Patrik Engellau

(Trigger warning. Du ska nog inte läsa den här texten om du är känslig för vad som är sant och vad som är falskt. Efter publiceringen har jag uppmärksammats av Thomas Gür, som vet allt, att det japanska ordet ”arigato” inte alls kommer från ”obrigado”. Men teorin som förklarar detta således icke-existerande förhållande är bra i alla fall.)

Idag är jag ute på halare is än vanligt, så om du inte tror på vad jag säger så har jag stor respekt för det.

Bakgrunden till denna betraktelse är att ordet ”tack” på japanska heter ”arigato”, tonvikt på sista stavelsen, vilket kommer från portugisiskans ”obrigado” av samma betydelse. Japanerna införlivade detta ord i sitt språk efter det att de träffat portugisiska handelsmän för ett halvt årtusende sedan.

Så långt är det fakta, tror jag i alla fall.

Men varför hade japanerna inget eget ord för ”tack”? Varför valde de att anamma ett utländskt ord?

Patrik Engellau

De antika egyptierna var de första och sista som byggde pyramider (om vi glömmer likartade försök av latinamerikanska indianer). Detta faktum väcker två betydelsefulla frågor: Varför byggde man pyramider? och Varför följde inga andra folk detta märkvärdiga initiativ?

Jag tror att pyramiden utgjorde en arkitektonisk gestaltning av det egyptiska samhället. Högst upp fanns en enda person, nämligen farao, sedan kom allt lägre och bredare hierarkiska nivåer. Farao skulle helt enkelt begravas i en modell av sitt samhälle. Ganska tilltalande idé, tycker jag.

Pyramiderna byggdes för att beses av alla i evärdeliga tider. Det märkvärdiga är att faraonerna inte aktade för rov att skriva sitt folk på näsan vilka bördor folkmajoriteten på de lägsta nivåerna tvingades bära. Faraonerna skämdes helt enkelt inte, kanske för att de faktiskt ansåg sig vara gudar, och folket knorrade inte, kanske för att de också ansåg faraonerna vara gudar.

Patrik Engellau

”Jag tänker” säger man lite obetänksamt för man tänker ju inte själv. Man upptäcker tankar som kroppen producerar åt en. Es denkt in mir, sa Nietzsche, något tänker i mig.

Det mesta tänkandet sker i det undermedvetna och drivs av krafter som man inte säkert vet något om. Föreställ dig att du fördelar ditt undermedvetna över hela Stureplan och vandrar runt med en ficklampa som lyser upp en kvadratmeter åt gången. Den kvadratmetern är ditt medvetande. Att tänka är att lysa på en kvadratmeter av det undermedvetna. När du flyttar ljuskäglan känns det som om du kommit på något nytt.

Patrik Engellau

Låt mig göra tre ovetenskapliga och delvis rätt personliga observationer kring vad som hänt i Sverige under det senaste året eller kanske de senaste femton, sexton månaderna.

Den första observationen är att migrationssituationen med åtföljande problem, så kallade ”utmaningar”, numera blivit det huvudsakliga samtalsämnet bland vanliga människor och dessutom ett dominerande inslag i media, inte bara i nyheterna, utan också i tyckarspalterna. För ett år sedan stod media som tagna på sängen och började i januari 2016, om jag minns ungefär rätt, markera artiklar i ämnet med vinjetten ”Flyktingkrisen” som en sorts varumärkning. Numera är märkningen överflödig eftersom nästan allt handlar om just detta. Begreppet ”flyktingkrisen” har blivit en permanent självklarhet snarare än ett ”hoppsan, vad är det som händer?”-koncept. Knappt någon ledande politiker skulle numera förneka, tror jag, att frågan är samtidens största ”utmaning”.

Patrik Engellau

Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)

Nu sägs det att Sverige behöver öka antalet poliser med 50 procent för att komma upp i EU-snittet – som tydligen ligger på ungefär samma nivå som USA – och kunna hantera allt bråk. Så kanske det är. Det är i så fall väldigt sorgligt. Troligen måste då även åklagar-, domstols- och fängelseväsendet utökas proportionellt. Dessutom kan man tänka sig att andra slags kostnader också hänger med, till exempel för att ta hand om brända bilar och skadade människor, såväl offer som förövare.

Patrik Engellau

Jag har flera gånger skrivit att jag inte gillar den statliga Värdegrunden, till exempel här och här.

