Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
På ett nätmagasin kallat Kult intervjuas ”estradpoeten, storytellern och människorättsaktivisten” Khadra Osman. Intervjuaren är ett stort fan till den intervjuade. Hon berättar i inledningen hur berörd hon blev av en av Khadras poesiuppläsningar i Malmö 2018:
”Omskakande och omfamnande. Vi var många som satt i tårar under och efter hennes uppläsning.”
Khadra berättar sedan om början på sin bana som estradpoet:
Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.
I torsdags (22/9) diskuterade några journalister i Publicistklubbens Stockholmskrets den gånga valrörelsen. De hade satt rubriken Vem vann valbevakningen?
Som vanligt tog de sig på största allvar. Samtidigt var de mycket bekymrade över att andra, och särskilt SD, inte tog dem på samma allvar. Robert Aschberg inledde med att de gärna skulle ha sett att någon från partiet skulle närvara för att dels förklara uttrycket ”journalistrugby” dels påståendet i ett meddelande från partiets stabschef att ”nu är det de som bestämmer när de pratar med media”.
En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär.
Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.
De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället. Det är klart att folk oroade sig för saker, risken för kärnvapenkrig till exempel, men för det mesta kändes den genomgripande förnyelsen som om den gick på räls, vilket antagligen berodde på att marknadskrafterna fick styra. Till exempel skulle alla människor ha bil och för detta behövdes vägnät, bilverkstäder, bensinstationer och annan infrastruktur. Allt det där bara uppstod utan att folk i allmänhet behövde bekymra sig.
Länge har begreppet jämlikhet haft en framträdande och högt värderad plats i svensk samhällsdebatt och politik. Inte bara formella rättigheter som rösträtt och valbarhet eller behandlingen i rättsväsendet har grundats på och uttryckt denna jämlikhet, utan också utformningen av den allmänna skolan – och annat.
Redan att alla skall behandlas lika i skolan gör denna strävan efter jämlikhet till något inte enbart positivt. Livet skulle säkert bli lättare för många barn om undervisningen tog mer hänsyn till de skillnader i begåvning och intressen som barn karaktäriseras av och uppvisar.
Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.
En lyssnarfråga i ”Dick Harrison svarar”:
– Hade Sverige blivit muslimskt om slaget vid Poitiers förlorats?
– Ja, med eftertryck. Vi hade säkert haft arabiska som andraspråk, eller första. Vi hade utan tvekan varit muslimer, förmodligen från 800-900-talet och framåt. Att jag kan vara så säker på det beror på att vi har jämförelsematerial.
Under de sista åren har jag funderat ofta över min egen kärlek mot mitt eget ungerska folk. Vad är det hemska i mig som får mig att gråta över tusen år av mer eller mindre oavbrutet krig för att behålla just mitt udda språk?
Germaner, slaver, turkar och latiner av olika valörer har under mer än ett millenium otaliga gånger försökt inlemma oss i ett eller annat multikulturellt imperium.
Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.
Hösten 2013 påstod en kvinna i Farsta att en man angripit henne med rasistiska glåpord, slitit av henne hijaben och dunkat hennes huvud i en bil så hon svimmade.
Veckan efter blev hon oturligt nog angripen igen, denna gång i Haninge. Där ska flera okända män har försökt förmå henne att ta tillbaka sin polisanmälan.
I en text som osar indignation och bitterhet ställer sig Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson frågan varför skolvalet blev en framgång för det borgerliga blocket och ett nederlag för det rödgröna. Vad hände med Generation Greta? Hur kunde alla de klimatengagerade ungdomar, som skolkade från skolan för en bättre framtid, plötsligt överge sina ideal?
Ja vad kan det bero på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Generation Greta har aldrig existerat annat än i Arvidssons och hennes likars fantasi.
Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av.
Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.
När jag var en liten äventyrslysten gosse på 80-talet spelade jag rollspelet Drakar och Demoner med mina kompisar. Man spelade en hjälte som sökte guld och ära. På vägen stötte man på elaka och fula varelser som man måste slå ihjäl för att lyckas. En sorts elaka varelser kallades svartalver.
Svartalverna är onda, korkade, våldsamma och frånstötande. De är alltså motsatsen till alver, som är ljusa, visa och fagra. Det är så vi vant oss vid att se alverna alltsedan Tolkiens Sagan om ringen.
Efter Sverigedemokraternas fortsatta framgång i det senaste valet har kommentarer av två slag förekommit. Enligt det ena synsättet är SD:s framgångar skrämmande – och man nöjer sig med det konstaterandet. Det anser många, bland dem representanter för Centern, liksom Obamas policychef och Kommittén mot antisemitism.
Det främsta argumentet från Willy Silberstein, kommitténs företrädare, mot SD är dess nazistiska rötter. Han anger dessutom att partiet har företrädare som uttrycker sig på ett sätt som är antisemitiskt och islamofobiskt. Både muslimer och judar skulle alltså vara offer för SD:s aversion mot avvikande grupper.
