Historikern och filosofen med mera Umberto Eco sa att internet, särskilt sociala medier, ger legioner av dumskallar rätt att tala. Det var nedlåtande formulerat, men det är förstås sant att internet ger folk helt nya möjligheter att göra sig hörda. Se bara på mig. Om man får in en eller två debattartiklar om året i de fina tidningarna kan man skatta sig lycklig. På den här sajten kan jag och medskribenterna skriva hur mycket vi vill och glädjande nog, och rentav till min förvåning, blir det numera omkring tiotusen läsare per dag och dubbelt så många läsningar.

Förr i tiden, vilket inte var så särskilt länge sedan, satt det överallt vakter som förhandsgranskade allt som människan önskade framföra till en större grupp än han lyckades få tyst på för att kunna framföra ett budskap på puben eller vid kaffebordet på jobbet. Det var debattredaktörer, det var insändarredaktörer, det var journalister som tolkade och klippte som de tyckte. Att den vanliga människan skulle få fem minuter i teve för att framföra sitt hjärtas mening gick inte att tänka.

Så internet och sociala medier har medfört en frihetsrevolution. (Förresten inte bara för så kallat vanligt folk. Även höjdare som Carl Bildt och Donald Trump tar twitters snabbspår förbi etablerade, före detta monopolmedia.)

Patrik Engellau

De flesta intresserade men rätt okunniga svenskar, till exempel jag själv, undrar en del över islam eftersom man hör så olikartade uppfattningar om vad religionen faktiskt lär i vissa betydelsefulla frågor.

En sådan fråga är det här med Islamiska staten. Står IS på stabil muslimsk grund? Är dess ideologi och beteende förenliga och i överensstämmelse med Koranen, hadhiterna och andra heliga urkunder? Mohamed Omar, uppskattad skribent på dessa sidor, säger ja, andra säger nej. Hur är det egentligen?

En annan fråga är om troende muslimer menar att läran, som den presenterades av profeten Muhammed gäller för alla tider och alla platser enligt den ursprungliga formuleringen. Är profetens faktiska handlande ett rättesnöre även för vår tid? Han ”fullbordade” exempelvis sitt äktenskap med hustrun Aisha när Aisha var nio år. Det betyder att han hade sex med henne. Är motsvarande acceptabelt även i vår tid? Och hur är det med andra handlingar av profeten? Ska de fortfarande betraktas som upphöjda och vägledande?

Det här är inga ondskefulla frågor utan angelägna och grundläggande för åtminstone mitt ställningstagande till islam.

Patrik Engellau

Om din själ just nu suktar efter någon stark, epokgörande, högoktanig aha-upplevelse med insikter utöver det vanliga så kan du sluta läsa här, för detta är bara en alldaglig betraktelse över förändringarna i vår värld.

Jag håller på att skapa en stiftelse som ska husera Det Goda Samhället och som därför heter just Stiftelsen Det Goda Samhället. Syftet är inte minst att ha en juridisk person att tigga pengar till, för med teveprogram och allt så blir det ganska dyrt (och då vet du inte vilka storvulna planer jag har för den händelse miljonerna börjar rulla in).

Stiftelser registreras vid och övervakas av länsstyrelser. När man ska ansöka om tillstånd att bilda en stiftelse fyller man i blanketter och skickar in till sin länsstyrelse tillsammans med ett antal bilagor i enlighet med de föreskrifter som länsstyrelserna så förtjänstfullt och tydligt beskriver på sina hemsidor.

Om du tror att jag tänker klaga på den byråkrati som utövas har du fel. Länsstyrelsen, i det här fallet i Stockholm, men det är sannolikt på samma vis i andra landsändar, kräver trots allt inte mer än vad som känns rimligt. Kanske darr på ribban, se nedan, men det får man tåla.

Patrik Engellau

Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.

Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?

Svaret på den första frågan är filosofiskt och svårt, svaret på den andra är nej.

