Vi har under en stor mängd år lärt oss att när unga invandrare misslyckas i Sverige och blir kriminella är det helt och hållet svenskarnas fel.

Dessa beskyllningar brukar vanligtvis komma från framträdande debattörer, författare och föreläsare med invandrarbakgrund, som till skillnad från oss har ständig och stor tillgång till de största tidningarnas debattsidor.

Det finns ingen anledning att upprepa alla deras litanior här och nu, vi känner alla till dem. Ännu en författare, Zana Kaya, har nu anslutit sig till den månghövdade klagokören. Han drar i Göteborgs-Posten 23 december den ädla konsten att skuldbelägga andra till en helt ny nivå.

Den som bär en stor del av ansvaret för gängkriminaliteten i våra förorter är enligt Kaya ingen mindre än – Zlatan Ibrahimovic. Den såg man inte komma!

Kaya beskyller Zlatan för att inte vara tillräckligt engagerad i de gängkriminella. Trots att han torde vara den absolut främsta förebilden av alla för unga invandrarkillar i orten. Förutsatt att de är intresserade av fotboll. Det tycks emellertid vara en allmänt utbredd uppfattning att just dessa killar är fotbollsintresserade. Om de inte vill hålla på med boxning eller någon annan kampsport, vill säga.

Men för dessa unga gangsters räcker det tydligen inte med att Zlatan är en synnerligen god förebild. Kaya tycks anse att det behövs direkta praktiska insatser av Zlatan. Lite mera Hands-on från Zlatans sida. Han borde yttra sig i debatten, påverka politiker på riksdags- och kommunnivå och ”skicka ett konkret budskap” till de unga kriminella. Vilket han tydligen inte gjort, enligt Kaya.

Kayas anklagelser mot Zlatan är synnerligen grova. Från GP:

”Zlatan har svikit förortsbarnen, men jag hoppas att han kommer tillbaka för att sätta press på politiker, skapa olika akademier som gör samhällsnytta och få beslutsfattare att investera i förorterna som har stora renoveringsbehov.

Just nu är det för mycket padelarenor som tar hans uppmärksamhet.”

Kaya uppvisar dock en liten men ändock viss förståelse för problematikens komplexitet:

”Om vi ska kunna vända denna dystra utveckling är det fortfarande skola, integrationsprojekt och förebilder som vi ska lägga fokus på. Med den nya regeringen kommer klimatet bli ännu hårdare. Som uppvuxen i förorten har jag upplevt stor oro för vad visitationszoner men också nya, hårdare lagar skulle kunna innebära i praktiken.”

Vad Kaya, och alla hans gelikar som diskuterar förortens problem, tycks ha missat är att allt i grund och botten beror på olika kulturer. Inom hem och skola och omgivande majoritetssamhälle.

Vilket jag kommit fram till, efter många års arbete inom socialtjänsten i dessa utanförskapsområden. Man kan prata hur mycket som helst om skolans ansvar, och för all del även socialtjänstens, och olika integrationsprojekt. Allt detta är och förblir en återvändsgränd.

Jag kan ta mig själv som ett exempel. Jag började skolan 1961 och hade fullföljt grundskola och gymnasium en bit in på 70-talet. Lyckligtvis sammanföll kulturen i mitt hem med den som rådde i skolan och i hela det omgivande samhället.

Den kulturen, eller allmänna mentaliteten om man så vill, gick i korthet ut på att du ska sköta dig, göra ditt bästa, alltid göra rätt för dig, skaffa dig ett jobb och inte ligga andra till last. Efter dessa teser levde mina föräldrar och de flesta andra, i det homogena Folkhemmet.

Hade jag som sjuåring kommit till en skola som predikade helt motsatta ideal tror jag inte att jag hade trivts så bra i skolan. Eftersom hemmet och uppväxten till väldigt stor del formar vilka vi blir och är.

Hade skolan försökt inpränta i mig att jag inte behöver anstränga mig utan jag istället ska hävda alla mina rättigheter gentemot samhället i varje given situation hade jag nog ställt mig skeptisk. Om inte så skulle det ha uppstått en kraftig kulturkrock mellan vad som gällde i mitt hem och vad skolan lärde ut.

Detta är exakt vad som händer i våra utsatta förorter, fast omvänt.

Väldigt många barn ser aldrig sina föräldrar gå till jobbet. Istället hör de föräldrarna ständigt prata om socialtjänst och försäkringskassa när det kommer till pengar och försörjning.

Behövs det något extra ska man gå till socialtjänsten och i skarpa ordalag utkräva sin rätt. Får man inte exakt de pengar man vill ha ska man bråka, överklaga och förhoppningsvis få rätt i högre instans. Och när man inte får det ska man bråka ännu mer.

Jag har svårt att se att barn som växt upp i hem som dessa ska kunna tro på vad skolan förmedlar. Vilket i princip är samma budskap som jag fick höra, med tillägget om alla människors lika värde, vilket vi slapp höra. De ser ju den exakta motsatsen hemma. Plus att de även får lära sig att de är diskriminerade.

Långt ifrån alla barn i utanförskapsområdena blir kriminella. Många satsar på skolan, går högre utbildningar och blir framgångsrika. Men tillräckligt många blir kriminella, i ett evigt utanförskap. Och genom detta har vi, alltså våra politiker, skapat oss ett enormt samhällsproblem, som hela tiden växer.

Vad ska man då göra för att lösa förorternas alla problem? Ja, visste jag det skulle jag inte sitta här utan vara ute och föreläsa för samtliga kommuner och tala om för dem vad de ska göra. Ärligt talat har jag svårt att se någon lösning alls.

Inte så länge det utgår statliga och kommunala mångmiljonbidrag till de ”nya svenskarna” för att de i möjligaste mån ska bibehålla och förstärka sina hemländers kulturer och religioner, främst islam och sharialagar.

Det kanske vore bättre att istället lägga de pengarna på att upplysa om vad det egentligen är som gäller här i Sverige. Och även upplysa om att det inte är direkt klädsamt att hela tiden skylla på andra.