När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.

De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.

Har jag, utan att märka det, som Törnrosa slumrat till i några månader eller år eller har jag rentav flyttat utomlands till något ställe utan telefonkiosker och brevlådor? Eller har jag varit incomunicado på något helt annat sätt?

Jag kan vara paranoid, vilket betyder att mina känslor inte alltid behöver tas på stort allvar av någon annan än mig själv, men jag har en gnagande känsla av att det på senare år artikulerats alltfler oroade varningar för att det, även i Sverige, föreligger tilltagande besvärande hot mot demokratin.

Idag avser jag att underhålla dig med ett antal observationer, som eventuellt är missuppfattningar, om den så kallade debatten i det svenska samhället. Närmare bestämt ska jag uttala mig om etablissemangsmedias debattsidor.

Följande budskap har jag framfört åtskilliga gånger tidigare men att upprepa sig är inte nödvändigtvis något att skämmas över, kanske tvärtom. Se bara på den katolska kyrkan som byggt världens största och mest långlivade organisation på att om och om igen berätta om en enda människas liv och äventyr. (Romarna hade för övrigt begripit hemligheten med tragglandet. ”Repetitio est mater studiorum”, sa de, upprepning är inlärningens moder.)

Vårtemperaturen har stigit ovanför tjugo grader och världen känns så rik av lovande möjligheter att skriva explosiva krönikor som troligen för alltid kommer att förbättra ditt liv.

Du känner säkert till den i bilden återgivna Kulturkartan. Den har utarbetats av två sociologer, en amerikan som jobbat på universitet i USA, en tysk som jobbat på universitet i USA och sedan flyttat till det svenska statsfinansierade Institutet för framtidsstudier. Kartan är världsberömd i hela Sverige. (Så har det varit, tror jag, sedan Gunnar och Alva Myrdals tid. De lärde sig amerikanska välfärdsidéer på universitet i USA och tog med dem hem till Sverige där jordmånen för sådana påfund, det vill säga finansieringsmöjligheterna, var mer lovande. Makarna Myrdal var mer insyltade med den socialdemokratiska makten i Sverige vilket underlättade de ekonomiska diskussionerna.)

För tre år sedan, när covidpandemin var ny och världen ännu ej beslutat sig för hur smittan skulle bekämpas, pågick en spännande världsdebatt, i första hand bland professionella epidemiologer, men även bland osäkra amatörer som till nöds kunde förstå ett och annat argument, som handlade just om det bästa sättet att försöka bemästra smittan.

Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)