Var och en har förstås sin egen självförståelse, man kanske tycker att man är en trevlig prick fastän ingen annan verkar instämma. Men här handlar det inte om individens, utan om samhällets, självförståelse, närmare bestämt den etablerade berättelsen om vad det gemensamma samhället, i det här fallet Sverige, har för egenskaper, värderingar och ambitioner.

Patrik Engellau

Som du troligen noterat har jag en fäbless för att uttala mig i frågor som jag inte begriper. Dagens övning i genren gäller stamcellsforskning, särskilt de etiska aspekterna på embryonal stamcellsforskning. Min poäng är att frågan visar att det västerländska samhället förlorat sin beslutsamhet och självsäkerhet, vilket kanske är bra.

Cellerna i det mänskliga embryot – ett embryo är ett utvecklingsstadium uppemot åtta veckor efter befruktningen, se Statens Medicinsk-Etiska Råd för närmare information – är enastående flexibla små varelser. De kan utveckla sig till nästan vilken cell som helst, kanske cell i hjärnan, kanske cell i levern. Med tiden blir cellerna alltmer specialiserade, typ att en levercell som kan utveckla sig till att fylla olika leverfunktioner inte längre duger till hjärncell. Människans åldrande beror på att det inte nyskapas en massa anpassningsbara celler som kan ta över efter celler som slutat fungera. Ungefär så har jag fattat det.

De embryonala stamcellerna är de mest mångsidiga och därför potentiellt mest samarbetsvilliga och användbara man kan tänka sig. Om jag vore medicinsk forskare skulle jag ivrigt kasta mig över dem och hänsynslöst forska mig fram till gränserna för vad det mänskliga intellektet förmår upptäcka. Möjligheterna verkar oändliga. Obotliga mänskliga lidanden, exempelvis Parkinsons sjukdom, skulle kunna förebyggas med framgångsrik stamcellsforskning. Det kan väl hända att det blev fel någonstans, skulle jag tänka, men de möjliga upptäckterna är alldeles för lovande för att jag skulle ha rätt att lägga band på min iver att skapa ny kunskap.

Patrik Engellau

Författaren och historikern Peter Englund uttalar sig i rubrikens ärende på DN Kultur, men som påstående, inte som fråga. Han menar att den gör det. Det är ingen poäng att vara rädd längre, säger han, för terroriströrelser tar alltid slut av sig själva. Anarkisterna slängde bomber fram till första världskriget och upphörde därefter att existera. RAF, ETA och IRA härjade på 70- och 80-talen och slutade därefter att mörda.

Så kommer det också att bli med de islamistiska terroristerna, förklarar historikern. De är ”förlorare, knäppgökar, småkriminella och… kvinnohatare” och är inte farliga eftersom de inte har begripit att ”omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas underblåsa mister sin funktion och blir irrationell”.

Om vi gör lång näsa mot terroristerna slutar de bomba: ”håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dra med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och förpassas till historiens skräphög”.

Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.

Patrik Engellau

Hela mitt liv har jag hört tyskar förtalas och avhånas. Tyska språket är fult och äckligt feta tyskar fyller upp de spanska badstränderna.

Men varenda gång jag träffar tyskar i verkligheten – senast häromdagen när jag reste till Hamburg för att begrava en kusin – finner jag dem vänliga, lågmält ordentliga och hjälpsamma. Till tyskens återupprättelse skriver jag därför två texter, idag och i morgon.

I Peter Luthersons bok Erfarenhetsunderskott citeras upptäcktsresanden Charles John Anderssons bok Sjön Ngami. Forskningar och upptäckter under fyra års vandringar i sydvestra Afrika. Andersson har studerat ”mark- och egendomsjuridik” hos folkgruppen Damaras:

Patrik Engellau

(Eftersom jag publicerar en text om dagen skriver jag för ett textlager för att utjämna kreativitetsvariationer. På så sätt kan jag kompensera en dags störande sammanträden eller idétorka med en annan dags dubbelproduktion. Den här texten skrev jag före dådet på Drottninggatan. Men den är lika – eller ännu mer – relevant i alla fall.)

