Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.

Här är en kort introduktion:

Jag har inte mycket till övers för banker. Ej heller gillar jag reklam. Den är för det mesta är förljugen. Bankreklam är en särskilt giftig kombination.

Men när jag såg den här reklamen smälte jag direkt. En liten flicka deponerar ett mynt och all världens skönhet bryter gradvis ut.

En orkester samlas lite i taget på ett torg någonstans i Spanien. Människor faller alltmer i trance i tonerna av – jag blottar min musikaliska okunnighet det visar sig vara en bit Nian. I vilket fall som helst så kommer du att känna igen musiken, den är världens mest kända – stråkar, blåsinstrument och trummor.

Det är så rörande, så vackert. Mänsklig gemenskap bryter ut, ett gemensamt engagemang för, för vadå? Bara att vara med om något storartat tillsammans.

Barn klättrar upp i lyktstolpar och låtsas dirigera, vuxna tar fram sina telefoner för att föreviga. Fler musiker ansluter. Det blir gradvis alltmer märkvärdigt, alltmer storslaget. Och ändå så självklart och mänskligt och nära.

Så kan människors gemenskap och gemensamma strävan gestaltas. Och det ska vara en girig bank som visar upp det! Jag kommer nog inte att ändra min uppfattning om finanskapitalet och reklambranschen, men här bugar jag mig och tar av mig hatten. Det finns mänsklig värdighet på de mest oförmodade ställen.

Du kanske vill kolla? Gå till Banco Sabadell.