Medlem i Nato, alltså. Bör Sverige bli medlem i försvarsalliansen eller inte, det är den stora frågan.

Det har varit en stor fråga sedan 1949, när organisationen bildades och den har under snart 75 år besvarats med ett lojt nej. Men nu har frågan, på grunder som åtminstone för mig är diffusa, blivit rykande aktuell och tycks preliminärt besvaras med ”kanske, om Finland vill”.

Att Sverige under tre kvarts sekel valt att hålla sig utanför är lätt att förklara även utan geopolitiskt filosoferanden om att Finland, som redan var finlandiserat till lydnad av Sovjetunionen, skulle bli ännu hårdare pressat av ryssarna om Nato redan stod skjutklart på Gotland.

Jag tror att de verkliga orsakerna bakom den långa svenska alliansfriheten till stor del berodde på de ekonomiska intressena hos det – för Sveriges storlek urstarka – inhemska militärindustriella komplexet. Alliansfriheten gav SAAB, Kockum, Hägglunds och andra svenska krigsmaterielföretag monopol på hemmamarknaden. Hur skulle Sverige kunna säga sig vara alliansfritt om vi var tvungna att konkurrensupphandla stridsflyg från Natoländerna och därför ha hangarerna fulla med F-16 från General Dynamics? Alliansfriheten krävde att vi själva kunde producera våra vapen och slippa beroendet av en möjlig stridande part.

Den andra huvudförklaringen till alliansfriheten var att den inte var på riktigt. Det behövde man bara göra lumpen för att upptäcka. Jag fick en liten lärobok i krigföring som hette ”Krigsmakt röd”. Jag blev uttagen till tolkutbildning för att kunna kommunicera med den tilltänkte fienden. Vi fick ett enda lexikon och det hade inga franska, tyska eller italienska ord. Allt detta var självklart. Ännu mer substanslös föreföll alliansfriheten när man upptäckte hur ofta svenska officerare åkte på kurs i Natoländer, kanske särskilt USA.

När fjällen fallit från mina ögon undrade jag därför varför vi värnade om illusionen om alliansfrihet. Det kan inte ha varit för att lura Sovjetunionen ty ryssarna hade för länge sedan genomskådat oss. Det måste ha varit för att lura svenska folket. Och där kommer vi in på pudelns kärna. Alliansfriheten var – och är – som ett slags parad- eller högtidsuniform som det svenska politikerväldet tar på sig för att framhålla att det själv är snäppet noblare än kollegorna i andra länder som har tagit ställning och därför är partiska och oförmögna till den sortens balanserade och rättvisa bedömningar som Sveriges representanter så naturligt gör i olika internationella sammanhang. Är det inte därför Sverige har en så framskjuten position inom FN? Var inte Dag Hammarskjöld svensk, till exempel? Och Nobelpriset? Hur skulle det kunna delas ut med sådan överlägsen och hedersam stil om Sverige varit medlem i Nato eller Warszawapakten?

Allt sammantaget kunde Sverige både äta kakan och ha den kvar. Vi var fullt övertygade om att USA skulle komma till vår räddning om Sovjetunionen började morra. Samtidigt var vi lite förmer. Till exempel var vi som klippta och skurna för att medla och mäkla fred just för att vi stod över de eventuellt besudlande bindningar som kanske vidhäftade andra länder. Alliansfriheten gjorde oss renare.

Om du tycker det låter alltför överdrivet och fantasifullt så betrakta den faktiska politiken. Margot Wallström blev en gång tillfrågad vad som menades med feministisk utrikespolitik. Svaret satt långt inne men det visade sig betyda att fler kvinnor, svenska kvinnor kanske särskilt, skulle kvoteras in i de medlarkurser som bedrevs i FN:s regi och låg utrikesministern så varmt om hjärtat. Lyssna på den nuvarande statsministern när hon ska bedöma Natoalternativet för svenskt vidkommande. Hon säger hela tiden att ett svenskt medlemskap skulle vara ”destabiliserande”. Jag har frågat över tio människor vad det kan betyda utan att ha fått något svar. Jag har sett en intervju med den finske utrikesministern i teveprogrammet 30 minuter där begreppet destabilisering diskuterades som om det hade någon etablerad mening. Men vad det kunde betyda framgick inte av diskussionen.

Och ändå ligger nog det framtida svaret på frågan om svensk Natoanslutning i begreppet destabilisering, en företeelse som nog ingen vill ha men ingen heller riktigt kan förklara. Jag kan tills vidare komma på två tolkningar av konceptet och båda talar emot svensk Natoanslutning.

En första möjlighet är att destabilisering betyder att Putin blir arg. Om han blir argare blir han farligare och därför ska ingenting göras som förargar honom. I så fall bör Sverige förbli alliansfritt. En andra tolkning av begreppet destabilisering är att Sverige kan förlora kraften att genom sitt föredöme och rättsinniga tänkande visa världen de rätta vägarna och i stället förvandlas till en USA-vasall. Att undvika det vore också ett skäl att bevara alliansfriheten.

Fast egentligen tror jag att det är andra faktorer som plötsligt gjort Natofrågan så aktuell – ty lite underligt är det trots allt att ett spörsmål som lugnt och stilla övervintrat i tre kvarts sekel på några veckor reser sig och konfronterar oss med sitt svåra ärende.

En förklaring är förstås Ukrainakriget. Vi är oroliga för att det på något sätt kan få efterverkningar i Sverige. Om det talar för eller emot ett svenskt inträde i Nato vet jag inte. Om det blir bråk kan det vara klokt att ansluta sig till ett stort och starkt gäng av likasinnade. Men å andra sidan kan gängbildning vara provocerande och orsaka bråk som annars kanske inte hade blivit av.

En annan faktor som kan ha spelat in är den amerikanska doktrin som introducerades av president Trump och tycks ha övertagits av president Biden och går ut på att USA inte längre, som under kalla kriget, tänker offra sig själv för andra. Ska det bli någon assistans från Nato, vilket för det mesta betyder från USA, så måste ett anfallet land som vill utnyttja solidaritetsparagrafen fem i Natofördraget ha ansökt om medlemskap och betalat den årliga avgiften i form av en rustningsbudget på minst två procent av BNP. Den gamla svenska sorglösheten, som byggde på en övertygelse om att vi vid krig även utan medlemskap skulle räddas av USA, måste nog överges.