För några dagar sedan skrev Lena Andersson i en krönika i Svd (låst artikel) att det är föräldrarna som bär skulden om deras barn hungrar. Det har startat ett drev av episka proportioner och folk från både höger- och vänsterkretsar har hoppat på tåget. Nu är det fritt fram att skriva exakt vad som helst om Lena Andersson eftersom hon har dristat sig att frångå konsensus, som stipulerar att allt är samhällets och den nya regeringens fel. Debatten är helt onyanserad och det finns ingen hejd på pajkastandet.

I sin krönika ifrågasätter Lena Andersson det socialdemokratiska narrativet om att barn lever på svältgränsen efter sex månader av borgerligt styre och skriver att om barn går hungriga så är det föräldrarnas fel. Hon är måhända lite fyrkantig i sin kritik, men det betyder inte att hon inte har flera poänger. De flesta föräldrar har goda möjligheter att mätta magarna på sina barn, om än med annat än hämtmat, och vad har det plötsligt blivit för fel på att laga gröt?

Ytterst få av Lena Anderssons kritiker kommer med några vettiga argument. Det är mest tjat om hur orättvist det är att vissa föräldrar inte har råd att handla på McDonalds, eller ge sina barn den nyaste mobiltelefonen och köpa märkeskläder, och att det är ett hån mot dessa stackars hårt prövade föräldrar att börja tala om gröt mitt i deras uppenbara misär. Det där med att rätta mun efter matsäcken, som man ofta sa när jag växte upp, gäller liksom inte längre. Sånt får man inte säga, knappt ens tänka, och gör man det så hamnar man just i den sits där Lena Andersson nu befinner sig.

Den dummaste kritiken mot Lena Anderssons artikel kommer (givetvis) från Alexandra Pascalidou som från sitt elfenbenstorn i finrummet raljerar på Twitter. Som vanligt framhäver hon sitt eget omättliga ego och lyckas få alltihop att handla om henne själv och hennes familj:

” ‘Hungrar barnen är det föräldrarnas fel’ skriver Lena Andersson idag i SvD. Föräldrarna kan nämligen inte laga havregrynsgröt. Min mormor reser sig från graven. Inte var det hennes fel att hennes två barn svalt ihjäl. De anklagade har dock inte råd att läsa och besvara kritiken.” skriver hon.

Hon pratar alltså om Grekland, under svältkatastrofen åren 1941 – 42. Skamlöst försöker hon ge sken av att dagens föräldrar i svenska förorter har det lika tufft som folk hade det under andra världskriget. Det är så lågt att man häpnar, men vad man kan förvänta sig av en person som plagierar andras texter när hon känner för det.

Det finns dock en och annan som faktiskt problematiserar det här, och som har genomtänkta argument till varför de anser att Lena Andersson har fel. En av dem är Adam Cwejman, som skrivit en mycket läsvärd ledare i GP. Han menar att människor inte äter rationellt utan socialt, och att matvanor är svåra att bryta. ”Diskussionen om barn, mat och näring bär spår av en vanligt förekommande svensk vana att tro att den välutbildade och belästa medelklass-svensken är alltings mått.” skriver han och fortsätter:

”Högerns version, som Andersson torgför i sin mest rena form, av denna förutfattade mening är att alla människor egentligen har lika möjligheter att fatta autonoma och rationella beslut, även i ett läge av resursbrist.”

Han menar att de socioekonomiskt drabbade familjerna lever i ett ”bristsamhälle” och därför äter för att överleva, medan det för medelklassen (som alla debattörer numera tycks uppfatta som allmänt supervälmående och privilegierade trots att det är den samhällsklass där folk sannolikt jobbar allra mest) handlar mer om hur och vad man ska äta för att det ska vara så nyttigt som möjligt.

Jag köper inte Cwejmans resonemang rakt av, men han är hederlig och konsekvent i sitt resonemang. Det är så ovanligt numera att man nästan blir på gott humör.

Själv tycker jag att Lena Anderssons resonemang på sina ställen är väldigt klokt. Jag ställer mig också frågan på vilket sätt de pubertala debattörerna skulle vara till någon som helst hjälp för de barn och föräldrar som de anser ha blivit så gruvligt kränkta av Lena Andersson. Vad gör deras onyanserade kritik för skillnad rent praktiskt? Ingen alls.

I så fall är det snarare mer hjälpsamt att uppmana till gröt- och linskok, det är åtminstone ett praktiskt förslag. För faktum är att de allra flesta – jag skulle drista mig till att säga alla – har råd med både havregryn och många andra basvaror och jag förstår faktiskt inte varför man inte kan få påpeka det utan att bli utsatt för ett hatdrev.