Nyligen skrev jag en text – Samhällets historia i fyra steg  – med citat från vice VD i Svenskt Näringsliv som på basis av egna erfarenheter och undersökningar som organisationen gjort sa ungefär att, visst, det finns fantastiska ungdomar i vårt land, men på det hela taget är de självupptagna, mobilringande morsgrisar som inte har fattat att jobb är på allvar och att en anställd är skyldig att leverera och detta dessutom i tid.

Detta överensstämmer med mina fördomar så egentligen borde jag väl därför låta ärendet vila för att slippa besvära mig med att tänka vidare på saken. Men ibland är tillvaron så motvalls att den presenterar perspektiv som kanske inte motsäger men definitivt ifrågasätter väl invanda och bekväma fördomar. Ett sådant obehag drabbade mig nyss när jag bläddrade i Magasin Åre, årgång 19, vintern 2018, ”om världens skönaste skidort”. Det är 250 sidor glassig reklam med läskiga – men balla! – bilder av djärva, ofta skäggiga, människor som kastar sig utför orörda, superbranta fjällsidor på skidor samt artiklar om sådant som trendiga mikrobryggerier i Åretrakten och prisbelönta kvinnliga uppfinnare.

Dagens Nyheters kulturbilaga är som ett nyhetsbrev från en av PK-ismens propagandacentraler. Man får inte bara reda på vilket slags tankar som just nu är de mest korrekta, utan också en uppfattning om stämningsläget i bunkern. Just nu är PK-isternas situation så svåruthärdlig att de begär polisassistans.

Den 15 februari skriver 425 av Sveriges vanligaste PK-ister – till exempel Alexandra Pascalidou, Ola Larsmo, Helle Klein och Özz Nûjen (lite djärvt, kan man tycka, att ta med honom med tanke på hans eventuella finansiering av terroristen Akilov) – ett öppet brev till rikspolischefen Anders Thornberg och begär utryckning.

Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.

Eftersom jag till skillnad från tänkare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Jag tror att det är svenskt att hålla sig på respektfullt avstånd från sin nästa om inte nästan tillhör den närmsta kretsen av släkt och vänner eller är vederbörligen presenterad av en person man högaktar. Redan det påståendet är fullt av sociala fällor. Vad menas till exempel med ”respektfullt avstånd” eller ”högaktar”? Men nu struntar jag i det och går till exemplen.

Mitt favoritexempel är natthamn i skärgården, där en lugn vik tidigare ansågs ”tagen” om någon annan båt hunnit före och parkerat. Då fick efterkommande båtar leta efter en annan, ”ledig” parkeringsvik. Numera, när det finns för många semesterbåtar, håller sig en senkommande lite skamset på respektavstånd. Han är trots allt en inträngling. (För den som föreställer sig att detta inte skulle vara ett kulturellt särdrag kan jag rekommendera ett besök i en tysk båthamn, där nytillkommande båtar med besättning bokstavligen välkomnas på kvällskvisten.)

Visste du att det finns en svensk myndighet som heter EFS-rådet? Det gjorde inte jag. Men så uppmärksammades jag på att det kommit en ny utredning av Jan Edling från just EFS-rådet. Jag återkommer till utredningen.

Att EU har starka drag av välfärdsindustriellt komplex har man väl alltid haft lite på känn. Till exempel har EU stora fonder såsom Europeiska Socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. För att dela ut pengarna måste EU förstås ha en lämplig apparat som i Sverige blivit myndigheten EFS-rådet (Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige). Enligt senaste årsredovisningen delade EFS-rådet år 2016 ut 2,7 miljarder kronor till ”250 intressanta socialfondsprojekt över hela landet”. (För att man ska kunna förstå årsredovisningen finns en hjälpsam ordlista på tre sidor, där begrepp som Europautlysning, Flaggskepp, LLU, UVAS och N+3 får sin fullständiga förklaring.)

En kväll passerade jag en svart man, troligen somalier, som grävde i soptunnor efter petflaskor och pantburkar. Förutom oss två var det tomt på gatan. Jag slogs av två frågor.

