Sedan det senaste valet, som förde paradigmskiftespartierna till regeringsställning, har jag undrat om det kommer att bli något paradigmskifte (här till exempel ). Ju mer tiden går desto mer tveksam blir jag.

Huvudproblemet är inte att partierna inte vet så mycket mer om vad de menar med paradigmskifte än att de menar något annat än andra partier i paradigmskifteskoalitionen. Huvudproblemet är att de inte skulle veta vad de skulle göra även om de vore eniga ned till sista kommatecknet i paradigmskiftesplanerna.

Den som har något litet erfarenhet av organisationsförändringar – paradigmskiften är en sorts organisationsförändring – vet att det mesta handlar om makt. Det är omöjligt att få tusentals människor att samarbeta mot ett gemensamt mål om det inte finns någon som anger takt och riktning. Det är inte nödvändigt att alla gillar det gemensamma målet men det krävs att alla deltar i samma projekt. Det är på den punkten paradigmskiftesalliansen tycks fallera.

Det började med att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson tog avstånd från Tidöavtalets överenskommelse att antalet gratis tolktimmar skulle skäras ned för migranter. Något sådant kunde Ankarberg inte gå med på. Denna ordervägran från ministern träffade regeringen som en torped i babords låring. Plötsligt visste man inte vem det var som bestämde. Jag tror det var då statsministern slutgiltigt förlorade sin auktoritet. Om han med omedelbar verkan hade sparkat sjukvårdsministern och satt in något lydigt råskinn på posten hade han kanske kunnat räta upp situationen men det skedde inte.

Sedan hade regeringen troligen begripit att den måste sätta sig i respekt vilket för det mesta, som alla läsare av Machiavellis Fursten känner så väl till, betyder att bestraffa makthavare i sin närhet, helst så hårt som möjligt, ty sådant ingjuter vördnad och bävan hos medarbetarna.

Detta tycks regeringen ha begripit. Den beslöt därför att göra sig av med generaldirektören Fredriksson i Skolverket men inte på det våldsamma sätt som saken förtjänade, till exempel att Fredriksson i allas åsyn slängdes i en fuktig källarhåla på vatten och bröd, utan med sådan mildhet att Fredrikssons kolleger, som alltså skulle skrämmas till tukt och underkastelse under regeringen, inte kan ha trott att föreställningen var på allvar. Fredriksson skulle få sitta tiden ut.

I dagarna har utbildningsminister Hans Persson försökt upprätta sin pondus genom att beljuga Elsa Widding med anklagelser att hon skulle vara förintelseförnekare – en dumhet som hade gett sverigedemokraterna trumf på hand om de begripit att utnyttja Perssons blotta i stället för att gotta sig åt att partikamraten Widding fått ett slag i ansiktet.

Sedan bestämmer sig liberalen Persson för att kollektivt missfirma 258 framstående svenskar som sitter i styrelserna för trettio universitet och högskolor genom att skära ned deras mandatperioder från tre år till 17 månader. Om Persson hade lagt fram denna idé som examensprov för Machiavelli hade ministern genast blivit utkörd och tillsagt att söka sig ett nytt jobb som passade hans kvalifikationer, exempelvis något hos McDonalds eller Foodora. Vad hade Persson att vinna på att reta upp dessa 258 troligen ganska självgoda personer att döma av en debattartikel som den kanske ilsknaste av dem lyckats få publicerad i Dagens Nyheter?

Mitt grundtips är numera att paradigmskiftesregeringen – tyvärr, måste jag tillägga eftersom jag kan sympatisera med de tilltänkta paradigmskiftenas anda – är pantad. Med något undantag är handlaget för svagt. I stället för att förtreta de tvåhundrafemtioåttas gäng och förmå dem att gemensamt överväga att avgå för att markera sitt missnöje så kunde utbildningsministern ha övervägt en listigare strategi.

För snart tio år sedan skrev jag en bok med förslag till universitetsreform tillsammans med sex framstående universitetslärare. Vår främsta slutsats var att lärarprofessionen borde ha mer makt på den överdimensionerade och onödiga byråkratins bekostnad. Det gällde kort sagt att beröva de 258 en avsevärd del av deras inflytande över lärarkåren. Tråkigt nog kommer detta sannolikt inte att ske genom att deras överhuvud ministern irriterar dem till den grad att de hotar att säga upp sig.

Bättre då om ministern försökt härska genom att söndra, till exempel att avskeda hälften och fördubbla den andra hälftens tjänsteperiod till sex år. Det skulle halvera den mängd byråkrati som presterades per tidsenhet samtidigt som gruppen skulle lamslås av sina interna konflikter vilket vore just syftet.