Det var inte meningen att jag, som jag gjort på sistone, skulle halka in i filosofins finrum och börja göra djupsinniga analyser av godheten och ondskan. Jag har bara sagt en rätt självklar grej, nämligen att om folk hade skämts och fått dåligt samvete vid tanken på att begå brott så skulle det troligen begås färre brott.

Utifrån denna premiss att incitament – piskor och morötter – faktiskt fungerar så har jag dragit slutsatsen att det var oförsiktigt av Sverige att avskaffa ondskan (vilket Dagens Nyheter enligt egen uppfattning gjorde år 1909 genom att i ett jippoliknande evenemang upphäva Djävulens existens).

Vare sig Djävulen och därmed ondskan försvann på grund av Dagens Nyheters initiativ – vilket den redan då malliga tidningen alltså påstår – eller om den Ondes fall snarare, som Max Weber menade, hängde ihop med en allmän ”avförtrollning” och sekularisering av västerlandet så står vi nu inför ett märkvärdigt faktum. Djävulen verkar tillräckligt död för att inte längre kunna smitta människor med sin ondska vilket har fått till resultat att det inte längre anses finnas några onda människor.

Och – lyssna nu! – om det inte finns några onda människor kan det inte vara synd eller ondska eller andra personliga moraliska defekter som gör att folk begår brott vilket i sin tur måste betyda att brottslingarna inte är skyldiga till sina kriminella handlingar. Eftersom de är oskyldiga till vad som medan Gud och Djävulen levde betraktades som förbrytelser finns det därför inte längre några brott liksom det numera inte i moralisk mening kan finnas några brottslingar. Inget ansvar, ingen skuld. Putz weg, bara!

Försök att övertyga mig om att en värld med sådana övertygelser över tiden inte skulle behöva registrera ett stadigt ökande antal brottsliknande förseelser och lätt gjorda misstag såsom rånmord och våldtäkter!

Men saken är ännu inte analyserad i grunden. Mördarna, om man får använda ett så gammaldags uttryck, och deras kollegor är således oskyldiga. Men vad är det som gör dem till ett identifierbart kollektiv? Här får du stå ut med att jag tar ut en gammal käpphäst på en runda. Karaktäristiskt för kollektivet är att dess ledamöter är oskyldiga och oförmögna till annat än de sysslar med, till exempel att de inte kunnat doktorera i teoretisk fysik och därför inte fått det eftersökta jobbet som chef för Energimarknadsinspektionen. Därför är de så svaga att de måste omhändertas den ständigt expanderande svenska omsorgsapparaten, det vill säga av det välfärdsindustriella komplexet. Jag föreställer mig därför, utan att för den skull dra några djärva slutsatser, att den Ondes död på något vis beredde utrymme för komplexets tillväxt. Någon sorts samband finns det i alla fall.

Men betyder Djävulens död – som i släptåg medförde skuldens och ondskans ungefär samtidiga frånfälle – nödvändigtvis att Dagens Nyheter också passade på att utplåna Gud? Det är långt ifrån självklart. Svenska kyrkan jävar föreställningen om dessa krafters samexistens i liv såväl som död. Det räcker med att besöka en enda gudstjänst för att inse att kyrkan nog kan tänka sig en till utmattning och total rumsrenhet dresserad levande Gud men att Djävulen inte går att föreställa sig annat än som en skämtfigur i nubbevisor.

Därmed har vi fått en obalans i det moraliska världsalltet. Visserligen är Djävulen och med honom Ondskan och de onda människorna försvunna. Det man trodde var ondska hos brottsliga människor visade sig vara oförmåga hos svaga och hjälpbehövande människor. Men vad hände med godheten? Försvinner alla goda människor med de onda?

Jag har frågat några människor om de anser att godheten lever i Sverige. Svaren kommer med tveksamhet och går i allmänhet ut på att de goda svenskarna är de som vill göra goda gärningar för de svaga – till exempel f d brottslingar och asylsökande – för andra människors pengar. Halten av goda människor ökar ju mer man närmar sig samhällspyramidens topp. När eliten första gången hängde på sig medaljer för godhetens och de mänskliga rättigheternas skull vet jag inte men ett bemärkt tillfälle var år 2013 när Bildtregeringen i utrikesdeklarationen förklarade Sverige för en moralisk stormakt vilket troligen sa något betydelsefullt om regeringens egna etiska pretentioner. I Bibeln kallas människor som inte vill sticka under stol med sin egen rättskaffenhet för fariséer.

PS Bara för att du inte ska tro att jag hittat på något smart så vill jag påpeka att såväl Nietzsche som Aljosja Karamazov ältade frågan, ibland skräckslaget bakom observationen att om Gud är död så är allt tillåtet! Mitt tillägg är att det räcker med att Djävulen är död för att allt ska vara tillåtet.