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

För ett år sedan, i början av 2016, skedde något slags stämningsförändring i migrationsfrågan. Förändringen berodde på att mottagningssystemet hade storknat hösten 2015. Politikerna började påstå saker som de aldrig tidigare vågat säga, till exempel att Sverige skulle läggas ”på Europas absolut lägsta nivå” när det gällde asylvillkoren och att skarpa åtgärder höll på att vidtagas för att bromsa migrationen. Inget av detta var förstås sant.

Patrik Engellau

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

Min portugisiskalärarinna hade läst om detta i brasilianska tidningar och ansåg händelserna synnerligen exotiska. Hur är det möjligt att socialsekreterare bestämmer över poliser? frågade hon och skakade misstroget på huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och började förklara. Den moderna staten började byggas på 1500-talet eller så, sa jag. Thomas Hobbes skrift Leviatan beskriver vad det handlar om, nämligen en enorm våldsmakt som svartsjukt värnar om sitt våldsmonopol och vildsint slår ned den som går den emot. Maktcentralisering. Det var bra för folket, fortsatte jag pedagogiskt, för Leviatan såg till att reglerna upprätthölls, äganderätten skyddades och brottslingar fångades, dömdes och fick sitt straff.

På det viset fick vi en stat med makt, med polis, försvar, domare, fängelser. Från den grunden kunde mänskliga rättigheter börja utvecklas.

Patrik Engellau

I boken Erfarenhetsunderskott plockar Peter Luthersson fram ett antal undanställda skrifter av kända svenska författare, från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal, som besökt Mellanöstern och Afrika, exempelvis Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Låt mig återcitera lite text om Palestina av Fredrika Bremer bara för att du ska komma i stämning. Hon berättar om:

… de rövaretåg, som arabstammarna ständigt utföra mot varandra. De förstöra varandra under ett fortfarande krigstillstånd, och göra landets odling omöjlig. Ingen säkerhet, intet lugn!… Araberna ligga i oupphörlig fejd med varandra, stam emot stam, by emot by, och den starkare stammen, den större byn ödelägger så småningom den mindre… Shiiter och Sunniter äro bittra fiender… Detta avskyvärda förstörelsesystem härskar över hela landet och gör all fridsam odling och allt trevsamt liv omöjligt. För att kunna bo här med någon trygghet måste européer bilda en koloni, stark nog för att med vapen i hand försvara sig mot dylika gräshoppståg och hålla araberna i respekt… Vad som felas är armar, är kolonister, som kunde uppbruka flera av dessa dalbottnar… Araberna duga ej härtill. Man kan ej lita på deras arbete, ej heller på deras trohet mot de kristna. Men en något stark koloni av tyska jordbrukare skulle helt visst finna sin vinning här… De Västerländska folkens plikt [är] att rycka Palestina ur händerna på det folk som nu orenar och förnedrar det.

Patrik Engellau

Jag vet att det finns framgångsrika konspirationer. När min svägerska nyligen skulle fylla 60 år sammansvor sig hennes man (min bror) och hennes syster i syfte att ett fyrtiotal gäster skulle överraska det ovetande födelsedagsbarnet med champagne och fin middag. Det fungerade hur fint som helst, så man ska inte lättsinnigt avfärda alla slags teser om stämplingar och ränkspel.

Men just den här födelsedagskonspirationen hade ett speciellt drag som kan vara förklaringen till dess triumf, nämligen att det handlade om att runt fyrtio personer enade sig för att lura en enda (födelsedagsbarnet). De flesta mer genomarbetade konspirationsteorierna handlar inte om många mot en, utan om få mot många, typ ”judarna” mot ”alla andra” som i Zions vises protokoll.

En väldigt populär konspirationsteori i våra dagar är att världen styrs mot fördjupad globalisering av ett litet antal superrika, i huvudsak amerikanska, miljardärer som träffas inom ramen för den Trilaterala kommissionen eller Bilderberggruppen eller Aspen Institute. David Rockefeller, som nyligen dog vid 101 års ålder, anses ha varit den här konspirationens hedersordförande. Han hade nämligen sagt så här, vilket uppfattas som ett tydligt erkännande från hästens egen mun:

Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.