PATRIK ENGELLAU: En möjligen relevant observation

När Gud skapade världens såg Han också till att det uppstod en konflikt mellan politiker som fördelar budgetar och underställda instanser, till exempel skolor och husläkarmottagningar, som tar emot pengarna och använder dem. Användarna anser alltid att de behöver större anslag och politikernas oföränderliga inställning är att användarna kunde nöja sig med mindre.

När jag hjälpte politikerna i Vaxholm att till hösten 1992 bli Sveriges första friskolekommun kom några politiker på en bonusgrej med systemskiftet. Alla elever var ju värda samma skolpeng vare sig de gick i en kommunal eller en privat skola, resonerade de. Eftersom friskolorna till skillnad från de kommunala skolorna vill göra vinst skulle de anstränga sig så mycket de kunde för att öka effektiviteten och hålla kostnaderna nere. Och vad är din poäng? frågade jag. Fattar du inte? sa en centerpartist. Vid årets slut kan vi jämföra kostnaderna per elev i kommunala och fria skolor och när de visar sig vara lägre i de fria skolorna har vi ett kanonargument mot de kommunala skolorna som alltid vill ha mer pengar. Vi säger bara se vad friskolorna klarar av! Det borde även ni kommunala skolor mäkta med. Sedan sänker vi skolpengen för alla. På så vis leder privatskolornas vinstmaximering till lägre kostnader även i kommunen.

Vad jag kunde se – och fortfarande kan se – var detta korrekt resonerat. Rätt hanterad vore friskolereformen ett formidabelt verktyg som kommunpolitiker hade kunnat använda för att öka effektiviteten och därmed sänka kostnaderna i de kommunala skolorna. Men så blev det inte. I stället för den ekonomiska logiken, så väl formulerad av centerpartisten, tog en helt annan och mer politiskt orienterad logik överhanden i debatten om skolpengs- och friskolesystemet.

I själva verket vände den offentliga debatten vad som var riggat för en allmän hyllning till den nya ordningen i Sveriges skolsystem till nyuppfunna anklagelser mot skolor som gick med vinst och – ännu värre! – delade ut en del av vinsten till ägarna. I stället för ett hjärtligt tack fick de privata skolägare som delade ut vinst – och därmed visade att skolpengen faktiskt kunde sänkas för alla skolor och kommunen göra besparingar – rejält med skäll för att ha stulit skattebetalarnas pengar.

Varför var det så svårt att fatta att vinster är ett tecken på att priser kan sänkas, något som normalt sker genom att företag konkurrerar med varandra, och inte nödvändigtvis något som stjäls från skattebetalarna (eller arbetarna)?

Visst finns det argument för att verklighetens skolvärld skulle vara mer komplicerad än vad jag beskrivit. Visst kan det hända att friskolor har lättare att rekrytera studiemotiverade russinbarn från socialt gynnade områden (vilket de mindre lyckligt lottade skolorna får ordentlig ekonomisk kompensation för). Visst är det möjligt att friskolor ger glädjebetyg för att locka till sig fler av den sortens vandrande checkar som kallas skolbarn (vilket jag i decennier förgäves har tjatat om att friskolorna själva borde sätta stopp för genom att ansluta sig till ett externt och objektivt betygssättningssystem). Visst är det svårare att driva kommunala skolor än friskolor eftersom de är mer utsatta för krångel och byråkrati. Och visst kan det kännas stötande när internationella koncerner plockar hem feta utdelningar från svensk skattebetald skolverksamhet.

Men återigen får jag påminna om att de feta utdelningarna beror på att de kommunala skolorna inte klarar sig ekonomiskt i konkurrensen med de privata. Utdelningarna beror på att skolpengen sätts efter vad utbildningen kostar i kommunernas skolor. Det räcker med att bara vara obetydligt effektivare än de kommunala skolorna för att kunna dela ut vinster.

För trettio år sedan missade Sverige chansen att utnyttja konkurrensen mellan olika slags skolor för att dra ned utbildningskostnaderna till något normalt. Av 36 OECD-länder har Sverige den sjätte dyraste skolutbildningen med 25 procent högre kostnader per skolbarn är exempelvis Finland och Tyskland.

Patrik Engellau