PATRIK ENGELLAU: Klassanalys

Karl Marx hade en förenklad men användbar idé – skam den som tänker illa därom ty det är just förenklingen som skapar användbarheten – om att det är klasskampen som driver historien. Han reducerade historien till en kamp mellan två mot varandra fientliga lag, till exempel kapitalister mot proletärer under hans egen epok. Petimätrar kunde lätt lassa upp fakta som vederlade denna tolkning, såsom exempelvis att det fanns stora grupper av bönder och hantverkare som inte så lätt kunde inordnas i schemat, men det spelade ingen roll ty urkraften i Marx tänkande härrörde från den verklighetsuppfattning som människor nog haft i alla tider, nämligen att samhället består av dem däruppe och dem därnere, av överklass och underklass.

I vår tid ligger de allmänt påbjudna sympatierna hos underklassen. Officiellt anses den värdigare vår medkänsla och välvilja än överklassen. Det går inte att göra en populär film på temat att en överklassare gör en lyckad karriär genom att pungslå och lura underklassen medan motsatt berättelse kan bli en kassasuccé.

Jag tror att det är därför socialdemokraterna fortfarande dominerar det politiska tänkandet i Sverige. En gång var de faktiskt legitima representanter för en underklass som strävade uppåt och kunde väcka allas medkänsla i enlighet med det historiska mönstret att det alltid ska finnas en överklass och en underklass och att sympatierna alltid ska ligga hos underklassen. (Jag vet inte om det senare alltid är sant. Under franska revolutionen var det sant men när slavarna på Haiti ett par år senare genomförde en troligen ännu blodigare revolt kanske sympatierna tillfälligt svalnade.)

Socialdemokraternas lycka är att ingen annan politisk rörelse har kunnat etablera sig som alternativ underklass och därmed vinna det allmänna medhåll som följer med själva positionen.

Att dessa observationer är mycket djupsinniga bevisas av att alla de rörelser som under de senaste årtiondena framträtt med anspråk på erkännande – kvinnorna, bögarna, de svarta, ursprungsfolken och så vidare – medvetet har använt argumenten att de utgjort en förtryckt underklass och att de därför förtjänar upprättelse. Det märkvärdiga är att den teatern tycks ha fungerat varenda gång.

Av detta förstår man också varför den så kallade borgerligheten i Sverige är så svag. Det faller på sin egen orimlighet att ”de borgerliga partierna” skulle kunna framträda med pretentioner på att vara underställda i behov av ömkan och allmänt stöd eftersom de själva räknar sina anor från just den överklass som gamla tiders socialdemokrater opponerade emot.

Men idag finns det alltså ingen opposition mot vår tids överklass som är politikerväldet. Bögarna och ursprungsfolken duger inte till det eftersom de bara är särintressen även om de framgångsrikt utvecklat en rätt övertygande retorik. För övrigt hyllas de av politikerväldet som genom hyllningarna vill visa sin moraliska överlägsenhet.

Jag vet var vi ska leta efter den nya, förtryckta och utsugna underklass som skulle kunna ta över den ideologiska dominansen om den bara lyckades organisera sig. Det är den nettoskattebetalande medelklassen. Det räcker tyvärr inte att tala om skattebetalande ty alla betalar skatt, även de vars inkomster utgörs av skatter. Till exempel består en socialsekreterares inkomster av skatter som andra betalt även om hon tvingas göra en inkomstdeklaration och betala tillbaka lite av de skattepengar hon fått.

Men längst ned på den här pyramiden finns de medborgare som försörjer hela den statsfinansierade, det vill säga skattefinansierade, apparat som politikerväldet har konstruerat. De är nettoskattebetalarna. Jag är en av dem. Jag vill nästan gråta när jag tvingas iaktta det slarv och den försumlighet varmed politikerväldet och dess ansvarslösa tjänstemän slösar med mina pengar och vansköter det land jag och mina miljontals bröder och systrar håller under armarna.

Problemet är att vi nettoskattebetalande medelklassare inte lyckats etablera oss som en aktiv politisk kraft. Vi vet knappt att vi finns. Vi är, som Karl Marx sa om de franska bönderna, som en säck potatis, det vill säga identiska individer utan klassmedvetande som inte samverkar.

Du kanske misstänker att jag pratar i nattmössan och det kanske jag gör. Det får tiden utvisa. Men ett möjligt tecken på hur denna politiska kraft plötsligt lyckas organisera sig är den kanadensiska lastbilskonvojen som – till skillnad från de amerikanska Black Lives Matter-demonstrationerna – fredligt och utan våld etablerade sig som en politisk rörelse. Truckförarna består just av egenföretagare som är nettoskattebetalare som aldrig tidigare lagt sig i politiken. De är inte särskilt intellektuellt sofistikerade men tror du att de tidiga svenska socialisterna var det? Nu pågår en motsvarande ”Frihetskonvoj” i USA.

Tanken svindlar vid insikten om vad potatissäcken skulle kunna åstadkomma om den lyckades förvandla sig till en levande politisk kraft. Se vad socialdemokraterna lyckades med när de blev medvetna om sin potential. De startade egna tidningar, egna studieförbund, egna försäkringskassor och annan infrastruktur som de förnekades av sina motståndare. Strax därefter tog de över landet.

PS Nästan samma sak skrev jag i en krönika för fem och ett halvt år sedan. Den texten verkar inte ha tagit skruv. Men nu…

Patrik Engellau