ANDERS LEION: Seppan! 

Häromdagen såg jag filmen Seppan. Jag hade hört talas om den, googlade, hittade filmen och såg den. Senare har jag fått veta att den ursprungligen var två program på Tv från 1986. (De finns fortfarande på Öppet arkiv). 

Jag har aldrig sett något liknande. Seppan regisserades av Agneta Fagerström-Olsson. Hon har själv sagt att hon ville göra en film om sin barndom därför att hon aldrig sett något som kunde likna den. 

Jag håller med henne. Jag har inte heller sett något liknande. Filmen har ingen handling. Berättelsen förs framåt av spridda, enskilda händelser. De har bara det gemensamt att det är sådant som barnen finner spännande. De söker upp eller trillar på händelserna. Vid sidan av dessa händelser finns förstås vardagens nödvändigheter, skolan och tillvaron i hemmet. De kan ibland berätta något väsentligt, till exempel hur den finsktalande pojken trakasseras av skolfröken därför att han inte förstår svenska, eller hur en flicka rutinmässigt får gömma sig en garderob när hennes pappa får ett fylleutbrott.  

Barnen lever spännande liv. De springer, klättrar, smyger och kravlar. De retas och hånar varandra – men sällan för sina skilda ursprung. Och de möter bråd död. 

 Deras föräldrar arbetar vid Separator som ligger vid Tullingesjön. De har av kriget stötts ut från sina olika hemländer och råkat hamna vid en av alla de svenska industrier som importerade arbetare till sina lönsamma, växande verksamheter. 

Det är i Sverige, men ändå inte. På ett sätt är vardagen en stor röra. (”I kaoset kan man se stjärnhimlen, där öppnas nya vägar”, har Agneta Fagerström-Olsson sagt). Alla håller sig till sina vanor för att få någon styrsel. Någon gemensam ordning utanför arbetet finns knappt. Någon säger, på svenska: ”Vi är i Sverige och här talar vi finska!” 

Det ger barnen stor frihet. De driver omkring i skaror och upptäcker världen ibland genom sitt eget, nyfikna sökande, ibland därför att något trillar över dem. 

I denna stora berättelse finns en annan. Den beskriver vänskapen mellan två flickor, mellan direktörens dotter och dottern till en krigsskadad, alkoholiserad finsk krigsveteran. Den vänskapen håller länge trots att direktörsfrun försöker bryta upp den. Tidigare har jag bara sett en liknande skildring av vänskapen mellan två flickor, den som grundar sig på Ferrantes böcker (L’amica geniale). Seppan är, enligt min mening, tack vare sitt sätt att berätta, bättre, mer levande. Ferrante berättar om en uppväxt i en strängt ordnad tillvaro, Seppan handlar om frihet i kaos. Ferrante ser och beskriver flickorna inordnade i deras stela, slutna samhälle. I Seppan skildras barnen närmare, frigjorda från sitt oordnade samhälle. (Det finns många skildringar av vänskap mellan pojkar. Också skildringar av vuxna män är ofta ett slags pojkskildringar). 

Det finns också en pojke som försöker få uppmärksamhet genom våghalsiga handlingar eftersom han inte kan svenska ordentligt. Han jumpar, ställer sig framför tåg och hoppar ner från banvallen i sista ögonblicket… Det hjälper inte. Allra minst hjälper det honom att komma i kontakt med en av flickorna, hon som är vän med direktörens dotter. Hon är från Finland, hon också, men talar svenska. 

Filmen är också rolig. Flickgänget ser på bilder av och diskuterar de vuxna kvinnornas kroppar och förundras över bröstens olika storlekar och utseenden. ”Såna där stora bröst kan man väl inte ha”, säger en. ”Då får man ju ont i ryggen”. ”Man har dem väl inte på ryggen”, säger en annan. 

Vardagen är en stor röra – utanför arbetstiden. På arbetet är det klart vad som gäller. Också när en ugn brister, eld bryter ut och folk dör och skadas håller ordningen. Trots att det förstås är och upplevs som en stor orättvisa. Det får följder också för barnen. 

Direktörens dotter jagas, trycks ned i smutsvatten med ansiktet nedåt och får sina kläder nedsmutsade. Hennes vän, den finska krigsveteranens dotter, står gömd bakom ett träd och ser på. 

Filmen var för mig mycket fängslande, trots eller kanske tack vare sin frånvaro av linjärt berättande. Den fick mig också att fundera över hur olika den tidens invandrare hade det mot de villkor som möter dagens. Då lade sig staten minimalt i deras tillvaro. Nu försöker den ordna allt, men misslyckas med det mesta. Seppan hade sin lössläppta oreda. Vår tid har sin, väl administrerad. 

Anders Leion