Patrik Engellau

Onsdagen den 22 februari 2017 hade Dagens Nyheter inte mindre än tre stort uppslagna artiklar i samma alarmerande ämne, nämligen det grasserande fosterlandsförräderiet. Lägg datumet på minnet, ty detta var ord i rättan tid.

Bakgrunden är att en sverigedemokratisk toppolitiker – jag vill ej ens nämna hans namn – sprider ”en negativ bild av Sverige till USA” genom att på amerikansk sajt skriva två – två! – artiklar ”som kopplat ihop den svenska flyktingpolitiken med gängvåldtäkter”.

Hur infamt detta är går knappt att säga. Flyktingpolitiken bestäms av riksdagen. Man ser alltså hur den fosterlandsförrädiske sverigedemokraten försåtligt antyder att riksdagen har något med gängvåldtäkter att göra. Snart aktar han väl inte för rov att anklaga talman Urban Ahlin för våldtäkt. Jag kokar inombords.

Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag en text om att det är farligt om folk får för sig att deras problem egentligen beror på deras överhet, till exempel politiker, kungar, diktatorer eller andra slags potentater, samt, som en följd av detta, att alla lösningar ska komma genom överhetens gärningar.  En del kommentatorer tyckte att det var ett olämpligt påstående från min sida med tanke på hur mycket skada de styrande potentaterna faktiskt gör exempelvis i ett land som Sverige.

Detta är en betydelsefull fråga som är väl värd att brottas lite med. Det är inte självklart vem som har huvudansvaret för olika tillkortakommanden som drabbat i det här fallet Sverige, om det är politikerna eller om det är vi medborgare själva. Ej heller är det uppenbart om överheten eller medborgarna är bäst skickade att rätta till eventuella fel.

Patrik Engellau

Chefsliberalen Jan Björklund förklarade i debattprogrammet Agenda att slöjan är ett uttryck för muslimskt kvinnoförtryck. Vad han ville, till exempel att förbjuda slöjan, framgick emellertid inte. Sedan sa han att han vet att en del muslimska kvinnor som inte är förtryckta frivilligt tar på sig slöja och att detta är helt förenligt med hans uppfattningar om det rätta och det riktiga, liberal som han är.

Om Björklunds avsikt bara var att ventilera en allmän åsikt utan särskilda konsekvenser för svensk politik kan detta få passera, men om han, i egenskap av ledande politiker, menar något mer handfast, till exempel statliga ingrepp mot slöjor, bör saken synas i sömmarna, ty det här är inte enkelt.

Patrik Engellau

En bekant framförde följande fundering:

Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.

Frågan är varför två personer som båda följer sitt samvete blir så olika sedda, den ena avfärdad och den andra ärad.

Läsaren inbjuds härmed att fundera över denna paradox (om det nu är en paradox; kanske är hela problemformuleringen felaktig). Förklara det mentala tillstånd hos bedömarna som gör att två lika samvetsömma människor får så olika betyg.

Patrik Engellau

I vår kultur anser vi, tror jag i alla fall, att politiska konflikter är på allvar. De politiska motståndarna har viktiga och genomtänkta, ehuru olika, uppfattningar grundade i noga överlagda ideologiska filosofiska resonemang. Där finns till exempel konservativa, liberala, socialistiska och andra idéströmningar som alla har sin egen vision om hur samhället bör utformas.

Inom fotbollen är kampen minst lika hård, inte bara mellan lagen, utan också, och kanske framför allt, mellan respektive lags anhängare, som ofta inte ens aktar för rov att använda fysiskt våld för att tillkännage sina djupast kända uppfattningar.

Patrik Engellau

Ett medfött drag hos mig som jag har haft mycket användning av är att jag är skeptisk, sjukligt skeptisk, skulle några säga. Jag tror knappt på någonting förrän det är fullständigt bevisat och inte ens då är min tilltro mer än provisorisk.

Till exempel trodde jag aldrig på det där med ryska miniubåtar, inte ens under de mest dramatiska åren på 1980-talet, då hela Sverige, i varje fall det officiella Sverige, stod skälvande av ilska och blodtörstigt önskade att vårt försvar skulle lyckas spränga upp någon smygande sovjetisk inkräktare från Östersjöns botten medan TV var där och filmade.

Som du kanske förstår blir man inte alltid populär när man inte riktigt ser precis det som alla andra ser. Att på 80-talet ifrågasätta de sovjetiska gränskränkningarna var då ungefär lika uppskattat som att idag säga att den där Trump kanske inte är så genomrutten i alla fall.

Patrik Engellau

Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.

Vi som inte gillar läget – och vi utgör väl en klar majoritet av landets röstberättigade befolkning om man räknar dit alla sverigedemokrater plus de antagligen lika många som är missnöjda men inte tror på sverigedemokraterna – är dock rätt verkningslösa. Vi lyckas inte formulera ett budskap. Vi kannstöper och argumenterar och försöker övertyga makten, men makten lyssnar inte. Det här med demokratisk debatt, logisk argumentation, pålästhet och kunskap verkar inte vara dagens framgångsformel.

Patrik Engellau

Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).

