Gästskribent URBAN HAGMAN: Den förträffliga ottomotorn

Jag vill tjata något om förbränningsmotorn, ottomotorn, den som idag sitter i de flesta fordon. I grunden är det en 130 år gammal konstruktion med utgångspunkt i ångmaskinens kolv, cylinder och vevaxel. Tekniken är idag väl beprövad, billig att massproducera och mycket tillförlitlig. 

Förbränningsmotorn har ständigt förbättrats och förfinats. Idag är den exempelvis betydligt effektivare, har högre verkningsgrad, än för bara 20 – 30 år sedan. Då och då minns jag min tröga Volvo 245 från runt 1980 som i bästa fall nöjde sig med en liter bensin varje mil. Annat är det med grannens ganska nya Volvo V70 som nöjer sig med hälften och dessutom är betydligt piggare.  

Med lite variation på utförandet kan en förbränningsmotor drivas med bensin eller diesel. Eller, och det är min poäng, med ytterligare minimal variation, med allehanda bränslen. Från naturgas, vätgas och gasol till råolja. Och däremellan en rad olika biobränslen i form av exempelvis etanol, metanol, biogas, rapsmetylester och HVO. 

Tekniken finns alltså, den är väl etablerad. Så är det även med infrastrukturen i form av fabriker, verkstäder och bensinmackar.  

Elbilshypen däremot, är en dyr och trång experimentverkstad som alltmer liknar en återvändsgränd. Elen är numera inte billig i sig. Snabbladdning, det vill säga på en fikarast om 20 – 30 minuter, kostar 7,50 kr per kWh hos OK i skrivande stund. Laddar flera samtidigt blir det en lunchrast. Det saknas rimligt prissatta fordon, det saknas infrastruktur för laddning – själva stolparna. Det mesta av laddandet kräver olika appar och abonnemang där central kontroll är en självklar konsekvens. Det saknas kapacitet för överföring i elnäten och det produceras alltför lite el över huvud taget. En lång rad flaskhalsar sålunda. Dessutom saknas ett system för effektiv återvinning av uttjänta batterier, och inte minst – även för de sällsynta metaller som används i elmotorerna och styrelektroniken. 

Enligt vissa uppgifter svarar privatbilismen för endast tre till fem procent av landets totala energiförbrukning. Symbolvärdet är i vart fall betydligt högre. Inga aktivister klistrar fast sig i köpladornas entréer eller vid grindarna till fjärrvärmeverken, vad jag hört. Inte heller vid elbilarnas laddstolpar där det periodvis levereras mycket el från brunkolsverk. Så, ifall hela fordonsgrejen handlade om det man kallar ‘klimatfrågan’ finns redan en mycket kortare och effektivare väg bort från petroleumdrivna fordon – i form av en uppsjö alternativa bränslen till ottomotorn. 

Men kanske är det inte där skon klämmer. Kanske handlar allt om makt, om att slå sönder oönskade strukturer som ger folket frihet och mobilitet. Detta för att flytta fram kontrollsamhällets positioner och än tydligare sätta agendan för utvecklingen. 

Bara en fundering. 

Urban Hagman är skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner. 

Gästskribent