Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Bara för att du ska förstå mitt stämningsläge så kan jag informera om att jag till julklapp åt mig själv beställde en gasolvärmare på fyra kilowatt, vilket påstås kunna värma upp ett rum på trettio kvadratmeter. Den kostade över femtusen kronor så jag drog in presenterna till fru och barn. Å andra sidan tänker jag bjuda dem på gasolvärme om det behövs. Då kommer de att tacka mig för mitt förutseende.

Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.

Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.

Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.

Förlåt men jag kan inte låta bli att göra en kanske billig poäng med anledning av en krönika jag nyss skrev och ett meddelande från svenska staten som jag fick samma morgon som krönikan publicerades. Krönikan var en drift med de invandrarorienterade myndigheterna i Sverige som inte tror att invandrare kan lära sig svenska språket annat än genom att gå på statliga kurser enligt systemet Svenska för Invandrare, SFI. Jag passade också på att påpeka att denna inställning hos staten är fascistisk. Då menade jag inte fascistisk som allmänt nedsättande omdöme utan fascistisk i den statsvetenskapliga bemärkelsen som företräddes av Benito Mussolini och innebär att staten är nationens heliga kärna och att inget viktigt kan eller bör ske utanför statens kontroll. Allt genom staten, ingenting utanför staten, sa Benito.

På den yttersta dagen ska alla levande rannsakas och de döda tillfälligt uppväckas för att ävenledes ställas inför rätta. För svenskar ska det finnas en särskild domstol inrättad i en jättearena eftersom nästan hela mänskligheten beställt platser för att kunna avnjuta en föreställning som lovar att bli något alldeles särskilt. Ty som åklagaren sagt bör människor som är så djävla dumma som svenskarna redan på förhand vara dömda att tillbringa sin tid i dödsriket vid en skampåle dit andra boende kan gå och flabba och peka finger.

Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.

Nu ska jag säga en sak som jag tänkt många gånger – och du har troligen också gjort det – men knappt vågat skriva. Det är att statens första uppgift inte, som många tror, är att vårda värdegrunden utan att vårda sitt våldsmonopol. Detta har världen vetat om i varje fall sedan 1600-talet när Thomas Hobbes skrev boken Leviathan. Leviathan är ett fruktansvärt monster från Jobs bok i Gamla Testamentet som Hobbes framhåller som förebild för den statliga våldsapparaten: