Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Bulletin har begärts i konkurs, läste jag häromdagen. När detta publiceras kanske det har hänt något mer. Det har varit så många turer kring denna tidning att det är svårt att hänga med i svängarna. Efter att ha skummat sociala medier kan jag i alla fall konstatera att de ”fina” skribenterna fullkomligt dreglar av lysten skadeglädje. Och det är klart att det måste vara mumma för alla vänsterfjantar att en tidning som anses vara ”höger” nu kan vara ett minne blott.
Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.
Med anledning av kritiken mot Jan Guillou och dennes attack på Sofie Löwenmark ställer sig Det Goda Samhällets Birgitta Sparf frågan vid vilken ålder en offentlig person bör tystna. Det är en mycket bra fråga och eftersom jag är en av dem som föreslagit att herr Guillou lämnar de massmediala plattformarna känner jag mig manad att spinna vidare på den.
Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)
Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).
Sverige blir för varje dag en allt mer sinnessjuk nation. Inte nog med att galna islamister demonstrerar mot att socialtjänsten kidnappar muslimska barn för att försvenska dem. Nu kommer statsministern med goda råd till socialtjänsten om hur situationen ska hanteras.
I senaste Sifo tappade S något jämfört med mätningen under januari, trots det rekordhöga förtroendet för Magdalena Andersson och trots det mycket osäkra utrikespolitiska läget. Utrikes oro leder regelmässigt till höjda värden för sittande regering. (Se min krönika från januari. Den återger hur den ryska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 räddade den socialdemokratiska regeringen från en väntad förlust i valet månaden därefter).
Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.
Väldigt många har, med all rätt, i skarpa ordalag kritiserat Guillous exempellösa angrepp på Sofie Löwenmark och stiftelsen Doku efter hennes senaste avslöjande om de islamistiska attackerna mot den svenska socialtjänsten.
Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.
Jag ser regelbundet på finsk, fransk, tysk och italiensk tv. (Jag har Vpn och kan slingra mig förbi stoppet mot icke-inhemska tittare). Jag bryr mig inte om engelsk och amerikansk tv. Jag får ändå ett övermått av anglosaxisk information, eftersom dagens journalister, med undantag för några specialister, inte behärskar annat än engelska. Mest ser jag på finsk och fransk television.
Framstående statsmän som avgår från sina ämbeten behöver sällan gå sysslolösa. Vår högt ärade och djupt saknade landsfader Stefan Löfven är inget undantag och bär syn för sägen.
Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.
Alltsedan massinvandringen till Sverige började har PK-etablissemanget förkunnat att vi inte får prata om ”vi och dom”. Då dras rasistikortet eftersom det är fult och omänskligt i deras självrättfärdiga värld att skilja mellan människor. Då exkommuniceras du genast ut ur Värdegrundsgemenskapen. Alla har ju lika värde, enligt liturgin.
SVT Nyheter berättar i en omfattande serie korta reportage att 130 kommuner i landet (av totalt 290) nekar socialbidrag till behövande utan godkänt andrahandskontrakt, trots osäkert lagstöd. Jag saxar två av rubrikerna:
En av mina teoretiska käpphästar är att anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer sprider sorg och veklagan medan vinstmaximerande organisationer, i huvudsak privata företag, skapar fröjd och glädje.
Denna käpphäst är inte, som man skulle kunna tro, konstruerad av löst tyckande utan av solida observationer av verkligheten.
Detta är ren humor. I alla fall min typ av burlesk och svart humor. Det är verklighet förvandlad till satir. Sånt här älskar jag.
Kommunisten och tokfeministen Gudrun Schyman tycker inte att ”klimatkrisen” fått tillräckligt stort genomslag i svensk politik och planerar därför att låta sitt nya parti Klimatalliansen ställa upp i valet.
Hur länge Sverige var ett klan- eller släktsamhälle kan förstås diskuteras men på 1500-talet var det definitivt slut. Gustav Vasas kungagärning kan sammanfattas i ett, åtminstone synbarligen, enkelt koncept: att skapa en centraliserad stat utan konkurrerande pretendenter på makten i nationen. Exempelvis var socialiseringen av påvekyrkan och inrättandet av ett lutherskt samfund med statsanställda – och därmed mot staten lojala – präster en betydelsefull reform (som för övrigt behållits intill våra dagar med den obetydliga skillnaden att statsmedias journalister numera övertagit prästernas viktiga uppgift att uttyda och förklara samtiden för allmänheten).
Stat, regioner och landsting har svårt att upprätthålla anständig standard också för kärnverksamheter. Köerna till sjukvården har blivit så långa att patienter kan dö i väntan på vård, polisen kan inte upprätthålla säkerheten på gator och torg och avskriver allt fler ärenden utan åtgärd. Man hinner inte. Försvaret har inte ens tillräckligt med ammunition.
