PATRIK ENGELLAU: Fredsförhandlingar 

Häromdagen skrev jag en lätt euforisk text om att det vore tur för oss (svenskar, till exempel) om Ukraina vann kriget ty då skulle Ryssland vara så bortgjort att risken för ett vidare ryskt angrepp på Natoländer som Estland – och därmed indirekt Sverige – vore som bortblåst. Jag fick en del mothugg.

Några invändningar gick ut på att Ryssland är misskänt i västländer som Sverige och att Putins politik egentligen bara handlar om legitimt självförsvar mot Natos, läs USAs, buffliga försök att krossa Moderlandet. Sådana diskussioner är svåra ty de förvandlas lätt till något som liknar äktenskapsgräl där varje part alltid har en ny oförrätt att anföra. Här säger den ena parten att Putins krav är rimliga eftersom det enda han begär är att slippa ha ett Natoanslutet Ukraina inpå knuten. Då säger den andra att ukrainarna får väl själva bestämma vem de vill alliera sig med utan att därmed ge ryssarna rätt att göra geopolitiska framstötar. Den första genmäler att det är normalt att stormakter vill ha neutrala länder mellan sig själva och fienden, se bara på USAs Monroedoktrin!

En sådan kålsupardiskussion är svår att ta sig ur. Jag påstår då att det nog inte finns någon högre rättvisa på den här punkten och att jag nöjer mig med att verka för det som är mest fördelaktigt för mig själv. Jag tror aldrig Monroedoktrinen skulle störa mig medan motsvarande Putindoktrin av rent geografiska skäl skulle kunna bli synnerligen obehaglig för Sverige.

Sedan hävdar jag att var och en såklart får göra sina egna bedömningar men för min del så föredrar jag den västliga kulturen med alla dess brister framför den postsovjetiska. Jag vet att det låter banalt men demokratin trumfar faktiskt diktaturen ungefär som friheten trumfar förtrycket och marknadsekonomin trumfar planekonomin. Hur skulle jag, som jämt tjatar om att friheten, till exempel yttrandefriheten, borde utökas i ett västland som Sverige, någonsin kunna sätta ett ryskt förtryckarsystem framför ett västsystem som åtminstone i retoriken försvarar friheterna? Därför känns det självklart att jubla vid tanken att Ryssland skulle kunna förlora kriget.

Då kommer den andra invändningen som inleds med frågan hur jag kan vara så himla korkad att jag inte kan se hur parterna hanterar det faktum att Ryssland tycks ligga illa till. Menar du att ryssarna övergår till att döda civila för att sprida skräck och förmå ukrainarna att ge sig? frågar jag. Nej, jag menar att det börjar talas om fredsförhandlingar, svarar den andre. Vad är det för fel på fredsförhandlingar? genmäler jag. Fattar du inte? säger han (vilket jag uppenbarligen inte gör). Så fort det som borde vara en övertygande och neslig förlust för Putin har börjat betecknas som en överenskommelse så kommer Putin gradvis att börja skruva på historien så att det hela till slut framstår som en övertygande seger för Ryssland.

Efter en stund går det upp ett ljus för mig. Så du menar att en förhandlingslösning i praktiken genom propaganda och diplomati kommer att ge Putin samma möjligheter som en riktig militär seger att ge sig på Estland och de andra baltiska länderna för att förvandla dem till neutrala randstater som tjänar till att hålla Nato på behörigt avstånd från Ryssland? Det var det han menade.

Det lät inte helt feltänkt. Jag grunnade på frågan ett tag. Men inser du vad det betyder, frågade jag, nämligen att väst måste avhålla sig själv och Ukraina från fredsförhandlingar och i stället uppmuntra Ukraina att fortsätta kriga tills Putin ligger utslagen?

Det kommer inte att gå, fortsatte jag. Det går inte att pressa Ukraina hur långt som helst. Såklart Ukraina kommer att ta varje hygglig fredschans som uppenbarar sig – särskilt som Nato och det övriga väst snålar med det militära stödet.

Jovisst, sa han. Precis det har väst förstått. Det är därför det pratas mer och mer om utökat militärt stöd. Clausewitz sa att nyckeln till framgång är att förfölja en retirerande fiende. Det gäller att få ukrainarna att anstränga sig till sista blodsdroppen innan de inleder några fredssamtal på allvar. Ju mer ukrainarna offrar sig desto mindre behöver vi själva anstränga oss.

Patrik Engellau