Min invändning mot Värdegrunden har i första hand varit att man inte förstår vad den innebär. Jag har sagt att Värdegrunden bara är en massa pladder med det illvilliga syftet att göra vanliga medelklassare osäkra på sina värderingar och därmed mer rådvilla och i samma mån mindre benägna att protestera mot politikerväldets misskötsel av landet. Värdegrunden är helt enkelt en härskarteknik.

Hela företeelsen är egentligen oerhört märkvärdig. En kulturs värderingar, tror jag i alla fall, brukar normalt – annat än kanske i Nordkorea – växa ur det civila samhället. Ju friare samhälle, desto mindre lägger sig staten i vad folk har för uppfattningar. Den åsiktsfrihet som vi påstår oss ha innebär ju faktiskt att man får tycka som man vill. Om jag till exempel får för mig att hata danskar har jag rätt till det (att sedan mer civiliserade bekanta kanske inte vill umgås med mig på grund av mina fördomar är en smäll jag får ta). I en demokrati får man hata vem man vill. Man får också rangordna folkgrupper och till exempel gilla israeler mer än palestinier eller vice versa. Det följer av åsiktsfriheten.

Patrik Engellau

Var och en som passerat femtio års ålder har egen erfarenhet av historiens vingslag. Det är inte bara att nya prylar lanseras och stadsbilder förändras utan också, ännu mer genomgripande, att nya idéer och synsätt slår igenom.

Ofta ruskar folk på sig av nyheternas obehag – tänk på den före detta svenska kommunikationsministern Ines Uusmann som hävdade att Internet nog var en dagslända, en ”fluga” – ty hur modern, hip, flexibel och nyhetsbejakande människan än anser sig vara finns en konservativ instinkt hos alla om inte för annat så för att det är jobbigt att anpassa sig hela tiden. Själv har jag kommit på mig med att negligera starka intellektuella strömningar såsom genustänkande och identitetsideologier eftersom jag utgått från att sådana dumheter aldrig skulle kunna slå rot på allvar. Och se vad som hänt medan jag vänt bort blicken i några decennier!

Patrik Engellau

Nästan alla människor jag träffar är bekymrade över migrantsituationen, särskilt vita män över fyrtio år. Bekymren gäller förstås den situation Sverige redan hamnat i, men ännu mer framtidsutsikterna, eftersom det cirkulerar rykten om att myndigheterna förväntar sig ytterligare 100 000 eller fler migranter årligen under ett antal år framöver. (Ja, vi lever i ett samhälle som liksom det gamla Sovjetunionen till stor del får nöja sig med rykten eftersom myndigheterna inte tycker att folket behöver informeras så noggrant om vissa obehagligheter. Migrationsverkets ”planeringsantagande” för 2017 är 34 700 asylsökande.)

Men många av dessa bekymrade vita män över fyrtio är ändå inte så bekymrade över utveckling eftersom de tror att en mental vändning hos våra ledare är på gång. De tror att makthavarna håller på att ta sitt förnuft till fånga och gradvis införa en ny och mer realistiskt återhållsam migrationspolitik.

Patrik Engellau

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I det ena samhället har alla gått på Harvard och kan därför hur många moderna och avancerade teorier som helst. De har emellertid inte haft någon mormor eller motsvarande som lärt dem artighet, att vara hel och ren, att inte fuska eller peta sig i näsan, att vara flitig och sparsam, att inte plåga djur, att hjälpa till med disken samt att lämna toaletten i det skick man själv vill finna den.

I det andra samhället har ingen mer än grundskola men alla har eller har haft en samvetsgrann mormor eller motsvarande.

Patrik Engellau

Ett sällskap av innovationsintresserade personer där jag ingår hade årsmöte häromdagen. Mötet sköttes så föredömligt av ordföranden att det kunde avslutas på tio minuter.

