PATRIK ENGELLAU: Vad man kan lära sig av regeringsformen

Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).

Sedan dess har saker bara blivit sämre i Sverige. Ingenting har egentligen ändrats. Samhällssystemet har bara lagt in backen. Gradvis har människors engagemang för det gemensamma vittrat bort. Solidariteten och kollektivismen har på något självverkande sätt privatiserats och förvandlats till individualism. Det märks mest hos sossarna eftersom de andra partierna aldrig gjorde något nummer av att även de betett sig enligt ett månghundraårigt svenskt kulturmönster som gick ut på att tvinga andra att engagera sig för kollektivet. (Återigen: läs Runebergs dikt om Bonden Paavo samt Sandemoses råbarkade Jantelag.)

Lika lite som vi förut begrep varför saker blev bättre kan vi idag förstå varför de numera i stället blir sämre. Men jag kan förklara det. Det behövs bara att man har en aning sunt förnuft och lite slött orkar ögna igenom den var dag aktuella morgontidningen.

Skolinspektionen hotar att lägga ned den kommunala Nya Raketskolan i Kiruna och tvinga kommunen att betala vite om 0,6 mkr. Det finns inte tillräckligt med lärare och om femton år har hälften slutat. Alla – politiker, lärare, skolförvaltningen, arbetsmiljöexperter och kulturnämnden – förklarar enhälligt att undervisningen är bristfällig. Men det är ingens fel.  (Se där en första ledtråd. De följer bara Jantelagens bud att inte tycka att de är något eller duger till något vilket de tolkar som att de inte ska tro att de har något ansvar.)

Barns och ungas läsning sägs vara en ödesfråga för hela samhället. Eleverna läser inte som tidigare och därför sackar de efter i internationell läskunnighetsstatistik. Det beror på att skolbiblioteken inte är heltidsbemannade med kompetenta bibliotekarier. En elev kanske finner luckan stängd när han kommer till bibblan. Man kan inte begära något av elever, till exempel att läsa på skylten när bibblan är öppen och komma tillbaka då. I stället behövs det ”ett regelbundet och strukturerat samarbete mellan lärare och bibliotekarie”.

En svensk ska flytta tillbaka till Sverige efter tio år i Finland men det går inte för att personnumret rensats bort med automatik och att personen i fråga därför anses ”ogiltig”. Det finns hur mycket personal som helst för att hjälpa personen – på Skatteverket, på närakuten, på banken, hos polisen – men när det kommer till kritan har ingen befogenhet att gripa in just i sådana här situationer för vilka det saknas specialutbildad och ämneskunnig personal. Ingen har ansvar. När det gäller det korrekta återinlemmandet i fosterlandet av medborgare som under viss tid valt att leva utomlands är Sverige helt enkelt ett u-land.

Fängslade barn som alltmer tagit sig före att rymma från Sis-hem kommer till sommaren i ökande utsträckning att rymma, larmar fackförbundet Seko i radio. Ingen hade planerat för detta. Sveriges Sis-hem går kollektivt upp i stabsläge, vilket är ett slags nödsignal av innebörd att någon annan måste ta ansvar. Personalen säger sig vara för få och därtill utarbetad. Facket Seko flaggar för mycket övertid i sommar. Problemet kanske löser sig om politikerna skjuter till några hundra miljoner. Något annat instrument för att lösa nationens problem har de knappast i sin verktygslåda. Det här verktyget fungerar dåligt.

Jag vet som sagt vad denna gradvisa metamorfos i det svenska samhället beror på. Den beror på att politikerväldet vill ha det på det viset. Om man vill veta vad makten i ett samhälle har för avsikter är det ofta nyttigt att läsa samhället aktuella konstitution eller grundlag. Tråkigt, kanske, men användbart. Konstitutionen är oftast maktens instruktionsbok till sig själv. När en ny makthavare tillträder kommer det i allmänhet snart en ny grundlag som kodifierar vederbörandes makthavares ambitioner.

Efter många årtiondens förberedelser konstituerade vår tids makthavare – politikerna – sig själva som härskande skikt. Det skedde genom fastställandet av 1974 års regeringsform som i praktiken fungerade som politikerväldets kröningsfest. Tidigare hade politikerna regerat efter föregående grundlag – 1809 års regeringsform – vilket måste ha känts gammaldags och avigt. För övrigt handlar 1809:an mest om att ge mer makt till kungen. Bättre då skriva ett nytt aktstycke som klart uttrycker makthavarnas egna ambitioner.

Just detta gjorde de också. I ändamålsparagrafen 1 kap. 2 § förklarar politikerna att det personliga ansvar som tidigare ansetts åligga medborgaren själv nu skulle övertas av politikerna:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det tog ett tag för medborgarna att själva anpassa sig efter den nya ordningen och verkligen bete sig enligt grundlagen, det vill säga städse utgå från att ansvaret är någon annans. Men när nu detta mentala språng genomförts kan resultatet inte gärna blir något annat än det vi dagligen konstaterar, alltså att Sverige dag för dag blir lite sämre.

Patrik Engellau