BIRGITTA SPARF: Bli rasist – hjälp en flykting från Ukraina!

Jag har under flera årtionden frågat mig när det svenska folket äntligen ska vakna.

Kanske sker det nu, snart. När det politiska vanstyrets verkningar på allvar börjar visa sig för gemene man och inte längre går att dölja. Av vare sig politiker eller statligt styrd regimmedia som SVT/SR. Eller lika skatteunderstödd och därmed regimtrogen ”fri” media som DN och SvD. Eller för den egna plånboken.

Effekterna av att styra ett land baserat enbart på utopier, godhetskänslor och grönrosa önskedrömmar blir naturligtvis smärtsamt kännbara för alla, förr eller senare. Och de områden jag främst tänker på är migration och energiförsörjning. I den här texten koncentrerar jag mig på migrationen.

Det svenska folket har under minst 30 års tid sett de negativa effekterna av den ansvarslösa invandringspolitiken, inriktad mot Mellanöstern och Afrika.

Med ”svenska folket” menar jag här etniska svenskar och samtliga inflyttade som integrerats, assimilerats och på ett positivt sätt bidrar till och värnar landet Sverige.

Vi har under minst 30 år bevittnat förfallet. Genom ett ständigt ökande antal så kallade utanförskapsområden, utsatta och särskilt utsatta områden och riskområden. Med allt vad dessa områden för med sig av kriminalitet och bidragsberoende.

Det skenande samhällsförfallet som skett i massinvandringens spår har länge bortförklarats med begrepp som ”socioekonomiska faktorer”, ”barnfattigdom”, ”relativ fattigdom” och ”rasism”.

I princip allt har kunnat förklaras med dessa kvasiintellektuella och skenbart samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller. De har dock inte mer relevans än den nya påhittade och allomfattande trossatsen ”Alla människors lika värde”.

Så gott som alla nya politikerskapade samhällsproblem i riket kan förklaras i termer av vitt skilda kulturella, religiösa och därmed moraliska och demokratiska uppfattningar. Plus skillnader i utbildningsnivå och påföljande svårigheter med språket från ett stort antal analfabeter.

Den politiska lösningen har hittills varit att om vi bara öser ännu fler skattemiljarder över utanförskapsområdena och de ”utsatta grupperna” så kommer problemen på något magiskt sätt att försvinna av sig självt. När denna lösning i själva verket bara innebär ständigt växande problem.

”Vi har varit dåliga på att integrera våra invandrare”, säger de styrande politikerna. Detta ”vi” tolkar jag som de styrande politikerna själva samt folket, alltså du och jag.

Det är alltså ”vi” som bär ansvaret för att de som flyttat hit från avlägsna och diametralt motsatta kulturer inte ”blivit” integrerade. Ansvaret för integrationen lyfts därmed bort från de som borde göra integrationsjobbet, alltså de som själva valt att flytta hit.

– Men de har ju flytt för sina liv! blir motargumentet. Mitt standardsvar är alltid:

– Ja, många av dem har flytt för sina liv från sina hemländer, till första bästa säkra land i närområdet. Därifrån har samtliga, säger samtliga, valt att flytta vidare till Sverige. Till det avlägsna landet långt upp i högan Nord, på andra sidan jordklotet.

Kvotflyktingar undantagna, eftersom de handplockas från flyktingläger av UNHCR och vissa skickas till Sverige. För närvarande 5 000 personer per år.

Detta är ingenting som jag själv har hittat på. Det är själva andemeningen i FN:s flyktingkonvention från 1951, i efterdyningarna av andra världskriget. Skydd ska sökas, och ges, i närområdet. Och de som åtnjuter detta skydd har skyldighet att anpassa sig till det nya landets lagar och kultur.

Idéerna om att ansvaret för integrationen vilar på de svenska politikerna och det svenska folket, och inte på de inflyttade själva, har gett upphov till en vad jag kallar gigantisk och ständigt växande Offerskapsindustri i Sverige.

Den är till 100 procent finansierad av offentliga medel, alltså skattemedel och bidrag från Allmänna arvsfonden. Den drivs av driftiga invandrare som livnär sig gott på att ständigt anklaga svenska folket för ”rasism”. Eller i avancerade fall det mera sofistikerade ”strukturell rasism”.

Vi, som per capita tagit emot flest från utomeuropeiska länder i hela västvärlden med permanenta uppehållstillstånd, utmålas av dessa nya myndighets- och organisationsföreträdare som islamofober, afrofober, nazister, fascister och ständigt diskriminerande rasister.

Allt detta från de som fått flytta hit och nu sitter som upphöjda företrädare för organisationer, myndigheter och kulturella institutioner. De är även krönikörer i våra största kvällstidningar, redaktörer, fria skribenter och prisbelönta författare och skådespelare. Samtliga med utomeuropeisk bakgrund.

Särskilt nu, när vi även väljer att hjälpa kvinnor och barn från ett nära folk, blir vi av dem anklagade för att vara hycklande rasister eftersom ukrainarna är ”vita”.

För mig går det nästan inte att ta in missunnsamheten, all själviskhet och den egocentriska och rent rasistiska avund som alla dessa tyckare ger uttryck för.

Samtliga som anklagar oss för att vara rasister har tagits emot mer än väl här. De har fått allt, absolut allt och mer därtill, från oss i sitt nya hemland Sverige.

Nu blir det ändå, enligt dem, slutligen bevisat att vi svenskar är vidriga rasister eftersom vi även med öppen famn tar emot hårt drabbade krigsflyktingar, alltså kvinnor och barn från vårt broderfolk i näraliggande Ukraina. Eftersom de har samma hud- och hårfärg som vi.

Allt detta blir för mig svårt, för att inte säga omöjligt, att ta in!

Birgitta Sparf