Tove Lifvendahl tar i en ledare i SvD 220210 upp de islamistiska angreppen på Sverige och den svenska socialtjänsten. Bland annat skriver hon:
”Situationen manar också till att inte vara nog tydlig: Sverige är inte emot islam, eller muslimer. Men alla som vistas och lever här har att följa svensk lag. Och svensk lag är på många punkter oförenlig med de sharialagar som påbjuds i den radikalislamistiska miljön. Vår lag innebär också att de barn som växer upp här garanteras vissa grundläggande rättigheter. Den lagen står över familjens eller trossamfundets önskan. Och om vårdnadshavare inte kan garantera den trygghet barn i Sverige enligt lag har rätt till, kan myndigheterna gripa in.”
I förrgår skrev jag om den svenska rekordårsperioden 1945 – 1970. Det var då ”den svenska modellen”, som i och för sig hade experimenterats fram före världskriget, tog riktig skruv och gjorde Sverige till ett internationellt föredöme. BNP-tillväxten var imponerande med i genomsnitt fem procent om året under hela kvartsseklet. Hur kunde det gå till?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl…
Detta klassiska nummer från Svenska Ord-fabriken har blivit allt aktuellare. Jag skrev nyligen om motsättningen mellan å ena sidan (den stora) staden och å andra sidan de små städerna och landsbygden. Det är också en motsättning mellan de urbana, välutbildade och världsvana och de som kan beskrivas med dessa adjektivs motsatser.
I dessa dagar är det många som frågar sig vem som styr världen. Är det politikerna? Är det George Soros? Är det Gud? Eller beror kanske allt på slumpen? Jag har inget bra svar på den frågan, men under de senaste två åren har mycket i vårt dagliga liv styrts av PCR-tester.
Om jag blev ombedd att bli diktator i Sverige eller något annat land så skulle jag först ta en introduktionskurs med mediaträning hos Vladimir Putin av Ryssland. Man må tycka vad man vill om honom och hans politik men hans stil är mästerlig. Häromdagen kom en kort video med ett budskap till världen, särskilt västerlandets ledare och då i synnerhet Joe Biden. Budskapet var utformat som en välregisserad kuplett mellan honom själv och utrikesminister Sergei Lavrov. Lavrov visar också framfötterna som betydande karaktärsskådespelare.
Black Lives Matter skakas av skandaler, något vi har uppmärksammat här på Det Goda Samhället. Allt fler amerikanska stater upphäver nu deras 501-konto (den amerikanska motsvarigheten till våra 90-konton) och grundaren Patrisse Cullors misstänks för att ha använt insamlade pengar för sin egen och sina vänners räkning. Och jag kan bara säga en sak: Det var väntat. Det är så här det blir när en rörelse, en ”sak”, blir så upphöjd och helig att den inte får granskas, än mindre kritiseras. De korrupta och giriga dras till sammanhanget som flugor till en sockerbit och de aningslösa givarna ser snart hur deras pengar försvinner rakt ner i fickorna på en drös narcissister.
”Näthatshjälpen” drivs av organisationen Make Equal och är finansierad av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Make Equal arbetar främst med att lista alla situationer där man som ”rasifierad” kan känna sig kränkt, så att inget tillfälle till offerskap ska gå ens näsa förbi.
För mer än femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.
Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.
Nu ska ambulanspersonal utbildas i självförsvar. På vilket sätt ska det hjälpa dem att utföra sitt värv? Ska de brotta ner stenkastare med judogrepp? Avvärja kulor med karatesparkar? Det enda som hjälper mot den typen av våld som ambulansförare och annan blåljuspersonal utsätts för idag är beväpnade vakter.
Den här texten skrev jag för mer än 25 år sedan och publicerade i min kanske bästa bok Berättelsen om jobben, ett totalt negligerat verk. Texten försöker förklara de svenska ekonomiska rekordåren, det gyllne kvartsseklet 1945 – 1970. Förklaringen är att Sverige entusiastiskt byggde om allting. När det var klart sjönk tillväxten och ekonomin stagnerade vilket – felaktigt då enligt min teori – skylldes på 70-talets oljeprishöjningar från OPEC. Detta skriver jag om idag.
I mina mest cyniska stunder, de kommer ofta numera, tycker jag att det är bra, det som sker. Jag avser här de hot från muslimska krafter som nu riktas mot Sverige i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet.
Det är för det mesta besvärande när ens egna uppfattningar inte överensstämmer med det som vetenskapen påstås ha fastlagt. Till exempel är jag vad som brukar kallas klimatskeptiker. Det betyder bland annat att jag inte är övertygad om att den nu pågående statsdirigerade energiomställningen är genomtänkt och vettig. Vad vetenskapen egentligen säger är något som forskningen ännu inte riktigt kunnat ådagalägga men det spelar ingen roll ty den allmänna meningen – och framför allt många ledande politikers mening – är att en i sakfrågan helt okunnig människa som Greta Thunberg kan fungera som vetenskapens språkrör. Det är när hon och hennes meningsfränder kommer med sina gälla uppmaningar att man måste lyssna på vetenskapen som jag blir besvärad.