Sedan blev det föredrag av en framstående riksdagsledamot som skulle tala om innovationspolitik. (Vad det nu är. Jag har decenniers erfarenhet av att prata innovationspolitik. Så småningom har jag kommit fram till att det bara handlar om att ett antal parasitära och konkurrerande institutioner ska hitta på övertygande skäl för att politikerna ska ge dem pengar varefter de parasitära tackar politikerna genom att hylla dem – politikerna, alltså – såsom varande näringslivets välgörare. Sådär fungerar det förresten i alla offentligfinansierade hjälpsystem. Själv har jag jobbat med detta i tio år inom u-landsbiståndsbranschen. Den allmänna formeln är att klienter får pengar av politiker och sedan lovordar politikerna vilket gör politikerna glada och stolta och entusiasmerar dem att hämta mer pengar hos skattebetalarna för att kunna dela ut nya bidrag och hösta in fler eloger för påstått utvecklingsfrämjande insatser. Det är en win win-situation för både politikerna och de parasitära. Skattebetalarna är inte tillfrågade.)

Patrik Engellau

Onsdagen den 22 februari 2017 hade Dagens Nyheter inte mindre än tre stort uppslagna artiklar i samma alarmerande ämne, nämligen det grasserande fosterlandsförräderiet. Lägg datumet på minnet, ty detta var ord i rättan tid.

Bakgrunden är att en sverigedemokratisk toppolitiker – jag vill ej ens nämna hans namn – sprider ”en negativ bild av Sverige till USA” genom att på amerikansk sajt skriva två – två! – artiklar ”som kopplat ihop den svenska flyktingpolitiken med gängvåldtäkter”.

Hur infamt detta är går knappt att säga. Flyktingpolitiken bestäms av riksdagen. Man ser alltså hur den fosterlandsförrädiske sverigedemokraten försåtligt antyder att riksdagen har något med gängvåldtäkter att göra. Snart aktar han väl inte för rov att anklaga talman Urban Ahlin för våldtäkt. Jag kokar inombords.

Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag en text om att det är farligt om folk får för sig att deras problem egentligen beror på deras överhet, till exempel politiker, kungar, diktatorer eller andra slags potentater, samt, som en följd av detta, att alla lösningar ska komma genom överhetens gärningar.  En del kommentatorer tyckte att det var ett olämpligt påstående från min sida med tanke på hur mycket skada de styrande potentaterna faktiskt gör exempelvis i ett land som Sverige.

Detta är en betydelsefull fråga som är väl värd att brottas lite med. Det är inte självklart vem som har huvudansvaret för olika tillkortakommanden som drabbat i det här fallet Sverige, om det är politikerna eller om det är vi medborgare själva. Ej heller är det uppenbart om överheten eller medborgarna är bäst skickade att rätta till eventuella fel.

Patrik Engellau

Chefsliberalen Jan Björklund förklarade i debattprogrammet Agenda att slöjan är ett uttryck för muslimskt kvinnoförtryck. Vad han ville, till exempel att förbjuda slöjan, framgick emellertid inte. Sedan sa han att han vet att en del muslimska kvinnor som inte är förtryckta frivilligt tar på sig slöja och att detta är helt förenligt med hans uppfattningar om det rätta och det riktiga, liberal som han är.

Om Björklunds avsikt bara var att ventilera en allmän åsikt utan särskilda konsekvenser för svensk politik kan detta få passera, men om han, i egenskap av ledande politiker, menar något mer handfast, till exempel statliga ingrepp mot slöjor, bör saken synas i sömmarna, ty det här är inte enkelt.

Patrik Engellau

En bekant framförde följande fundering:

Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.

Frågan är varför två personer som båda följer sitt samvete blir så olika sedda, den ena avfärdad och den andra ärad.

Läsaren inbjuds härmed att fundera över denna paradox (om det nu är en paradox; kanske är hela problemformuleringen felaktig). Förklara det mentala tillstånd hos bedömarna som gör att två lika samvetsömma människor får så olika betyg.

Patrik Engellau

I vår kultur anser vi, tror jag i alla fall, att politiska konflikter är på allvar. De politiska motståndarna har viktiga och genomtänkta, ehuru olika, uppfattningar grundade i noga överlagda ideologiska filosofiska resonemang. Där finns till exempel konservativa, liberala, socialistiska och andra idéströmningar som alla har sin egen vision om hur samhället bör utformas.

Inom fotbollen är kampen minst lika hård, inte bara mellan lagen, utan också, och kanske framför allt, mellan respektive lags anhängare, som ofta inte ens aktar för rov att använda fysiskt våld för att tillkännage sina djupast kända uppfattningar.

Patrik Engellau

Ett medfött drag hos mig som jag har haft mycket användning av är att jag är skeptisk, sjukligt skeptisk, skulle några säga. Jag tror knappt på någonting förrän det är fullständigt bevisat och inte ens då är min tilltro mer än provisorisk.

