mindre när skörden slog fel. Men just detta var den förtvivlade frugans förslag: ”Tagom staven [det vill säga låt oss ta tiggarstaven; min anmärkning]! Gud har oss förskjutit; svårt är tigga, men att svälta värre”.

Sedan John Maynard Keynes på 1930-talet satte sin prägel på nationalekonomernas tänkande är det fru Paavos idéer som hamnat i högsätet: när det blir lågkonjunktur, vilket är den moderna motsvarigheten till missväxt, ska man inte sänka lönekraven, spotta i nävarna och anstränga sig lite mer utan tvärtom gå på tiggarstråt hos de sociala myndigheterna. Kort sagt är den moderna uppfattningen att när ekonomin går dåligt så ska man jobba mindre i hopp om att det då ska gå bättre för ekonomin. Jag kan inte begripa annat än att detta måste vara ett bakvänt tänkande.

Ändå är sådana resonemang själva grundbulten i vår tids nationalekonomiska doktriner. I lågkonjunktur ska staten ge folk pengar så att de inte behöver arbeta – alternativ formulering: så att de kan överleva med mindre inkomster eller utan att arbeta – vilket förstås gör att produktionen ytterligare krymper ihop. När det å andra sidan blir högkonjunktur ska den ekonomiska aktiviteten bromsas (vilket betyder att folk ska jobba mindre) för att ekonomin inte ska bli överhettad och inflation bryta ut.

Innan du skriver av mig som galen så kan du betänka att den typen av nationalekonomiska resonemang som jag nu nuddar är sådana som dominerade ekonomkåren före Keynes. De gamla ekonomerna ville bekämpa lågkonjunkturer med samma recept som bonden Paavo: mer arbete till taskigare ersättning. Så gör för övrigt alla företagare.

Själv misstänker jag att Paavos metod är det mänskliga samhällets framgångsrika naturmetod. Hustruns metod – att tigga – är också en naturmetod som man ser folk pröva i fattiga länder men den är sällan framgångsrik och kan i alla fall inte ligga till grund för något ekonomiskt uppsving.

Konjunkturinstitutet tänker som Paavos fru. Så här sammanfattar Svenska Dagbladet dess decemberrapport om den svenska ekonomin:

Hushållens… minskade köpkraft gör att de väntas dra ned på konsumtionen under 2024, enligt Konjunkturinstitutet som på onsdagen publicerade årets sista konjunkturrapport.

Det skulle Paavo också ha gjort. Har man inga pengar så får man dra ned på konsumtionen.

Det bidrar till att Sverige nästa år går in i en lågkonjunktur som väntas vara till och med 2025.

Detta vore främmande för Paavo. Skulle han sitta och rulla tummarna i avvaktan på tre års missväxt? Det är helt fel strategi. I stället grävde Paavo dubbelt fler diken och åt barkbröd för att ha en chans att räta upp situationen. Men svenska hushåll tänker inte som Paavo:

Även om realinkomsterna gått ned under året har hushållens konsumtion hållits uppe hittills, på bekostnad av ett kraftigt minskat sparande, enligt Erik Spector, enhetschef på KI.

Så kan bönder också göra genom att äta upp den säd de planerat att använda till vårsådden. Det är ett säkert undergångsrecept. Nästa steg sedan man slutat att spara på utsädet är att taga staven och inleda ett liv som tiggare.

Jag tror alltså att rätt metod att bekämpa en lågkonjunktur är att folk arbetar mer, om nödvändigt så till lägre ersättning. Man kan få höra två invändningar till sådana förslag. Den första invändningen är att folk redan arbetar så mycket de kan. Det gör de inte. Liksom Paavo kan de, om det kniper, gräva dubbelt flera diken. Det är kanske inte populärt. Paavo tyckte inte heller att det var så kul att öka arbetsinsatsen. Men om det jobbas mer så bryts ryggen på lågkonjunkturen och BNP börjar stiga.

Den andra invändningen är att om produktionen plötsligt ökar kraftigt så finns det ingen efterfrågan som kan suga upp den. Det skulle kunna lösa sig med automatiska marknadsmässiga metoder genom deflation, alltså breda prissänkningar. I vår typ av samhälle anses prissänkningar av någon anledning otänkbara. I så fall får väl staten arrangera ett penningregn, alltså att sedlar i små valörer släpps från ett flygplan för att skapa efterfrågan särskilt från de fattiga som mer än de rika har orken att leta femtiolappar i skogen.