Den första frågan gällde det etiska. Är det rättvist att den ene – i detta fall den svarte mannen – gräver i soptunnor för sin överlevnad medan den andre – i detta fall jag – är rätt välmående och aldrig grävt i en soptunna i hela mitt liv (även om jag tidvis haft det nog så snålt)?

Det är vanskligt att tala om individer som somaliern och jag, men man kan tala om samhällen eller kulturer. Då blir frågan om det är rättvist att Sverige är en välmående kultur medan Somalia, om han nu var från Somalia, är en kultur som må ha avsevärda kvaliteter, men som inte är känd för att producera välstånd.

Häromdagen skrev Aftonbladets Anders Lindberg i en ledare (25/1 2018) att en av kristdemokraternas favoritidéer är att vården ”ska bli bättre utan att skatten höjs. Mellanskillnaden ska finansieras av avgifter och privata försäkringar. I Ebba Busch Thors drömland ska sjukvård alltså inte ges efter behov – utan efter plånbok. Det är ett ganska dramatiskt besked”.

Det där gillade inte kristdemokraterna. De gick i svaromål. Men Aftonbladet tog inte in genmälet, som i stället publicerades av den nazistfascistiska brunråtterasistiska hatsajten samnytt.se. Så här, något förkortat, replikerade kristdemokraterna:

Det varken Anders Lindberg eller socialdemokrater i allmänhet verkar begripa är att höjda skatter inte är lösningen på alla samhällets problem. Kristdemokraterna satsar 27,5 miljarder kronor mer än regeringen på vård och omsorg i vår budget. Det är en fullt ut finansierad budget utan skattehöjningar. Istället har vi gjort en tuff prioritering där vi satt vården och omsorgen först. Vår tyngdpunkt ligger på att vården och omsorgen ska prioriteras igen och finnas för alla. Vi har inga förslag om höjda avgifter.

Sverige är ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi har råd. Det vet alla. Vi har råd att inte bara åka till Thailand – förut, när vi inte var så rika åkte vi till de sunkiga Kanarieöarna – på semester utan vi har också råd att släppa in en massa utlänningar som vill ha hjälp med försörjningen, vården och omsorgen och sådant som vi har i överflöd. Allt är mycket begripligt.

Så hör jag att folk i Sverige dör i sjukvårdskön för att det inte finns resurser typ sjuksköterskor och läkare. Någon som har bröstcancer får reda på att hon måste vänta ett antal veckor på operation och när veckorna har gått blir hon informerad att det nu är för sent, nu återstår bara palliativ behandling.

Kan detta hända i Sverige eller är det fake news? Jag vet inte. Jag är inte medveten om att media undersökt saken och informerat mig. Men Jimmie Åkesson säger i teveprogrammet Agenda i debatt med socialminister Annika Strandhäll att folk dör i sjukvårdskön och hon säger inte emot så då är det väl så. (Det retar mig något alldeles ohyggligt att media inte undersöker sådana saker. Därför har jag en dröm att starta en egen och alltigenom seriös tevekanal eller tidning. Dream on, baby, säger min portugisiskalärarinna.)

Det kom ett brev från Tia Itkonen som varit lärare i Tensta och Rinkeby:

Minns en situation där jag efter att i timmar ha sorterat ett hel läsårs bildarbeten för en klass nior, satt alla arbeten prydligt i var sina pärmar, pärmarna på ett bord i alfabetisk ordning. För att sedan ha en trevlig avslutning på vårt jättefina samarbete i bild under två terminer. Nöjd lämnar jag rummet för att hämta mig en kopp kaffe.

Vid återkomsten finner jag klassrummet i fullt kaos. Alla skriker, pärmarna i total oreda, det slits och det dras i dem. De är hur många som helst, rummet har förvandlats till ett stormande hav.

Jag ser mitt kärleksfulla och tålmodiga timmarlånga arbete totalt saboterat. Och jag blir så arg. Vreden får mig att skälla ut dem så stopporna står. Alla tittar häpna på den alltid tidigare så lugna Tia. Det är tyst. När jag är färdig, frågar jag dem om de förstår att detta att jag skäller på dem, innebär respekt. Ja, kom det omedelbart från dem. Och till sist kunde vi separera i en trevligare atmosfär.

