Det finns numera att slags konsensus bland internationella bedömare (vilket brukar betyda anglosaxiska akademiker som håller långa föredrag på YouTube) att Ukrainakriget visar på avgörande förändringar i världens maktförhållanden. Jag är inte säker på att Sverige haft någon seriös utrikespolitik sedan andra världskriget då vi fegt men förnuftigt höll Sverige borta från stridigheterna. Däremot har vi haft en hel del oseriös utrikespolitik (som lär ha tagit sin början när Göran Persson upptäckte att han liksom förbundskansler Helmuth Kohl gillade att äta smör och då lärde sig engelska och kom att uppskatta utrikespolitikens fördelar och möjligheter).

I de internationella akademikernas värld är utrikespolitiken nu på väg in i sin tredje fas efter världskrigets slut. Först levde vi i en multi eller bipolär värld där huvudmotsättningen stod mellan det amerikanska blocket, som också kallades ”den första världen”, och Sovjetunionen, ”den andra världen”. Det fanns en ”tredje värld” också. Den bestod av de så kallade underutvecklade länderna som villigt lät sig mutas med bistånd av USA och Sovjetunionen som ville ha den tredje världens stöd i FN vilket gav denna värld ett avsevärt inflytande. Ännu mycket mer inflytande fick de av att de med hjälp av andra anglosaxiska akademiker under många år utvecklade ett tänkande som gick ut på att den första världen sedan femtonhundratalet varit rasist och slavhandlare. På det viset fick den första världen ett dåligt samvete som odlats så väl av sina intressenter att det numera förvandlats till PK-ism eller wokeism och blivit västerlandets ledande ideologi. (Jag håller med om att det låter motsägelsefullt att den ledande världen – västerlandet – näst intill frivilligt skulle anamma ett tänkande som utpekade det själv som jordklotets mest skyldiga niding alla kategorier; men människan är oändligt komplicerad men samtidigt synnerligen enkelspårig så även detta går att förklara. På 1970-talet såg jag de stora elefanterna dansa ty då jobbade jag i Latinamerika med de framstående tänkare som la grunden för de sedermera så framgångsrika teorierna om hur den första världen gjort sig rik på att suga ut och förtrycka den tredje världen och därmed ackumulera ett moraliskt skuldberg som vi ännu inte ens börjat amortera.)

Denna första multipolära värld tog slut när Sovjetunionen kraschade i början av nittiotalet. Den andra världen försvann och bara den första – USA och Västeuropa i första hand – fanns kvar. Den allmänna meningen bland de internationella bedömarna – och en sådan som jag som inte begrep bättre – var att bara en pol fanns kvar, nämligen USA och dess vasallstater, och världen således blivit unipolär. Vi var många som trodde att alla krig var slut och att det enda våld som sedermera skulle behövas var ett slags internationella polisinsatser där USA – med eller utan en ”koalition av villiga”; ett begrepp hämtat från Vilda Västern – anföll exempelvis Iran i syfte att byta ut landets regering så att det blev demokrati i stället för diktatur varmed världen skulle ha förts ytterligare ett snäpp närmare sitt slutgiltiga idealtillstånd.

Att USA hade praktiskt taget total kontroll gav dess lakejstater, till exempel Sverige, möjligheten att avstå från allt slags ansvar i utrikespolitiken och ge sig hän åt vilka tokigheter som helst, till exempel att nästan lägga ned försvaret (som ju inte längre behövdes eftersom USA stod som enda och slutgiltiga garant för det våld som eventuellt behövde utövas mot sådana som Saddam Hussein och Ghaddafi). Sverige kunde släppa alla spärrar och bygga sig ett slags Gröna Lund av de utrikes ärendena där det fanns roliga skrattspeglar som kallades feministisk utrikespolitik och där utrikesministern själv kunde resa utomlands i syfte att förolämpa utländska makthavare för att de inte var feminister.

Gradvis undergrävdes unipolariteten vilket uppenbarades genom Ukrainakriget. Kina blev en ny stormakt som krävde en plats i solen och det uträknade Ryssland stod emot de sanktioner och vapen som riktades mot landet, delvis i kraft av sin villighet att bortse från allt slags hänsyn till den egna befolkningen. När unipolariteten förvandlades till en ny multipolaritet fick den svenska utrikespolitiken panik. Man kunde inte längre räkna med villkorslöst militärt stöd från USA. På USA:s inrådan (eller order) ökades försvarsanslagen flera BNP-procentenheter och, märkvärdigast av allt, kastades det heligaste Sverige haft efter feminismen och välfärden, nämligen årtionden av alliansfrihet, på några dagar över ända medan Sverige flämtande armbågade sig fram i kön för hugade Natomedlemmar.

Den nya multipolära världen kommer att bestå av USA, Ryssland och Kina eller kanske USA och Kina inklusive rubbet av de övriga länderna, det vill säga den tredje världen, som nu förbereder sig för att klara sig utan de USA-kontrollerade institutionerna, exempelvis dollarn. Detta kommer rimligtvis att påverka Sveriges självbild och utrikespolitik. Det USA som låg till grund för Sveriges politik under det kalla kriget – och knappt ändrats sedan dess – kommer, tror jag, inte att hålla så mycket längre. Den moraliska låtsaspolitiken kommer sannolikt att med tiden förvandlats till realpolitik. Hur ska vi exempelvis fortsättningsvis kunna presentera oss som en humanitär stormakt när Ukraina på moraliska grunder kräver att Sverige skickar vapen som vi behöver själva – nu när USA inte längre garanterar militär hjälp – eller inte ens har?