BIRGITTA SPARF: Om att göra en Bert Karlsson

Som socionom har jag verkat i Stor-Stockholm i 23 år. Först som kommunanställd men sedan 2014 som så kallad konsult.

Att vara egenföretagande konsult inom socialtjänsten låter storvulet. Det är dock inte mera märkvärdigt än att jag dyker upp på en mängd olika socialkontor och utför samma arbetsuppgifter som deras fast anställda socionomer. Den enda skillnaden är att jag kan debitera långt mera per månad än vad de anställda har i månadslön.

Detta skriver jag inte för att tala om hur mycket pengar jag tjänat på kommunernas socialtjänst. Jag skriver för att berätta hur fullkomligt snedvriden den kommunala verksamheten, här socialtjänsten, har blivit. Både i kontinuitet, planering, kostnader och utförande.

Den fungerar lika dåligt som sjukvården, som i likhet med socialtjänsten drabbats av personalflykt från orimliga arbetsvillkor, ständig stress, kaotisk verksamhet och låga löner. Därtill samma hot och våld på akutmottagningarna. Sjukvården lägger också ut miljarder på hyrläkare och inhyrda sjuksköterskor. Absolut inga jämförelser i övrigt.

Nu står än en gång våra myndigheter handfallna inför en ny flyktinganstormning. Denna gång bestående av faktiska krigsflyktingar från närområdet. Inte ekonomiska lycksökare, huvudsakligen bestående av vuxna män som utger sig för att vara barn eller män som lämnat fru och barn bakom sig i Syrien, Afghanistan eller Irak.

Naturligtvis deklarerar våra politiker, nu liksom 2015, att vi har ett ansvar att ta emot. Och lika givet är att vi saknar bostäder för alla de 4 000 personer per dygn som nu strömmar in i landet. Denna gång kvinnor och barn från Ukraina.

Än en gång rycker Bert Karlsson ut och räddar våra goda men fullkomligt rådlösa politiker.

Trots att det blivit något av en folksport att hata och avsky Bert Karlsson så är han en av de främsta som ser till att alla goda och fina kan ta emot alla som söker sig till Sverige. Han gjorde det 2015 och han gör det igen.

Som den entreprenör han är, med all sin erfarenhet, har han nu rivstartat och erbjuder än en gång fullvärdiga boenden. Och får naturligtvis en massa skit för det från alla som inte själva är beredda att hyra ut ett rum till en ukrainsk mamma med barn, utan hellre skriker sig hesa över att Bert Karlsson tjänar pengar på sin verksamhet.

Utan sådana som mig och mina kollegor skulle socialtjänsten inte fungera. Inte heller skulle sjukvården kunna upprätthålla sin livräddande verksamhet utan inhyrda läkare och sjuksköterskor.

I ett mycket större perspektiv skulle den humanitära stormakten Sverige stå sig slätt utan entreprenörer som Bert Karlsson, som än en gång rycker ut och räddar politikerna.

Politiker som återigen är beredda att betala vad det kostar för att rädda sina egna ansikten och världen. Vilket i dag för en gångs skull känns befogat.

Birgitta Sparf