Om hunden går in i lägenheten med leriga fötter och smutsar ned mattorna är det inte lönt att bli arg. Hunden begriper inte bättre. Får man honom rumsren är det bra nog.

Sedan några månader tillbaka har de härskande PK-isterna börjat förlora en del av sin självsäkerhet. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt ”visste” alla exempelvis att migrationsprojektet är en dålig affär för svenska skattebetalare. Hur kan jag veta att alla plötsligt ”visste”? Inte ens det vet jag, det bara känns. Man kanske pratar med ett halvdussin människor om dagen. Tillvaron är ett enda ständigt pågående seminarium där man ganska snabbt kan bedöma aktuell status för olika uppfattningar ungefär som när man anar den sociala rangordningen bland individerna i en grupp där man just hamnat.

Sedan kommer stora symbolhändelser som bekräftar ens känslor. Att Jimmie Åkesson i en partiledardebatt nyligen luftade idén om militärer mot gängkriminaliteten var ingen symbolhändelse, men att statsministern efteråt inte tog avstånd från Åkessons förslag, utan tvärtom brummade någon sorts halvkvädet medhåll, det var en symbolhändelse. Då förstod man att en sättning inträffat i det intellektuella samhällsklimatet.

Tänk dig att du ser en persons ansikte genom ett ofokuserat objektiv. Du anar en del färger och kanske att han har två ögon samt en näsa. Men skärpan är inte tillräcklig för att du med säkerhet skulle kunna peka ut just det ansiktet om du fick välja mellan ett antal fotografier. Du kanske skulle gissa och misstänka, men du skulle inte veta. Så justerar du kameran och perspektivet blir gradvis allt skarpare. Du ser tydligare och snart vet du hur personen ser ut.

Den känslan fick jag när jag nyligen läste en ledare av Anna Dahlberg på Expressen (13/1 2018). Hon fixade några pixlar. Jag blir allt säkrare på att jag känner igen Sveriges – åtminstone den nettoskattebetalande medelklassens – fiende.

För ett och ett halvt år sedan läste jag FNs Barnkonvention. Jag blev förskräckt över hur världen kunnat enas om ett så naket försök till maktansamling hos politiker och sociala myndigheter. Jag skrev en krönika med rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!”

Men mina invändningar mot Barnkonventionen var fortfarande då, för ett och ett halvt år sedan, bara intuitiva och teoretiska. Jag oroade mig för vad som skulle kunna hända om någon fick för sig att tillämpa konventionen efter bokstaven. Men jag hade inga konkreta exempel.

Det här ärendet har jag framfört tidigare, men en del budskap är som Fader Vår i kyrkan, de kan behöva uttalas hela tiden för att i bästa fall slutligen göra intryck.

För några veckor sedan sa Jimmie Åkesson i riksdagen att han kunde tänka sig att sätta in militär mot gängkriminaliteten. Sedan kommenterade statsministern, förvånansvärt nog, att det var en tänkbar åtgärd. Därefter sa Morgan Johansson att det inte behövdes militär eftersom ”vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet”. Se ”Morgan Johanssons dubbla budskap – efter Löfvens utspel”, Expressen 17/1 2018.

Sedermera har statsministern förklarat att hans mest prioriterade uppgift är att återställa ”lag och ordning och knäcka den organiserade brottsligheten”. Jan Björklund säger att polisen ”måste återta makten i de här utanförskapsområdena”.

Det är fint att vara revolutionär. Jag kan inte direkt komma på någon pågående eller historisk konflikt där sympatierna inte har legat på de upproriskas sida. Ingen film skulle kunna göras som framställde Salvador Allende som ideologisk galning och Augusto Pinochet som Chiles frälsare. Inget tidningsreportage skulle framhålla Bashar al-Assad som en landsfader som skyddar sitt folk mot terrorister och illgärningsmän. Ingen försvarade Egyptens president Mubarak mot den arabiska vårens stormtrupper.