Till exempel trodde jag aldrig på det där med ryska miniubåtar, inte ens under de mest dramatiska åren på 1980-talet, då hela Sverige, i varje fall det officiella Sverige, stod skälvande av ilska och blodtörstigt önskade att vårt försvar skulle lyckas spränga upp någon smygande sovjetisk inkräktare från Östersjöns botten medan TV var där och filmade.

Som du kanske förstår blir man inte alltid populär när man inte riktigt ser precis det som alla andra ser. Att på 80-talet ifrågasätta de sovjetiska gränskränkningarna var då ungefär lika uppskattat som att idag säga att den där Trump kanske inte är så genomrutten i alla fall.

Patrik Engellau

Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.

Vi som inte gillar läget – och vi utgör väl en klar majoritet av landets röstberättigade befolkning om man räknar dit alla sverigedemokrater plus de antagligen lika många som är missnöjda men inte tror på sverigedemokraterna – är dock rätt verkningslösa. Vi lyckas inte formulera ett budskap. Vi kannstöper och argumenterar och försöker övertyga makten, men makten lyssnar inte. Det här med demokratisk debatt, logisk argumentation, pålästhet och kunskap verkar inte vara dagens framgångsformel.

Patrik Engellau

Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).

Det brister alltså i konkretion. Detta tål att tänka på. Varför ska det vara så himla svårt för folk – och det verkar gälla såväl ledande politiker och journalister som till och med Hans Majestät Konungen – att rada upp ett gäng tydliga etiska hållpunkter som gäller i vårt land? Själv skulle jag kunna hålla på hur länge som helst: hålla tider, göra hemläxor, respektera auktoriteter, inte förhäva sig (Jante får ej förglömmas), inte cykla på trottoaren, ta ansvar för sin familj, till exempel noggrant följa barnens skolgång och förhöra dem i läxläsningen, ständigt anstränga sig och försöka bli bättre, försöka hjälpa sina kollegor i stället för att bara konkurrera med dem, kort sagt bekämpa sin medfödda missunnsamhet, ja, du ser, det finns hur många svenska viktiga värderingar som helst – och då har jag inte ens nämnt den underliga och troligen unikt svenska etikettsregeln att män ska klä sig i svarta skor när de går på kalas efter klockan 18. Varför ska sådant här vara så svårt för landets eliter att rada upp?

Patrik Engellau

Jag var nyligen på skidsemester i Frankrike och träffade en fransman som ville veta allt om Sverige.

Allt? sa jag.

Allt, sa fransmannen.

Jag tog ett djupt andetag och satte igång.

Patrik Engellau

Eftersom min själ törstar efter en mer komplett förståelse av vad som menas med Värdegrunden så gick jag på ett seminarium där kloka och bemärkta personer skulle diskutera saken. Men vi kom liksom inte ur startgroparna. Det kändes som ett möte i en arbetarkommun år 1900 där ingen pratade om kapitalismen. Elefanten i rummet som ingen låtsas om, ifall du förstår vad jag menar.

Man kan inte tala om sociala fenomen, typ Värdegrunden, utan att tala om makt och klasser och sådant där som makten inte vill prata om. Att tala om Värdegrunden utan att nämna vår tids makthavare – Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – skapar bara förvirring.

Patrik Engellau

Den 17 januari publicerade Dagens Samhälle en artikel av integrationschefen Alireza Akhondi i Vansbro kommun i Dalarna som väckte stor uppmärksamhet.

Historien var ungefär så här. Migranten Ahmed har fått uppehållstillstånd och kommunplaceras av Migrationsverket i Vansbro (eller någon annan kommun). Ahmed förväntas nu genomgå Etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Detta går emellertid inte i ett nafs. Till exempel måste han ha sina sista fyra siffror från Skatteverket innan själva jobbträningen kan börja. (Det är ”mycket som måste redas ut innan etableringssamtalet får ordentligt arbetsfokus”, skriver Arbetsförmedlingen i en rapport. Migranterna kan till exempel ha ”tappat kontakten” med familjemedlemmar och vill därför ha Arbetsförmedlingens hjälp att spåra dem via Röda korset.)

