Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.

Debattören Ann Heberlein skrev i Svenska Dagbladet att det faktiskt finns barn, även i Sverige, som är så fattiga och berövade offentligt försörjningsstöd att de svälter över helgen när skolbespisningen är stängd och proppade sig fulla med mat när skolan öppnade igen på måndagen.

Debattören Lena Andersson svarade att om något barn svälter så är det föräldrarnas fel eftersom ingen är så fattig att hon inte kan fylla barnens mage med billig och nyttig havregrynsgröt, inte så kul kanske, men fullt godtagbart som näring.

På detta följde ett antal ovidkommande synpunkter på vad som var orsaken till sådan helgsvält, om den nu finns, till exempel ”psykosociala problem hos föräldrarna, stress, utmattning, låsningar kring matsituationen hos barnen, missbruksproblem eller andra sjukdomar som gör förmågorna nedsatta, oförmåga att sätta upp och följa en hushållsbudget”, det vill säga välkända argument från den ständigt pågående debatten om välfärdsstaten vars vanligaste teorier i detta sammanhang kunde återbrukas. Chefredaktören kom med en innovation som jag aldrig tidigare hört när den svenska fattigdomen och brottsligheten diskuterats, nämligen ”fortbildning i matlagning”.

Men debatten handlade egentligen inte om åtgärder mot en eventuellt pågående barnsvält. Den handlade om något mer fundamentalt, närmare bestämt välfärdsstatens beskaffenhet (eller ontologi om du som jag tycker att beskaffenhet är ett svårt ord). Heberlein förnekade inte svälten vilket Andersson gjorde, åtminstone så länge det finns billig och nyttig havregrynsgröt. Det var djärvt av henne. Såklart folk blev upprörda, ty Anderssons synsätt betyder ju, om jag inte missförstår, att välfärdsstaten och därmed politikerna och det svenska systemet inte kan skyllas om barn svälter utan bara deras föräldrar som försummat att köpa och laga den stärkande havregrynsgröten.

Situationen väcker min inre skeptiker. Hur vet man att skolbarn svälter på helgerna? Jag har googlat efter förmåga men inte hittat några övertygande undersökningar om hur det står till med barns kaloriintag över veckändan. Har opinionsundersökningsföretag skickats runt på dörrknackning hos barnfamiljer på söndagarna för att undersöka saken? Det tror jag inte ett dugg på. Vem skulle ha lust att betala för sådan forskning? Kan det vara fackförbundet Kommunal, som organiserar skolornas kökspersonal, som behöver friska argument för nästa förhandlingsrond?

Eller handlar det om den mystiska vårdsjukdomen Münchhausen by Proxy där vårdnadsgivare, mest mammor, inspirerar barnen till att känna sig så sjuka att de i olyckliga fall kan dö. Lena Andersson har visat att det inte finns några ekonomiska skäl för att barn ska svälta på måndagar. Sjukdomar som den moderna svenska måndagssvälten och Münchhausen by Proxy tillhör den sortens övernaturliga fenomen som de flesta samhällen håller sig med, vi med så säg inte att vårt samhälle inte skulle vara vidskepligt. Vem minns inte de apatiska barnen? Vad sägs om moderna arter av kända typer som alver, bergsrån, brunnsgubbar, sjörån, älvor (bilden), jordandar, strömkarlar, troll, näcken och vittror.