Det betyder inte att det skulle saknas folk som i hjärtat sympatiserat med Pinochet, al-Assad och Mubarak. Det betyder bara att man i vår kulturkrets, nästan med automatik känns det som, hejar på rebeller. T-skjortan med Che Guevara-porträttet är en sorts symbol för vår föreställningsvärld.

Detta är även, påstår jag, det officiella Sveriges position. Utrikesministern för en feministisk utrikespolitik. Det är revolutionärt. Varje text i Dagens Nyheters kulturbilaga andas resning mot olika slags förtryck. Svenska kyrkan stödjer palestiniernas kamp mot Israels övermakt. Sverige är en humanitär stormakt vilket antyder att vi står på hunsade människors sida i deras kamp mot olika slags tyranner och översittare.

En ganska stabil grundföreställning i fria marknadsekonomier är att folk har de inkomster de förtjänar. Om de tjänar ohyggligt mycket så har de förtjänat det. Om de inte når upp till minimilönen – där det finns minimilön – så har de inte förtjänat ens minimilönen.

En förutsättning för att synsättet ska vara korrekt är att marknadsekonomin verkligen är fri. Om en anställd anser sig värd mer än han får i lönekuvertet så måste han ha rätt att säga upp sig och söka en arbetsgivare som förmår uppskatta honom efter förtjänst. Det får inte finnas systematisk diskriminering typ att personer av viss hudfärg eller visst kön alltid får mer betalt eller mindre betalt än den gängse lönen.

Programledaren: Välkomna ska ni vara till dagens ”Djuplodare”, programmet där alla lyssnare kan skicka in synpunkter och frågor som sedan diskuteras av dagspanelen som består av två framstående svenskar. Till dagens dagspanel har Djuplodaren nöjet att välkomna Anders Lindberg från Aftonbladet samt vice statsminister Isabella Lövin. Välkomna ska ni vara!

AL: Det är roligt att få komma.

IL: Det här ska bli väldigt spännande.

Programledaren: Jaha, då har vi ett inlägg här från Berit i Borås. Berit skriver att hon inte längre törs gå ut på kvällen för att hon är rädd att bli rånad. Vem i panelen vill ta den?

AL: Det där är bekymmersamt. Så ska det naturligtvis inte vara. Här bör nog politikerna gå in med skarpa insatser.

En av mina största utmaningar har numera blivit att förklara svensk invandringspolitik för min misstänksamma portugisiskafröken i Rio de Janeiro (PF):

PF: Vill svenska folket verkligen att Sverige tar emot så många migranter?

PE: Nej, det verkar inte så. Det finns en del opinionsundersökningar sedan flera år tillbaka som visar att folket är ganska skeptiskt till projektet.

PF: Men varför fortsätter då ”projektet”, som du kallar det.

PE: Ingen vet. Det har med politiken att göra. En del säger att Sverige inte kan göra något annat än vi gör. Vi är bundna av internationella överenskommelser att släppa in alla som söker asyl.

Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Fallet beskrivs i radioprogrammet Kropp & Själ (23/1 2018)  som bekymrat rapporterar om just arbetsmiljöproblem vid Gröndals vårdcentral.

Bakgrunden anges vara att antalet sjukskrivna i Sverige ”ökat kraftigt” de senaste åren, framför allt när det gäller stressrelaterade diagnoser såsom utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010. Försäkringskassan har därför börjat ifrågasätta sjukskrivningarna. Kassan kräver fördjupad analys och mer sjukdomsbevis från läkarna för att godkänna läkarnas rekommendationer om sjukskrivning.

Vid det här laget har jag berättat om slavhandeln i Libyen – se min berättelse här – för två personer som råkar ha varit kvinnor anställda inom vården. De har oberoende av varandra haft samma reaktioner.

Först har de blivit förfärade över ”hur onda vi människor kan vara” och ”knappt velat tänka på det”. Då har jag protesterat att det faktum att de finns hemska libyska företagare inte säger något om mänskligheten som helhet. Man ska inte dra alla över en kam och det där. I själva verket, har jag insisterat, är just vi svenskar på det hela taget väldigt snälla, hyggliga och välartade människor, kanske lite för snälla och hyggliga till och med.