Eftersom jag respekterar polisen och deras arbete för att skydda medborgarna smärtar det mig alltid att kritisera dem. Men hur ska man kunna göra annat efter deras agerande vid det eritreanska upploppet i Husby förra helgen? Och jag tänker då inte främst på det fysiska agerandet utan på den information de släppte ut till allmänheten och som enbart tycktes syfta till att tona ner allvaret i det som skedde. 105 personer omhändertogs – och det beskrevs som ”oro mellan grupperingar”. Annat var det när det blev bråk efter derbyt mellan AIK och Hammarby i slutet av augusti. Då var det minsann ”fullt slagsmål” och ”våldsam konfrontation”.
Camilla Kvartoft som ledde Agenda den 18 september hade en rätt så trevlig kväll. Visserligen har den blågula politiska sidan vunnit över statstelevisionen, och det är ju beklagligt. Men det finns ljusglimtar i mörkret.
Till exempel att S går framåt, i alla fall i Storstäderna. Som i Stockholm, alltid något att glädjas åt. Det är en karamell som Agendaredaktionen vill suga riktigt länge på.
I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.
Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.
Ett av de allra största felgreppen i vårt absurda postmodernistiska tidevarv är idén om absolut och rättvis representation. Oavsett meriter och kvalifikationer.
Detta innebär krav på att kvinnor ska bli positivt särbehandlade. Och män därmed negativt särbehandlade. För att i akt och mening öka jämställdheten mellan könen. Trots att Sverige är ett av världens mest könsjämställda länder. En jämlikhet som vi uppnådde redan på 1970-talet.
Jag är 83 år. Jag har gott om tid att fundera över hur jag blivit den jag är – och försöka förstå vem jag är. Det är mestadels nöjsamt. Ett led i detta undersökande har varit att skriva en bok om min barndom och ungdom och ge ut en morbrors bok om hans föräldrar och hans 12 syskon, uppväxta i en fattig by vid den västerbottniska kusten.
Sett mot denna bakgrund har jag väl gjort någon sorts klassresa, även om jag har haft svårt att frigöra mig från min bakgrund, enligt vittnesmål bland annat från tidigare fruar.
Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.
Jag tror att de flesta av oss minns när SD:s väljare beskrevs som en samling pinsamma förlorare ute på landsbygden. Snusande typer i fleecetröjor och slitna gympadojor.
De ansågs vara en marginell grupp bestående av svenska män som var arbetslösa, lågutbildade, dessutom främlingsfientliga och arga. Alla dessa beskrivningar florerade efter valet 2010 när SD kom in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna.
I de mångkulturella förorterna där många muslimer bor har vänsterpartierna länge haft ett starkt fäste. Men i detta val backade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Rösterna gick istället till det nya Partiet Nyans.
Partiet Nyans blev det största partiet utanför riksdagen. Det är dubbelt så stort som Alternativ för Sverige (AFS). I Rosengård i Malmö blev man näst största parti med 30,9 procent av rösterna.
Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.
I tidningarnas klimatrapportering så förväxlas ofta väder och klimat. Enstaka observationer av ovanligt väder tas oupphörligen upp som bekräftelse på att allvarliga klimatförändringar pågår. Detta är fullständigt fel, inga enstaka mätningar kan säga något om klimatet. Alla utbildade meteorologer vet detta. Men tyvärr tiger de nästan alltid och ger därmed överdrifterna och lögnerna fritt spelrum. Det är sorgligt att landets ledande meteorologer inte med skärpa markerar mot osakligheter medierna. Man låter ändamålet helga medlen vilket i längden skadar allmänhetens förtroende för vetenskap. Man har lämnat fritt fram för total desinformation.
Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. I en serie intervjuer som Dagens Nyheter håller med partiernas ekonomisk-politiska talespersoner är det nu miljöpartiets tur att tala genom Janine Alm Ericson (bilden). Hon menar att ”det ekonomiska systemet idag inte tar hänsyn till vilka effekterna blir på miljön och klimatet” och att vi inte kan ha ”evig ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till naturens gränser”.
Jag är ofta tvungen att gå ner på stan. Vid ån brukar det sitta grupper med afrikanska män som ser hemlösa ut. Ibland finns det grupper med MENA-män där som ser hemlösa ut. Ibland finns det även grupper vid ån med svenska knarkare och alkisar (alkisarna är som Moder Teresa jämfört med de andra grupperna). Dessa grupper skapar bisarra mängder problem.
DNA-tekniken har revolutionerat kunskapen om vår historia. Filistéerna är kända som skurkarna i flera berättelser i Gamla testamentet. Den berömdaste filistén är den jättelike krigaren Goliat. Det har länge spekulerats om detta folks ursprung.
Filistéerna dyker upp på Kanaans sydvästra kustremsa under den så kallade ”bronsålderskollapsen” på 1200-talet f. Kr. Egyptierna nämner ett folk som de kallar ”peleset”, vilket var ett av de så kallade ”sjöfolken” som härjade östra Medelhavets kuster.
DET GODA SAMHÄLLET 