PATRIK ENGELLAU: Komedianternas uttåg

Att miljöpartiet numera aldrig tycks komma ens i närheten av fyraprocentsspärren inför höstens val är troligtvis ingen tillfällighet utan ett resultat av att konsekvenserna av dess politik börjar bli plågsamt uppenbara för medborgarna. Den nya skepsisen mot det gröna budskapet finns för övrigt inte bara i Sverige utan sprider sig överallt där folk behöver köra bil och värma sina bostäder.

Så länge miljörörelsens budskap egentligen bara var en fantasieggande vision om renhet och omsorg om allt levande i floran och faunan hade folk ingen anledning att inte omfamna rörelsens förkunnelse. Tvärtom kunde var och en själv bli delaktig i renheten genom att ställa sig bakom miljöaktivisternas krav på den ena eller den andra ibland befogade reformen, exempelvis att få bort kvävande luftföroreningar i tättbefolkade städer och att effektivt bränna sopor i stället för att lägga dem på deponi. Miljöreformerna var sällan förknippade med några besvärande personliga uppoffringar för vanligt folk. Den prestige och godhet som ett korrekt miljötänkande kunde skänka sina proselyter var så att säga gratis.

Men för några årtionden sedan tog miljöfrågan en annan och mer militant vändning. Det var när miljörörelserna bildade front och enades om att driva den fråga som strax framstod som alla miljöproblems moder, nämligen den globala uppvärmningen, ett hot som påminner om tidigare århundradens skrämsel för djävulen. Båda företeelserna – uppvärmningen och djävulen – har förkunnats av mäktiga prästerskap som man inte utan avsevärt personligt risktagande kan ifrågasätta.

Gradvis tog oron för detta yttersta hot mot livet på jorden sin boning i FN och nationernas ledning. Det blev internationell politik att jordelivet måste omdanas för alla människor för att naturen och därmed människans existens, som vi lärt känna dem, inte skulle tillintetgöras. Observera att detta är nutidshistoria. Den internationella huvudplanen för samhällenas totala omvandling – ny produktion, ny konsumtion, helt nya livsstilar – presenterades och klubbades år 2015 i och med Parisavtalet som praktiskt taget alla länder (utom Angola, Eritrea, Iran, Irak, Sydsudan, Turkiet och Yemen) ställt sig bakom.

Statliga åtgärder i Parisavtalets anda har sedan Parisavtalet börjat vidtas men det var egentligen först förra året – 2021 – som något började märkas. Och det som först märktes var att samhällenas avvänjning från fossila bränslen genomdrevs utan planering. Medborgare i exempelvis Tyskland och Sverige upptäckte till sin fasa att de riskerade att, särskilt under kalla vinternätter, bli utan elektricitet eller möjligen att energimyndigheterna efter ett planerat schema periodvis skulle stänga av deras el.

Plötsligt inträffar en händelse som jag inte vet om jag ska betrakta som ett västgötaklimax eller en fingervisning om stora förändringar framöver. De svenska energiomställningspolitikerna hade beslutat att med i varje fall inledningsvis milda piskrapp i form av rejäla nya skatter på bensin och diesel förmå svenska bilister att ta cykeln eller sparken i stället för bilen. Men när literpriset närmade sig tjugofem kronor markerade svenska folket att det nu fick vara nog. Politikerna uppfattade signalen. Men i stället för att köra över folket (vilket kanske hade varit naturligt om det inte varit valår) greps politikerna av panik och la sig platt. De nya bränsleskatterna förvandlades till sin motsats, nämligen bidrag. Varje bil berättigar till någon tusenlapp i statlig ersättning vilket kan räcka till en full tank.

Om folket inte tål att betala några extra kronor per liter bränsle och politikerna får skälvan när de hör folkets röst så kan man lätt föreställa sig hur det kommer att gå när resultaten av den totala samhällsomvandling som planeras uppenbarar sig. Mitt tips är att det inte kommer att gå. Västerlandets politiker har visserligen mycket makt men de klarar inte att gå emot ett folk som sätter klackarna i backen. Hitler och Stalin hade klarat det ty de visste hur man sätter sig i respekt men det är svårt att föreställa sig Magdalena Andersson, Annie Lööf och Ebba Busch i den rollen.

Det kan hända att vi ser början till slutet av hela klimatprojektet. Det kanske måste sluta innan det kan börja som Dolly Parton sjunger om en kärleksaffär. Eller som T. S. Eliot diktade: Det slutar inte med en smäll utan med ett gnäll. Det är i det perspektivet vi kanske ska betrakta miljöpartiets svårigheter att komma upp i ens tre väljarprocent.

Putins krig påverkar förstås situationen genom att driva upp priset för de fossila bränslen som västvärlden tills vidare faktiskt behöver trots Greta Thunbergs förbannelser. Men Putinpriserna är ändå bara en föraning om de strapatser som en fortsättning av klimatprojektet skulle medföra.

Sverige är inte det enda land där klimatalarmisterna förlorar folkets stöd. President Biden, som av många betraktas som en miljöfanatiker, får lida för att han stoppar den inhemska utvinningen av fossiler. ”Väljarna köper inte Mr. Bidens argument att Ryssland ska mötas med en starkare miljöpolitik”, skriver The Wall Street Journal:

I en ny opinionsundersökning från HarrisX svarade 70 procent av väljarna ”ja” på frågan om regeringen med tanke på Rysslands attack borde ”släppa sitt fokus på klimatförändringar och i stället tillåta mer produktion av olja och naturgas”. Väljarna vill energisäkerhet och ekonomisk stabilitet, inte fler laddstationer för elbilar.

Patrik Engellau