Då har dessa kvinnor tittat på mig med ett snett, lite misstroget leende och börjat prata om allt ont som svenskar gör med exempelvis klimatet och ensamkommande flyktingbarn. Om det är någon som har skuld till världens elände, har jag förstått, så är det vi svenskar även om vi kanske inte deltar i den libyska slavhandeln (men vem vet, kanske är någon företagsam smålänning inblandad).

Det här med att skriva en krönika om dagen har nack- och fördelar. Nackdelen är att man måste upp och mjölka korna varje dag. Sidan står där som en råmande kossa. Det är visserligen jag själv som skaffat korna, det vill säga bestämt att skriva en text per dag, men på något perverst sätt gillar jag denna milda plåga. Den ger styrsel åt livet.

Fördelen är att jag måste lyssna noga och hålla ögonen öppna och hela tiden försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Annars har jag inget att skriva om. Samhället förändras hela tiden. Insikter som känns mogna idag var kanske inte ens påtänkta för ett år sedan. Intellektuella verktyg som tidigare var användbara – till exempel den gamla högervänsterskalan – känns idag alltmer trubbiga (fast jag vet att många fortfarande tycker den duger fint).

David Brooks, som normalt skriver krönikor i New York Times (varav några kan återfinnas i Dagens Nyheter) är, enligt mina spridda stickprov i amerikanska tidningar, den kanske skarpaste samhällsdebattören i USA. Som en fascinerad insekt irrar han sökande och vetgirigt kring kvällslampan där kvällslampan betyder västerlandets nuvarande vånda och brist på självförståelse. ”Alla är överens om att samhället är i dåligt skick”, skriver han här, ”men precis vad är orsaken till det dåliga skicket?”

Brooks verkar ha ungefär samma grunduppfattning som andra liberaler och konservativa numera har om vad som ligger bakom västerlandets framgångar, en uppfattning som jag tror ursprungligen formulerades av de Tocqueville och som går ut på att de liberala, kapitalistiska och demokratiska institutionerna – äganderätt, fri marknad, folkval, författningsdomstol och sådant där som brukar närmare beskrivas i ländernas grundlagar – för att göra sitt välsignelsebringande jobb måste bygga på diffusare, förliberala mentala konstruktioner såsom värderingar, lojaliteter, solidaritet, i religionen grundade sociala skyldigheter och så vidare. Om vi kallar institutionerna för hårdvara så kan vi kalla värderingarna för mjukvara.

Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

Hela frågan är mycket mer komplicerad än man anar. Låt mig jämföra två händelser i Sveriges historia. Den ena genomfördes 1967 och innebar att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det gick som en dans, för min vän Samhällsingenjören hade förberett denna plötsliga omvälvning i åratal. Han hade tänkt på allt, vridit och vänt på alla problem, upptäckt svårigheter som ingen tänkt på. Framgången blev också total.

Den andra händelsen i Sveriges historia är migrationen. Där blev min vän Samhällsingenjören inte tillfrågad. Det ansågs inte, och anses fortfarande inte, nödvändigt. Det får gå som det går med migrationen.

Jag träffad nyligen den yppersta eliten av Sveriges gymnasieungdom. Det bestående intrycket är att de är rädda för konflikt.

Bakgrunden är att jag för länge sedan fick ett stipendium att studera ett år vid en av USAs finaste – finaste betyder här dyraste och mest prestigeladdade – internatskolor, dåmera bara för pojkar, numera även för flickor. Den amerikanska välgörenhetsstiftelse som betalade för stipendiet beslöt att permanenta gåvan så nu utdelas ett sådant stipendium varje år till svensk gymnasist.

Många söker, tacka sjutton för det, stipendiet är värt nästan en miljon kronor om man räknar in skolavgift och allt annat som ingår. Det här är en stor grej. Ansökningarna behandlas efter ett sinnrikt system varefter sex finalister återstår som träffar stipendiejuryn, där jag ingår. Så jag deltog i en halvtimmes samtal med vardera av dessa yppersta av svensk gymnasieungdom.

