MOHAMED OMAR: Oikofobin är verklig

Jag tränar yoga ibland och vid en yogalektion så började läraren, en vit kvinna, mässa mantran på sanskrit. Några tjejer började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras ögon.

Händelsen fick mig att tänka på hur religiösa inslag blir mer okej när de har icke-västerländsk förpackning. Hade läraren kunnat knäppa händerna och sagt att nu ska vi be Fader vår? Jag tror inte det. Jag tror att hon då hade fått ta ett snack med gymmets ledning.

Jag vill understryka att jag inte har något emot hinduiska mantran. Jag tyckte att det bidrog till stämningen. Dock tycker jag inte att det är lämpligt eftersom man kan skapa obehag hos vissa människor som inte vill delta i något de uppfattar som troshandlingar som de inte känner till. Man vill veta vad som mässas och som man på något sätt godkänner genom att delta.

Jag minns när jag var muslim. I Uppsalamoskén tog man emot studiebesök. Flickorna fick ta på sig kappor för att täcka sitt hår och sina kroppar. De såg ut ungefär som regnkappor med huvor. De kände sig förmodligen inte bekväma med situationen, men eftersom studiebesöket skedde i skolans regi som var man mer eller mindre tvungen.

De provisoriska hijaberna var indirekt sanktionerade av skolan. Om flickorna hade vägrat hade de kunnat uppfattas som ”islamofobiska” eller till och med rasistiska. Men om du går på studiebesök i en kyrka och inte vill delta i troshandlingar som du inte kan stå för, så är du inte ”kristofob”.

Jag bevittnade också situationer som gränsar till kränkningar. Icke-muslimska studiebesökare, ofta flickor klädda i hijabkappor, uppmanades att höja sitt högra pekfinger och uttala den islamiska trosbekännelsen om att Gud är en och Muhammed är hans profet. Och de gjorde det. Jag såg att någon tog bilder. Kanske användes bilderna i propagandasyfte? Se här hur svenskarna konverterar till islam! Jag tänka mig att sådana bilder kan hjälpa dem som vill samla pengar till sina missionsprojekt.

Muslimerna som jag kände i moskén hade aldrig själva gått med på att uttala den kristna trosbekännelsen för att vara artiga, passa in eller för att inte göra någon ledsen. Det kan man ge dem: de är principfasta.

En gång under min muslimska tid var vi några som hade samlats i Missionskyrkan i Uppsala. Jag tror att det var i något dialogsammanhang. När det var dags att be blev vi erbjudna ett rum i kyrkan. På väggen satt ett krucifix. En av muslimerna täckte över det min sin jacka. Täckte över det anstötliga.

De kristna värdarna accepterade detta, att deras symbol skulle täckas över. I moskén däremot hade man aldrig accepterat att skriften ”Muhammed är Guds profet” täcktes över för att kristna skulle kunna använda lokalen för att be till Jesus. De hade inte fått be till Jesus där överhuvudtaget.

I väst finns en utbredd föreställning av islamofobin som ett bekymmer, särskilt bland medie- och kulturfolk. Den svenska regeringen delar ut våra skattepengar till skumma organisationer i syfte att motverka denna islamofobi. Men ingen får skattepengar för att motverka kristofobi.

I mångkulturen tycks det som att den västerländska kulturen alltid är förloraren. Det är den som ska maka på sig. De andra ska visas respekt. Den så kallade ”oikofobin”, ett begrepp myntat av den konservative filosofen Roger Scruton för att beskriva nedvärderingen av den egna kulturen, är verklig. Det märks i yogasalen, det märktes i Missionskyrkan och det märktes vid studiebesöken i Uppsalamoskén.

Mohamed Omar