Patrik Engellau

Jag tror att vi fortfarande i Sverige har föreställningen att saker och ting fungerar enligt regelverket, att brandkåren rycker ut med högsta fart när en eldsvåda hotar, att dugliga tjänstemän i Skolverket genast skrider till verket för att rätta till situationen om det skulle brista i disciplin på ett antal skolor, att riksdagens skarpaste hjärnor sitter och funderar över vad flyktingkrisen egentligen beror på och vad de lojala och välmenande tjänstemännen i olika myndigheter ska få för instruktioner för att komma till rätta med svårigheterna.

Vi föreställer oss helt enkelt att maskineriet fungerar. Visst inser vi att fel kan begås och att det rentav kan förekomma slarv i myndigheterna, men vi är övertygade om att sådant är undantag. Grundregeln är att svensk offentlig förvaltning fungerar. Och om den inte gör det så behövs det bara att en beslutsam politisk ledare ryter till så att folk tar sitt ansvar och grundregeln åter börjar gälla.

Patrik Engellau

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

(När jag säger ”ingenting” menar jag i stort sett ”ingenting”. Jo, politikerna pratar på ett nytt sätt. De säger till exempel att det skett åtstramningar vid gränserna. Det har det inte. Visserligen sjunker antalet ankommande migranter, men det beror på annat än åtgärder genomförda av svenska makthavare, till exempel mutor till Turkiet för att turkarna ska förhindra migranter att resa till Grekland. ”Mutor” är möjligen fel ord. En sorts tjänsteexport, kanske?)

Patrik Engellau

Nyligen publicerade Tino Sanandaji en tätskriven bok på 371 sidor om den svenska migrationssituationen. Den heter Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende (Kuhzad Media). Tino är kanske den mest hänsynslöst sanningssökande och uppriktiga forskare vi har på det här området och Massutmaning kommer sannolikt att bli ett slags bibel eller uppslagsverk under några år framöver.

Jag ska inte recensera boken. Läget är ungefär som du befarar eller, om du trodde som jag, kanske lite värre. Det som är bra med Tinos skrift är att den känns trygg, säker, pålitlig och noggrann. Om Tino efter några sidors förklaringar om statistikens konstruktion kommer fram till att andelen förvärvsarbetande 20 – 64 år för födda utanför Europa år 2015 var 53,6 procent så tror man att det var just 53,6 procent. Det hela känns solitt som en Mercedes-Benz.

Patrik Engellau

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Administratörerna – såväl kommunpolitiker som kommunens tjänstemän – gör som de alltid gjort. De pladdrar om hur bra de sköter sig och gnäller om att de behöver mer pengar. Så här säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Patrik Engellau

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.

Patrik Engellau

Sedan jag ägnat en stor del av helgdagen till att se på amerikansk television och gradvis bli alltmer bestört över hur president Trump, som det verkar, gör bort sig mer och mer för varje timme i och med att olika federala domare ogiltigförklarar hans förbud mot immigration från sju muslimska länder. Presidentens motståndare är mycket upprörda. För mig känns det som om han genom sin ”executive order” avseende immigrationsförbudet bryter mot konstitutionen på ett sätt som liknar statskupp. Illavarslande, tänker jag. Vill han bli diktator?

Men så tar jag ett djupt andetag och funderar. Går det till så här i Amerikas Förenta Stater eller är det bara Trump som klantar sig? Vem jag ska fråga om det här för att få upplysning och ledning? Herr Google, såklart!

Patrik Engellau

En välmenande och väluppfostrad etnisk svensk (VES) råkade en dag träffa Djävulens advokat (DA) varvid följande samtal utspann sig.

VES: Vi måste börja ställa krav på migranterna. Det är ju inte klokt att många inte ens försöker lära sig svenska. Hur ska de kunna få ens några enkla jobb om de inte kan svenska?

DA: Det är väl sant och det fattar nog migranterna också. Om de inte lär sig svenska måste det bero på att de inte bryr sig om ens de enkla jobben.

VES (lite harmset): Det är klart att de vill jobba. Det vill alla. Ingen vill vara beroende av det allmänna. Nej, det där har du fått om bakfoten. I själva verket blir de förhindrade att lära sig svenska när de kommer till asylanläggningarna. Staten nekar dem SFI-kurser, antagligen för att man inte vill lägga ned pengar på att utbilda någon som ändå kanske inte får stanna i Sverige.

Patrik Engellau

Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.

Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.

Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.