Du kanske trodde att metoo-kampanjen handlade om könen och deras beteende mot varandra. I varje fall har jag trott det och skrivit några krönikor på det temat. Jag har haft fel. Jag ber om ursäkt ifall jag oavsiktligt lagt ut falska spår och därmed vilsefört dig. (Det där är faktiskt ett allmänt problem som jag kanske behandlar någon annan gång, alltså att otillräckligt genomtänkta tyckare framför uppfattningar som verkar plausibla men vars verkliga funktion är att vända uppmärksamheten från pudelns kärna. Förresten är de flesta debattörer sådana men det är bara några få som trovärdigt och långsiktigt lyckas blanda bort korten för publiken.)

Om man bedömer efter det genomslag metoo-kampanjen fått (i Sverige, nota bene, resten av världen är en annan historia) så förstår man att frågan är viktig. Folk engagerar sig och har synpunkter.

Mot slutet av förra året började det komma reportage om slavhandel i Libyen. Det var svårt att av tidningsartiklar få reda på vad det handlade om eftersom skribenterna var så indignerade över hur världen hanterar svarta människor att fakta liksom inte fick plats.

Att folk faktiskt säljs på något som liknar slavmarknader förefaller ovedersägligt. CNN visade filmsnuttar som visserligen var otydliga men övertygade mig. Folk säljs.

Men redan där fick jag problem. Vem behöver slavar i Libyen (om nu slavarna inte skulle exporteras till Saudiarabien vilket verkar osannolikt)? Lokala jordbrukare, föreslås det i en artikel. Hm. Varför skulle en libysk bonde betala 400 dollar för en slav när han rimligtvis kan få hur många fria arbetare som helst som jobbar för samma svältlön som det kostar att hålla slaven vid liv? Dessutom är slavar, på goda grunder, starkt flyktbenägna. Det liksom ingår i systemet. Det måste finnas polis och rättsväsende och slaverilagar om de ska hållas kvar på arbetsplatsen. Det finns inte i Libyen. Jag fick inte ihop det.

Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Vad jag har för åsikter tänker jag inte fördjupa mig i, men de är solitt anti-PK. Om jag är liberal, konservativ, vänster eller höger vet jag inte säkert, men jag är klart emot det politiskt korrekta och det postmodernistiska. Och för demokratin, således föreställningen att vi medborgare äger nationen och är politikernas uppdragsgivare och herrar.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

Om det hände grejer i världsalltet, det vill säga om saker förändrades, då föll den rådande aristoteliska världsbilden samman. Aristoteles, och hans på Galilei tid dominerande kristna skolastiska efterföljare, förklarade ju att världen var skapad, klar, oföränderlig och perfekt. Hållbar, kan man säga med ett modernt uttryck. Allt var för evigheten. Det mänskliga intellektet skulle inte ägna sig åt att försöka med några förbättringar, för det fanns inget att förbättra, utan bara att genom kontemplation och tankemöda förstå hur välorganiserat allt redan var.

Det finns en utbredd och lättbegriplig föreställning av innebörd att svenska politiker, eller i varje fall kvaliteten på deras beslut, skulle ha blivit sämre under de senaste årtiondena. Själv tror jag att det ligger till på det viset, men tro är tro och säger inte nödvändigtvis något säkert om sakförhållandena. Däremot så kan man nog på rent logiska grunder komma fram till att en försämring av politikens kvalitet varit att vänta under perioden.

Det typiska för det framgångsrika västerlandet, eller i varje fall ett av dess typiska drag, har varit att folk enat sig kring ett antal grundläggande värderingar och institutioner, till exempel att alla förväntas komma i tid till jobbet och att det ska vara val till riksdagen vart fjärde år och att partier som inte kommer upp till fyra procents röstandel inte får mandat i parlamentet. Poängen har varit själva enigheten. Enigheten har gjort att partier som förlorat valen fått bita ihop och tåla sig i stället för att övergå till gerillakrigföring. De har kunnat göra detta med relativt jämnmod eftersom de varit säkra på ett de nya intressen som kommit till makten inte avsett att på någon avgörande punkt kränka motståndarnas kärnintressen.