Det har skett något mycket märkligt i offentlig debatt på senaste tiden.  

På Twitter skrev en rektor: En av de jobbigaste arbetsuppgifterna jag har är att prata med föräldrar till elever inom spannet 71–90 begåvningsmässigt. Det finns inte någon plan för dessa elevers skolgång. Oavsett vilket stöd vi sätter in klarar de inte skolan. (@rektor_linnea) 

Och nyligen hade Lena Andersson dristigheten (oförskämdheten, enligt vissa) att påpeka att om ett barn hungrar är det föräldrarnas fel. 

Plötsligt har den enskilde, individen blivit synlig. Det var länge sedan han eller hon syntes. De har hela tiden dolts av ett det – samhället. Man har hänvisat till strukturer och till utsatta områden. Det lär man fortsätta med. De anförda exemplen är bara ett par ensamma svalor på en för övrigt tom himmel. 

Ändå var det länge sedan tvillingstudier kunde visa att tvillingar som skilts åt och kommit att växa upp i olika områden ändå fick mycket likartade öden – miljön hade mycket begränsad betydelse, jämfört med ärftligheten. 

Men de utsatta områdena finns ändå väl synliga på kartan och i terrängen – och faktum är att där begås mer brott och andra obehagliga handlingar än i andra områden. Då måste väl ändå miljön ha avgörande betydelse? 

Det är fortfarande fel tänkt. Dessa områden befolkas till stor del av invandrare från områden, Nordafrika och Mellanöstern, som befolkas av invånare med genomsnittligt just så svag begåvning som rektorn ovan talar om. 

Om tio år kanske man vågar tala om det. 

(Om politikerna finner det förenligt med sina intressen. Talet om utsatta och eftersatta områden ger tillfälle till många intressanta och kostsamma reformförslag).