BITTE ASSARMO: Hyckleri förr och nu

Det är nu ett bra tag sedan jag lämnade katolska kyrkan och det är ingenting jag ångrar. Jag iakttar inga katolska seder och bruk längre och det är precis som det ska vara. Någonstans under min resa genom den katolska världen insåg jag att jag inte hade den tro man ska ha om man ska vara vad som kallas en god katolik. Om något är jag nog en tvättäkta lutheran, om än enbart på det kulturella planet. Jag antar att arvet efter morfar kom ifatt mig till sist.

Inte för att han var troende, han heller. Han trodde nog bara på sin egen handlingskraft och på kärleken till sin familj. Och det räckte ju för att han med sina två tomma händer skulle kunna skapa ett gott liv åt sig och de sina. Men han hyste alltid respekt för människor som hade en tro, så länge de levde som de lärde. De andra, hycklarna, fnyste han åt. Och det gällde inte bara kyrkfolket. Det fanns hycklare även annorstädes, i godtemplarrörelsen till exempel.

Morfar hade en god vän som gått med i godtemplarna redan som tjugoåring, några år in på 1900-talet. Han var eld och lågor och berättade med yviga gester om det fantastiska med att vara nykter. Morfar lyssnade tålmodigt men hade inte för avsikt att följa sin gode väns exempel. Han trivdes alldeles utmärkt med att ta sig en kaffekask eller en konjaksgrogg då och då och det tänkte han inte ändra på, inte ens för sin gode väns skull.

Det betydde inte att han så ner på godtemplarna. Alkoholismen var utbredd i den värld där han växt upp och han hade sett både det ena och det andra, inte minst under sina tidiga tonår då han var murarlärling. Men han hade inte särskilt mycket till övers för överheten, varken i form av präster, politiker eller godtemplare. Han var inte heller säker på att ledarna inom godtemplarrörelsen var särskilt bekymrade över sina medlemmars väl och ve. Det fanns eldsjälar, som verkligen försökte rädda grava alkoholister från misär och en för tidig död, men det fanns också de som ville göra sig ett namn, en karriär, och som red på att rörelsen blev allt större och mäktigare.

Han fick vatten på sin kvarn när han en kväll var på stadshotellet och åt middag tillsammans med några goda vänner. Det åts och det dracks, men det var inte bara morfar och hans sällskap som beställde in konjaksgroggar på löpande band. Det gjorde nämligen också ett annat uppsluppet sällskap, bestående av de högsta hönsen inom den lokala godtemplarorden.

Morfar var inte den som var överdrivet finkänslig så nästa gång han träffade sin godtemplarvän berättade han vad han hade sett. Denne trodde honom inte, men så småningom kröp sanningen ändå fram. Staden var inte särskilt stor, och hycklarna inte särskilt diskreta. Vad som hände sedan är dolt i dunkel, men kanske hittade de supande nykteristerna någon annan organisation där de kunde skaffa sig bra positioner och gott renommé.

Morfars förakt för hycklare bleknade aldrig. Om något växte det sig starkare ju äldre han blev. Och även om han minsann inte var en perfekt människa (vem är det?) så levde han i alla fall som han lärde. Han hycklade aldrig om någonting och låtsades aldrig vara någon annan han var. Det innebar nog att han inte alltid var så lätt att ha att göra med. Men samtidigt innebar det också att man kunde lita på honom. Om han gav sitt ord så var det det som gällde. Och sånt måste man ändå uppskatta.

Jag undrar ofta vad morfar hade tyckt om samhället så som det ser ut idag, när hyckleriet blivit något av en religion. Nej, det var fel uttryckt, för det undrar jag inte alls. Jag vet vad han hade tyckt. Vad jag däremot undrar är vad han skulle ha sagt om det. Det får jag aldrig veta. Men jag tror inte det är särskilt långsökt att tro att han skulle ha uttryckt sig oerhört dräpande.

Bitte Assarmo