Det brister alltså i konkretion. Detta tål att tänka på. Varför ska det vara så himla svårt för folk – och det verkar gälla såväl ledande politiker och journalister som till och med Hans Majestät Konungen – att rada upp ett gäng tydliga etiska hållpunkter som gäller i vårt land? Själv skulle jag kunna hålla på hur länge som helst: hålla tider, göra hemläxor, respektera auktoriteter, inte förhäva sig (Jante får ej förglömmas), inte cykla på trottoaren, ta ansvar för sin familj, till exempel noggrant följa barnens skolgång och förhöra dem i läxläsningen, ständigt anstränga sig och försöka bli bättre, försöka hjälpa sina kollegor i stället för att bara konkurrera med dem, kort sagt bekämpa sin medfödda missunnsamhet, ja, du ser, det finns hur många svenska viktiga värderingar som helst – och då har jag inte ens nämnt den underliga och troligen unikt svenska etikettsregeln att män ska klä sig i svarta skor när de går på kalas efter klockan 18. Varför ska sådant här vara så svårt för landets eliter att rada upp?

Patrik Engellau

Jag var nyligen på skidsemester i Frankrike och träffade en fransman som ville veta allt om Sverige.

Allt? sa jag.

Allt, sa fransmannen.

Jag tog ett djupt andetag och satte igång.

Patrik Engellau

Eftersom min själ törstar efter en mer komplett förståelse av vad som menas med Värdegrunden så gick jag på ett seminarium där kloka och bemärkta personer skulle diskutera saken. Men vi kom liksom inte ur startgroparna. Det kändes som ett möte i en arbetarkommun år 1900 där ingen pratade om kapitalismen. Elefanten i rummet som ingen låtsas om, ifall du förstår vad jag menar.

Man kan inte tala om sociala fenomen, typ Värdegrunden, utan att tala om makt och klasser och sådant där som makten inte vill prata om. Att tala om Värdegrunden utan att nämna vår tids makthavare – Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – skapar bara förvirring.

Patrik Engellau

Den 17 januari publicerade Dagens Samhälle en artikel av integrationschefen Alireza Akhondi i Vansbro kommun i Dalarna som väckte stor uppmärksamhet.

Historien var ungefär så här. Migranten Ahmed har fått uppehållstillstånd och kommunplaceras av Migrationsverket i Vansbro (eller någon annan kommun). Ahmed förväntas nu genomgå Etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Detta går emellertid inte i ett nafs. Till exempel måste han ha sina sista fyra siffror från Skatteverket innan själva jobbträningen kan börja. (Det är ”mycket som måste redas ut innan etableringssamtalet får ordentligt arbetsfokus”, skriver Arbetsförmedlingen i en rapport. Migranterna kan till exempel ha ”tappat kontakten” med familjemedlemmar och vill därför ha Arbetsförmedlingens hjälp att spåra dem via Röda korset.)

Patrik Engellau

Jag tror att vi fortfarande i Sverige har föreställningen att saker och ting fungerar enligt regelverket, att brandkåren rycker ut med högsta fart när en eldsvåda hotar, att dugliga tjänstemän i Skolverket genast skrider till verket för att rätta till situationen om det skulle brista i disciplin på ett antal skolor, att riksdagens skarpaste hjärnor sitter och funderar över vad flyktingkrisen egentligen beror på och vad de lojala och välmenande tjänstemännen i olika myndigheter ska få för instruktioner för att komma till rätta med svårigheterna.

Vi föreställer oss helt enkelt att maskineriet fungerar. Visst inser vi att fel kan begås och att det rentav kan förekomma slarv i myndigheterna, men vi är övertygade om att sådant är undantag. Grundregeln är att svensk offentlig förvaltning fungerar. Och om den inte gör det så behövs det bara att en beslutsam politisk ledare ryter till så att folk tar sitt ansvar och grundregeln åter börjar gälla.

Patrik Engellau

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

(När jag säger ”ingenting” menar jag i stort sett ”ingenting”. Jo, politikerna pratar på ett nytt sätt. De säger till exempel att det skett åtstramningar vid gränserna. Det har det inte. Visserligen sjunker antalet ankommande migranter, men det beror på annat än åtgärder genomförda av svenska makthavare, till exempel mutor till Turkiet för att turkarna ska förhindra migranter att resa till Grekland. ”Mutor” är möjligen fel ord. En sorts tjänsteexport, kanske?)

Patrik Engellau

Nyligen publicerade Tino Sanandaji en tätskriven bok på 371 sidor om den svenska migrationssituationen. Den heter Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende (Kuhzad Media). Tino är kanske den mest hänsynslöst sanningssökande och uppriktiga forskare vi har på det här området och Massutmaning kommer sannolikt att bli ett slags bibel eller uppslagsverk under några år framöver.

Jag ska inte recensera boken. Läget är ungefär som du befarar eller, om du trodde som jag, kanske lite värre. Det som är bra med Tinos skrift är att den känns trygg, säker, pålitlig och noggrann. Om Tino efter några sidors förklaringar om statistikens konstruktion kommer fram till att andelen förvärvsarbetande 20 – 64 år för födda utanför Europa år 2015 var 53,6 procent så tror man att det var just 53,6 procent. Det hela känns solitt som en Mercedes-Benz.

Patrik Engellau

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Administratörerna – såväl kommunpolitiker som kommunens tjänstemän – gör som de alltid gjort. De pladdrar om hur bra de sköter sig och gnäller om att de behöver mer pengar. Så här säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.