Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.

En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.

På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder. De senaste dagarna har denna tes bekräftats från olika håll. Dagens Nyheters bekymrade ledarsida sammanfattar så här:

Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.

För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)

En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:

En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.

År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.