Min portugisiskafröken som inte besväras av några politiskt korrekta uppfattningar och jag satt och ömkade oss över den västerländska skolans förfall. Vår grundläggande men ännu inte fullständigt bevisade hypotes var att nedgången gäller de flesta länder i den västerländska kulturkretsen, alltså de länder som hämtar praktiskt taget allt sitt tänkande från USA.

Fast egentligen gör det väl inte så mycket att ungarna inte lär sig något, sa fröken, för det de lär sig är mest skit i alla fall.

Vad menar du? frågade jag. Har du läst deras läroböcker i historia till exempel? frågade hon tillbaka. Hon har en tolk- och översättningsfirma som översätter instruktionsböcker för datorer från engelska till portugisiska så det där med att gå och titta i böcker faller sig naturligt för henne. Nej, svarade jag.någo

Man trodde liksom att historien skulle vara någorlunda stabil, filosoferade hon. Men det som dagens elever får lära sig om hur det var förut är helt annorlunda än vad jag fick lära mig om samma förut. Jag sa att jag inte förstod hur hon menade. Kunde hon kanske illustrera med ett exempel?

Visst, sa hon tjänstvilligt. När jag gick på universitetet på sjuttiotalet så fick jag lära mig att de rika länderna hade blivit rika för att deras befolkningar, som för det mesta bestod av vita människor, var flitiga och ganska plikttrogna och att många av dem trodde på en gud som ålagt dem en skyldighet att anstränga sig.

Och? sa jag som fortfarande inte förstod hennes poäng. Det där var väl ungefär vad jag också hade inhämtat om den historiska utvecklingen.

Men samtidigt, alltså då på sjuttiotalet, lanserades en helt ny historieskrivning, sa lärarinnan. Den smög sig in utan att man riktigt märkte det. Den predikades av ett liten grupp profeter som sedermera fick internationellt rykte och i många fall fina jobb på amerikanska universitet. De hette saker som Herbert Marcuse, Frantz Fanon, Edward Said, Michel Foucault, hela jävla Frankfurt-skolan alltså.

Dem har jag knappt hört talas om, sa jag.

Efter några år hade deras läror i alla fall fått fäste ungefär som en invasiv art, sa hon. Nu har den nya berättelsen alltså helt tagit över.

Vad pratar du om egentligen? sa jag.

Om samtidens syn på historien, sa hon. Det skolbarnen får lära sig idag är en helt annan berättelse än den som jag fick höra. Det var det postmodernistiska eller postkoloniala eller politiskt korrekta tänkandet som tog över.

OK, sa jag, nu fattar jag vad du menar. Du menar det där om att de rika länderna blivit rika inte på grund av sina dygder och ansträngningar utan för att deras folk förslavat andra folk och stulit deras resurser.

Just det, sa hon, på femtio år har vi ändrat historien om oss själva så att den förvandlats till motsatsen av vad den var för ett halvt sekel sedan. Jag tycker det är märkvärdigt.

Vi ser historiens flöde inför våra ögon, sa jag halvt ironiskt och halvt eftertänksamt. Men du, fortsatte jag, blir inte det här lite problematiskt? Jag menar två motsatta berättelser som förklaring till samma händelser, hur ska det gå ihop? Vilken berättelse är sann? Vilken ska gälla?

Det vet man inte, sa lärarinnan. Enligt postmodernismen finns ingen sanning. Var och en får välja för sig själv.

Vilken berättelse har du valt som din sanning? frågade jag.

Det är väl självklart, svarade lärarinnan. Enligt det ena synsättet blir folk rika när de anstränger sig. Om barnen får höra den historien så kommer  de antagligen att anstränga sig. Enligt det andra synsättet blir man rik genom att bestjäla sin nästa. Om barnen får sådan kunskap i hemläxa är det väl mer troligt att de blir gängkriminella.

Inget samhälle kan väl vara så korkat att det uppfostrar sina ungdomar med sådana skadliga teorier? sa jag med misstro sedan poletten fallit ned i min hjärna.

Se dig omkring i västvärlden, uppmanade hon mig. Läser du inte tidningen? Fundera lite på varför företagare ofta klagar över att arbetskraften är oanställningsbar.

Men alla är inte så dåliga, protesterade jag.

Tur för oss, svarade hon.