Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro blev lite störd häromsistens. Hon tyckte att jag tog för lätt på de mänskliga rättigheterna när jag pratade om att polisen inte får dra sig för att använda våld när det gäller att återerövra det statliga kommandot över no go-zoner. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom hon är en klok kvinna. Om hon tyckte sig upptäcka tvivelaktiga tendenser hos mig måste jag utsätta mig för allvarlig skärskådning.

Efter ett tag upptäckte jag en sak som jag aldrig tänkt på tidigare. Den är kanske självklar för andra, men jag hade aldrig formulerat den i min skalle. Upptäckten är att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter, till exempel yttrandefrihet och religionsfrihet, om det inte finns vad Thomas Hobbes kallade en Leviatan, alltså en statlig våldsapparat med ensamrätt på våldsutövning som dessutom svartsjukt och vildsint värnar sitt våldsmonopol. 

En överläkare vid namn Stefan Krakowski skriver den 1 juni en gästledare i Svenska Dagbladet där han säger att trots all utbildning verkar folk inte bli mer insiktsfulla:

Det vi nu ser från delar av allmänheten är en misstro mot vetenskaplig forskning i sig, och de resultat den ger, exempelvis när det gäller vaccination av barn…

Många tycks inte längre vara intresserade av att inhämta information förutsättningslöst. I stället utgår man från ett känslosvall kring vilket man bygger sina argument och där inga oliktänkande tolereras. Inte sällan uttryckt i oförsonlig ton på sociala medier.

På senare tid har det chockerat uppmärksammats att det pågår en del hanky-panky på landets HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Det handlar närmare bestämt om att kvinnlig personal har sex med barnen. Företeelsen påstås vara ”normaliserad”. Att den så kallade Arbogakvinnan haft sex med flera av de manliga barnen på sitt HVB-hem verkar vara en allmänt känd skandal.

SVT visar en filmsnutt av vilken det framgår att det kan handla om värsta bunga bunga-party i Silvio Berlusconis anda:

Det är en kväll i Åmål. I en lägenhet på orten dricks det en hel del alkohol. Vissa i sällskapet beskrivs som berusade. Det kräks, det dansas, och till och med ett bord går sönder. I lägenheten finns då bland annat en minderårig ungdom som bor på ett HVB-hem i kommunen. Och flera ur personalen på HVB-hemmet.

Vi har alla genom åren hukat oss för PK-stormen, för anklagelserna om rasism och fascism. Vi har aktat oss för att uttrycka eller ens tänka förbjudna tankar eftersom vi, i varje fall några av oss, på allvar undrat om PK-fariséerna kanske trots allt har haft rätt och att vi i själva verket burit på brunråttegener.

En del har hukat sig mindre än andra, varit ståndaktiga, stått upp i den isande snålblåsten och vägrat att vika sig. Många av dessa har blivit hårt straffade, förlorat vänner, utstått familjegräl, fått tåla arbetskamraters gliringar och illa dolda förakt och kanske missat befordran, utvecklingschanser och förmåner på jobbet. 

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. Till exempel skriver miljöpartiet så här i sitt program:

”Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.”

Vad jag kan förstå är detta för många känslomässigt tilltalande men i praktiken bakvänt resonerat. (Och dessutom försåtligt, ty ”vi” betyder, fattar man när man läser vidare, staten, inte ”vi medborgare”.)

I rummet står en massa elefanter som man inte kan se om man är ledande politiker. Där finns elefanten Skola, elefanten Migration, elefanten Kriminalitet, elefanten Accelererande Offentliga Utgifter, elefanten Sjukvård och så vidare.

Folket, som till skillnad från de ledande politikerna kan se elefanterna, ägnar stor och bekymrad ansträngning åt att försöka begripa varför de ledande politikerna inte tycks uppfatta elefanterna.

En brottsling är en individ som vänder sig mot personer i det kollektiv han tillhör – ibland även mot personer i andra kollektiv – med onda avsikter, till exempel att skada eller bestjäla dem.

En soldat är en individ som på uppdrag av, eller åtminstone som representant för, det kollektiv han tillhör vänder sig mot personer som inte tillhör kollektivet i motsvarande syften. 

När alla dominobrickorna står korrekt uppradade så räcker det med en lite puff på bricka nummer ett så faller så småningom hela raddan i ett mönster som kan vara både elegant och komplicerat. Det kan ha tagit evigheter att tänka ut och bygga systemet och så faller alltihop på ett ögonblick. Jag kom att tänka på det när jag som så ofta tidigare satt och funderade på varför det svenska etablissemanget av samhällstänkare tillika politikerna aldrig verkar kunna tänka en redig och trovärdig tanke när det gäller invandringspolitiken i stort. Jag tror att förklaringen är att de räds en dominoeffekt.

Jag skrev nyss om populismen och dess defekter. Min tes (som jag inte formulerade så himla tydligt i texten; ber om ursäkt) är att populistiska synsätt och förklaringar är sådana som makthavare eller andra använder för att förvilla medborgarna och förmå dessa att leta efter sina fiender på fel ställe. Populismen kan hjälpa makthavare att skylla ifrån sig och vända folks uppmärksamhet från deras (makthavarnas) egna tillkortakommanden.

Vi kan ta några konkreta exempel. Låtsas att det pågår en massinvandring till Sverige med potentiellt stora skadeverkningar för nationen. Du tror att statsminister Löfven är åtminstone delansvarig och ringer till honom.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Jag tror att vi i vår tid har två dominerande förhållningssätt till tillvaron. Det ena företräds av PK-isterna, det andra av Förnekarna. (I detta schema är jag Förnekare, total disclosure.)