Igår var jag på labb för att lämna prover inför ett besök på vårdcentralen. Av outgrundliga skäl har min vårdcentral avskaffat det fullt fungerande laboratoriet som funnits i lokalerna sedan vårdcentralen invigdes för 65 år sedan så numera får patienterna på min vårdcentral vackert åka annorstädes för att ta prover. Därför befann jag mig igår morse på en vårdcentral i en annan ort utmed samma tunnelbanelinje. Det blev en minst sagt märklig och på alla sätt oangenäm upplevelse.

Laboratoriet jag besökte ligger i ett område som räknas som ”utsatt”. Jag är tillräckligt konspiratorisk för att misstänka att det flyttats dit för att människorna som bor i området lättare ska kunna få tillgång till provtagning i samband med sina läkarbesök. Oss andra är det inte lika noga med, vi kan gott åka runt lite varstans om vi nu nödvändigtvis vill lämna prover.

Eftersom området är ”utsatt” tillhörde också alla patienter som satt i väntrummet ”utsatta” grupper. Jag var ensam om att vara etnisk svensk men eftersom jag inte tycker att etnicitet och hudfärg har någon större betydelse tog jag min nummerlapp och slog mig ner. Det var bara några få personer före mig, och det var rejäl fart på de två sköterskorna som tjänstgjorde. Den förväntade kötiden var inte mycket mer än 15 minuter, och det kändes ju helt överkomligt.

Så blev det då min tur. Och ingenting hände. Provtagningsrummen var stängda och mitt nummer ropades inte upp. Istället kom båda sköterskorna ut från sina provtagningsrum, låste omsorgsfullt efter sig och försvann. Jag försökte påkalla deras uppmärksamhet men jag var fullkomligt osynlig för dem – det var som om jag inte fanns.

På den elektroniska tavlan uppdaterades den förväntade kötiden och blev allt längre. När det hade gått 45 minuter efter att sköterskorna försvann reste jag på mig för att fråga i receptionen om det var något som hade hänt. Men där fanns ingen personal alls att tillgå, så jag slog mig ner på min plats igen.

Efter en timme kom sköterskorna tillbaka, samtidigt som en ny (”utsatt”) patient tog en nummerlapp. Istället för att ropa upp mitt nummer tog sig den ena sköterskan an den nye patienten, medan den andra gick in på sitt rum och stängde om sig. Det tog ytterligare fem-tio minuter innan hon ropade upp nästa nummer – dock inte mitt utan ett nummer som tillhörde en annan patient som just kommit.

Jag insåg då att jag var tvungen att göra något åt saken om jag någonsin skulle få lämna de prover jag var där för att lämna och klargjorde att jag var före. Efter att sköterskan bett den nya patienten om ursäkt tog hon till sist emot mig, lite som på nåder. När hon sedan kollat min legitimation och fått fram min remiss på datorn sa hon nedlåtande och på mycket dålig svenska:
– Du har blivit stor nu så du behöver inte vara rädd.

Det var så surrealistiskt att jag inte ens kom mig för med att svara.

När jag väl var klar såg jag att väntrummet åter var fullt med patienter från ”utsatta grupper” och att provtagningen på nytt gick snabbt och effektivt. Det var bara när jag var ensam där som personalen tog en lång, lång paus från arbetet.

Det är svårt för mig att se det här på något annat sätt än att jag blev behandlad som jag blev på grund av min etnicitet. Varför vet jag inte riktigt. Var det ett slags statement från personer som ser en rasist i varje etnisk svensk? ”Kom inte här och tro att du är något bara för att du är svenne, här är det vi som bestämmer”? Eller passade de på att ta en paus eftersom de räknade med att jag skulle ha större tålamod än de patienter som kom med stora sällskap i släptåg? Kanske vet de att ett klagomål från mig ofrånkomligen skulle leda till att jag skulle bli anklagad för att vara rasist.

Jag vet inte och jag vet inte om jag ens vill veta. Men en sak vet jag i alla fall: Jag kommer aldrig någonsin mer att besöka detta laboratorium. Om inte min vårdcentral har något bättre att erbjuda betalar jag hellre ur egen plånbok, trots att jag redan betalat för både mig själv och en rad andra patienter med min skattsedel.