FN oroar sig över Sveriges flyktingpolitik. Den har blivit alldeles för stram, menar Filippo Grandi, chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, som intervjuas i Svenska Dagbladet. Det är en lång intervju, med rubriken UNHCR-chefen oroad över stram svensk flyktingpolitik, och Grandi får många tillfällen att lägga pannan i bekymrade veck över den fruktansvärda utvecklingen i Sverige. Sverige borde naturligtvis fortsätta att ta emot oproportionerligt många flyktingar istället för att försöka få landet på fötter.

FN-chefen är på Sverigebesök för första gången sedan regeringsskiftet och är, får vi veta, ”lite trött”. Han har det ju så svårt just nu, med ännu en flyktingkris i Sudan, och han är lite besviken på den svenska regeringen:

”Utifrån samtalen har jag förstått att regeringen menar att Sverige har tagit emot många människor – flyktingar och andra – i flera decennier, utan att de integrerats tillräckligt i fråga om att lära sig språket och bli en del av samhället. Och att man därför måste ta emot färre för att kunna integrera de som kommer bättre.”

Regeringen ”menar”? Borde inte UNHCR-chefen ha koll på siffrorna? Borde han inte veta att Sverige under lång tid tagit emot oändligt många fler flyktingar än resten av Europa?

Det borde han. Och det är klart att han också vet. Men han är bortskämd, på grund av tidigare regeringars fullkomliga brist på omsorg om Sverige och dess medborgare, och tycker förstås det är kymigt att det land som i decennier vurmat för en allt mer massiv invandring plötsligt sätter ner foten. Lite som den där kompisen som är van att du säger ja till allt han föreslår, och blir kränkt och purken när du en dag plötsligt säger nej.

Grandi tycker visserligen att det är bra att regeringen inte helt tänker sluta ta emot kvotflyktingar men är ändå oroad, bland annat över att det ska bli allt svårare att få asyl:

”En rädsla som flera flyktingar i Sverige som Filippo Grandi träffat under dagen gett uttryck för.

– De är mycket oroliga för det.

Det andra är begränsningar av så kallad anhöriginvandring, särskilt för flyktingar med tidsbegränsade uppehållstillstånd.

– Det är motsägelsefullt eftersom regeringen vill göra mer för integrationen. Det är ju svårare att integrera en ensam man än en familj. Även om jag förstår att återförening av familjer innebär att man tar emot fler.”

Fantastiskt ändå att han kan förstå en sådan sak. Inte för att det spelar någon roll. Sverige har råd. Sverige har råd med allt och de svenska skattebetalarna kan belastas till de kryper på knä genom sin vardag.

Det stora problemet, om jag har förstått Grandi rätt, är att en regering måste ta hänsyn till de demokratiska val som sker med några års mellanrum. Det försvårar möjligheterna att hitta lösningar. Själv kan han kosta på sig att se det hela i ett ”bredare perspektiv”, får vi veta. Och han tänker så det knakar:

”– Det är förstås inte bra att det finns en massa flyktingar överhuvud taget, men vi måste fråga oss vad det beror på. Gör vi tillräckligt för att bekämpa fattigdom? Stärka jämlikhet? Förhindra klimatförändringen? Och för att lösa konflikter?

Han säger att flyktingarna kan ses som en sorts ambassadörer för olika kriser och att de bär med sig budskapet att världen är sjuk. Och för att kunna göra den frisk igen måste vi söka orsakerna till att de flytt.

– Det är mycket prat om att hjälpa människor i ett tidigare skede så att de inte behöver komma till Europa, men det är inte lika mycket som faktiskt händer.”

FN-chefen pratar mycket om vad ”vi” gör och inte gör och det är förstås oss i västvärlden han menar. Inte med ett ord nämner han de korrupta regimerna i Afrika och Asien, de som de facto orsakar de problem som i sin tur skapar flyktingströmmarna. Som de flesta andra överprivilegierade maktmänniskor lägger han ansvaret på oss.

Lite glad blev han ändå under sitt Sverigebesök och Svenskans reporter förklarar att det finns ljus i mörkret, som får FN-chefen att ”skina upp”.

”Han berättar om Danderyd som har ett integrationsprogram där nyanlända familjer och individer matchas med etablerade invånare i kommunen. Det kallas ideellt flyktingstöd och är ett pilotprojekt.

– Flyktingarna får hjälp av svenskar som guidar och lär dem om samhället och kulturen. Jag rördes nästan till tårar när jag hörde om en 80-årig svensk dam som tog hand om en ung eritreansk man, säger han och ler.”

Han menar också att den svenska regeringen inte borde ta hänsyn till den opinion som är ”fientligt inställd till fler invandrare”, utan istället vända sig till dem som är solidariska. Och han har ett rart exempel från sitt eget hemland Italien:

”I mitt hemland, Italien, har den nya regeringen, som tidigare var mycket emot migranter, tvingats anpassa sig efter opinionen som tyckte att den gick för långt.”

Här borde Svenska Dagbladets reporter ha upplyst FN-chefen om att det är just det den svenska regeringen gjort – anpassat sig efter opinionen som tyckte att den (förra regeringen) gick för långt.

Svenska folket har dessutom aldrig varit särskilt ”fientligt inställt” till invandrare, tvärtom. Men det finns en smärtgräns även för de svenska skattebetalarna. Så för min del får UNHCR-chefen vara hur bekymrad som helst, jag välkomnar en stramare invandringspolitik precis som en majoritet av svenska folket numera uppenbarligen gör. De verkliga problemen ligger i de länder, från vilka flyktingströmmarna kommer.

Bild: Skärmdump, Svenska Dagbladet