BITTE ASSARMO: Den stora uppgivenheten

Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Idag är en sån dag, känner jag nu när jag slagit mig ner vid datorn. Det finns helt enkelt för mycket att fundera över just nu. Eller just nu, det var väl inte helt med sanningen överensstämmande – i själva verket har det väldigt länge funnits väldigt mycket att fundera över. Och jag menar inte Putin och kriget i Ukraina, klimatkrisen eller allt det andra som medierna tävlar med varandra om att rapportera om, på ett så snaskigt och snuskigt sätt som möjligt. Jag menar det tillstånd i vilket Sverige befinner sig, och de oberäkneliga politiker som skapar lukrativa karriärer på att låtsas vara statsmän med landets bästa för ögonen.

Det här är inte första gången jag yppar mitt förakt för dessa människor, förmodligen inte heller sista, men det är kanske första gången jag skriver om den uppgivenhet jag känner. Varje morgon, när jag vaknar, är jag orolig för vad som kan komma att hända. Och, åter igen, inte över att en atombomb ska brisera över Högdalen där jag bor utan över vad regimen kan komma att hitta på. De senaste åren har det blivit plågsamt tydligt att de styrande ständigt och jämt tycks fatta kortsiktiga beslut som på lång sikt visar sig vara förödande för vårt samhälle.

Det finns så mycket som är så åt helvete galet att det är svårt att ens lyfta fram några exempel. Listan kan ju bli hur lång som helst. Straffrabatt för kriminella. Dialogpolis istället för våldsmonopol. Nedläggningar av förlossningsavdelningar i kombination med ABF-kurser i bilförlossning. Skatt på plastpåsar, när det är i en helt annan del av världen man dumpar plast i haven. Parallellsamhällen med klankultur. Det finns helt enkelt inget stopp på allt sjukt som tillåts hända, medan politikerna lägger sina pannor i djupa veck och försöker verka förtroendeingivande. Men man behöver inte vara särskilt smart eller erfaren för att se att ingen är hemma, trots att det lyser.

Det är inte bara jag som är uppgiven och trött. Nästan varenda människa jag möter, vare sig det är genom skrivandet eller på hundpromenaden, känner likadant. En gnagande oro som är svår att sätta ord på. Är det idag som regeringen ska fatta beslut om att beslagta alla fritidshus och sommarstugor för att ge plats åt nyanlända? Är det idag som bensinen slutligen ska bli så kostsam att det endast är de allra rikaste, och politikerna själva, som har råd att köra bil? Är det idag som regimen beslutar att slå av strömmen tre timmar om dagen för alla som inte tillhör politikeradeln eller den moderna överklassen? Är det idag man beslutar att beskatta toalettpapper så att det blir en lyxvara tillgänglig endast för överheten?

Frågorna är många och svaren vill man knappt tänka på.

Så finns det de där som nickar gillande åt allt som kan inskränka människors frihet och göra vardagen svårare. Som menar att vi har det alldeles för bra och kan behöva se en annan verklighet. Är det verkligen nödvändigt för norrlänningarna att kunna ta bilen till jobbet tio mil bort – kan de inte åka skidor istället, eller hyra in sig i ett litet rum i anslutning till arbetsplatsen? Ska folk verkligen ha rätt att själva bestämma vad de vill äta? Vore det inte bättre om politikerna bestämde vad som ska serveras på den lilla människans middagsbord? Insekter har superhögt proteininnehåll, vore det inte lämpligt att införa obligatorisk mjölmaskmiddag fem av veckans sju dagar? Tänk vad det skulle minska klimatavtrycket om endast politiker och andra privilegierade hade möjlighet att äta kött!

Den typen av åsikter finner vi oftast hos dem som har det bättre än de flesta, sådana som Anne Ramberg, Ernman-familjen och Henrik Schyffert. Folk som vet att det inte spelar någon roll vilka politiska beslut som fatt för att de ändå alltid har sitt på torra. Men även andra, människor som borde veta bättre, ger ibland uttryck för samma sak med underdånigt böjt huvud. Det finns ett masochistiskt drag hos många svenskar, format av åratals medborgarfientlig politik. ”Vi har det ju så bra, vi har haft sån tur, vi vet inte hur bra vi har det, varför ska vi ha rätt att äta kött när det finns människor som svälter, varför ska vi kunna ta bilen när det finns människor som inte ens har en cykel, varför ska vi ha tillgång till rent vatten, el, tak över huvudet?”

Sådana människor är lätta att styra. De reagerar exakt så som de styrande vill att de ska reagera. De tror att de är djupa och insiktsfulla och lite godare än oss andra – vi som tycker att man bör få bestämma själv vad man vill göra med sitt liv, i alla fall om man arbetar och betalar skatt – men i själva verket är de bara lata lakejer som inte orkar tänka själva.

De är dessutom totalt historielösa. De har ingen aning om hur verkligheten en gång såg ut för svenska folket, eller hur mycket slit och arbete som ligger bakom det samhälle som ger oss friheten att fatta egna beslut. Och det går inte att prata med dem för de fattar absolut ingenting.

Som tur är blir jag inte enbart uppgiven. Jag blir arg också. Riktigt förbannad. Det hjälper inte, det heller, men det ger åtminstone lite energi mitt i den förlamande tröttheten.

Bitte Assarmo