PATRIK ENGELLAU: Politikerväldets internationalisering

För snart fyrtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

Ett tecken på att denna förvandling höll på att bryta fram i Sverige var att partierna i bred enighet på 1970-talet beslöt att införa statligt partistöd. I praktiken betyder detta att riksdagsledamöterna gemensamt bestämmer hur mycket de ska ha i lön. Det är inte längre deras uppdragsgivare, det vill säga väljare och partimedlemmar, som avgör den saken.

Detta är en större metamorfos än vad man till en början kanske anar. Framför allt förändras maktrelationerna mellan ombuden och väljarna. Tidigare hade väljarna och partimedlemmarna makt över ombuden inte bara genom sina röster utan också genom att de finansierade partierna. Politikerna var tvungna att ödmjuka sig och anpassa sig efter uppdragsgivarnas vilja för att få fram pengar ur dessa huvudmän. Men med partistödet ändrades detta i grunden. Politikerna behövde inte artigt be partimedlemmarna att betala utan lät bara den statliga uppbördsapparaten med stöd av statens våldsmonopol hämta pengarna ur medborgarnas plånböcker.

Här platsar en sidokommentar om de samhälleliga processernas förändringstakt. Jag – och kanske många med mig – ansåg länge att de sniglade sig fram. Men ju äldre jag blir – och därför personligen kan överblicka ett längre historiskt skeende – desto mer slås jag av hur fort allt går. Det som ligger i korten väntar ofta inte på att låta sig förverkligas utan slår till så snabbt det går. Låt mig illustrera denna tankegång med den tyske sociologen Robert Michels (bilden) teori om Oligarkins järnlag. Teorin, som på något vis känns självklar, är att i en demokratisk, medlemsstyrd organisation, till exempel ett politiskt parti, så kommer funktionärerna, till exempel de heltidsanställda partiproffsen, gradvis att ta makten från de vanliga medlemmarna eftersom proffsen lyckas placera sig i de viktiga positionerna och behärskar spelets regler.

Michels formulerade denna ”järnlag” efter att ha observerat ett enda empiriskt fall – rätt vågad vetenskaplig metod om du frågar mig! – nämligen utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet. Partiet bildades 1863 och Michels publicerade sina rön år 1911. Det betyder att järnlagen fått tillräcklig verkan för att kunna dokumenteras på mindre än 48 år. I verkligheten var förvandlingen kanske klar redan efter 25 år men vid det laget var Michels själv bara tolv år och därför inte i stånd att göra några grundläggande sociologiska analyser. I varje fall går stora saker ofta ganska fort.

Om det ligger något i denna observation – och man betänker att politikerväldet, ett ur demokratin framsprunget men avvikande statsskick, nu har funnits i nästan fyrtio år – så kan man fundera på hur det utvecklats eller muterat sedan dess.

Den första iakttagelsen är att politikerväldet uppstod i Sverige. När jag på åttiotalet skrev om det hade jag, vad jag minns, inga starka förnimmelser av att detta statsskick förekom i andra demokratiska länder. Naturligtvis hade Sverige hämtat starka politiska impulser utifrån, framför allt från USA, där idéerna om välfärdsstaten och PK-ismen visserligen befann sig under stark utveckling. Men där saknades länge det samhällsklimat och den bördiga politiska jordmån som ett knoppande politikervälde behövde för att slå ut i full blom. Det här med att politikerproffsen med hjälp av den statsapparat som de kontrollerar kunde frigöra sig från de medborgare som så högtidligt brukar kallas deras uppdragsgivare var, vid det laget, en unikt svensk företeelse. (Under de senaste två, tre åren har dock den amerikanska PK-ismen, där marknadsförd under varumärket wokeism, sprintat ikapp och passerat den sävligare svenska versionen.)

Men eftersom politikerväldet växer ur demokratin och många länder hade demokrati kunde man förvänta sig att även andra länder gradvis skulle utveckla sin variant av politikervälde. Detta tror jag har hänt. Ett tecken på detta är just PK-ismens segertåg över världen. PK-ismen är intimt förknippad med just politikerväldet eftersom alla PK-istiska idéer kräver mer eller mindre drakoniska politiska åtgärder – betänk till exempel hur mycket makt som måste ansamlas hos politiker för att åstadkomma en internationell Energiewende – och politikerväldet vill liksom alla andra makthavare skaffa sig mer makt. I och med att politikerväldet frigjort sig från partimedlemmarnas och medborgarnas återhållande inflytande finns inga tydliga gränser för hur många samhällsomvälvande projekt de samverkande politikerna kan lansera på medborgarnas bekostnad för att utöka sin egen makt.

Vi hamnar alltså i en situation där världen består av ett antal nationella politikervälden. En del teoretiker som noga studerar världen menar att den kommit att styras av ett antal globalistiska maktcentra såsom World Economic Forum och IPCC. Det tror inte jag. Visserligen finns dessa maktcentra men deras inflytande är mest ideologiskt. De fungerar som internationella tankesmedjor. För att det ska bli verklighet av deras idéer om exempelvis en fossilfri värld så måste idéerna förankras i verkligheten genom nationella beslut fattade av ett antal nationella politikervälden.

Där är vi ännu inte. Men inte så långt ifrån. Särskilt EU är ett varnande exempel. EU är besatt av PK-istiskt tänkande och mycket angeläget att styra utvecklingen i medlemsländerna. Ungefär hälften av den svenska Riksdagens beslut handlar om att inkorporera regler från EU i den svenska lagstiftningen. Nästa steg i de nationella politikerväldenas utveckling blir nog att de samordnar sig internationellt vilket rimligen gör dem ännu mer oberoende av de medborgare som ursprungligen betraktades som deras uppdragsgivare.

Patrik Engellau