Om den goda schizofrena staten

Krister Thelin

Staten ålägger medborgarna skyldigheter och ger dem rättigheter. I Sverige anses staten (eller ”samhället” i ett av socialdemokratin introducerat och numera gängse språkbruk) som regel vara god, och medborgarnas tillit till staten och kommunerna (”det allmänna”) som leverantör av välfärdsstatens goda är i huvudsak fortfarande hyggligt stark. Vittnesbörd om att tilltron är satt under press saknas dock inte. Polisens dokumenterade oförmåga att leverera trygghet i lokalsamhället är en omständighet, sjukvård och omsorg en annan. Ingen bestrider längre, att den sviktande tilltron har med strömmen av asylsökande att göra. Invandring och flyktingmottagande sätter press på olika delar av den svenska välfärden.

Kommunerna står i första linjen. När detta skrivs ägnar DN sin huvudledare åt att vädja till kommunal solidaritet för att hjälpa de kommuner vars socialförvaltningar inte klarar sin uppgift på grund av för stort tryck. I Expressen anklagar samtidigt publicistklubbens ordförande och SVT-medarbetaren Anna Hedenmo sin programdirektör Jan Helin för att ta för lätt på den undersökning som visar att förtroendet för medierna också sviktar: 54 procent av de svarande i SOM-institutets studie, Misstron mot medier, instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

En stor del av de asylsökande får inte bifall. När deras fall prövats slutligt skall de enligt utlänningslagen utvisas. Medborgarskap har betydelse. Endast svenska medborgare och de som fått uppehållstillstånd har rätt att vistas här i landet. Enligt uppgift finns cirka 80 000 individer i landet som inte har rätt att uppehålla sig här. Det är uppenbart för envar, att polisen saknar möjlighet att verkställa utvisningarna, även om det gjordes till en prioriterad uppgift. Förutom resurser och logistik finns andra verkställighetshinder som ID-problem och förhållanden i mottagarstaten. Det finns skäl att misstänka att det bland dem som uppehåller sig illegalt (”papperslösa” med ett utbrett och empativäckande men felaktigt språkbruk; papper på att de skall utvisas finns onekligen) här i landet kan finnas ett okänt antal som faller under terroristbrottslagen. Den för attentatet på Drottninggatan nu häktade misstänkte gärningsmannen förefaller tillhöra denna grupp.

Samtidigt som staten, å ena sidan, anstränger sig att sätta kraft bakom orden när det gäller dem som vistas i illegalt i riket, ger staten, å den andra, samma grupp tillträde till delar av välfärden.

Sommaren 2013 infördes vissa rättigheter på initiativ av Miljöpartiet, med vilket dåvarande Alliansregeringen våren 2011 ingått en överenskommelse avseende migrationspolitiken. Rätten avser bland annat sjuk- och tandvård som inte kan anstå samt skolgång för barn. De som påbörjat gymnasiestudier före 18 års ålder har som regel rätt att fortsätta, även om de saknar uppehållstillstånd. Från och med den 1 juni 2017 kan vissa personer i åldern 17–24 år få uppehållstillstånd i Sverige om de studerar på gymnasiet. (Viss oklarhet råder i skolvärlden i båda dessa hänseenden: se här .)

Statens godhet går att försvara utifrån rent humanitära utgångspunkter (särskilt vad avser barn, det vill säga de under 18 år, där också stöd kan hämtas i FNs barnkonvention) men associerar snarare till schizofreni: En kluven personlighet.

Dubbelheten i förhållningssätt vis-à-vis illegala utlänningar leder också till praktiska tillämpningssvårigheter i vardagen. Får socialförvaltningen lämna ut adressuppgifter till polisen som eftersöker en illegal utlänning för utvisningsverkställighet? Saken har prövats av JO, som fann att socialförvaltningen har rätt att göra så. Men JO lade samtidigt till i sitt beslut att någon skyldighet (!) att lämna ut uppgiften inte fanns. Polisen kan alltså fråga men socialförvaltningen kan i sin tur vägra lämna ut uppgifterna. Det allmänna visar sitt Janusansikte.

Ett annat område gäller rätten till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen (det som tidigare kallades socialhjälp). Kommuner har enligt lagen det övergripande ansvaret för dem som visas i kommunen. Asylsökande har rätt till bistånd enligt särskild lag. Den som håller sig undan, så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas har dock inte rätt till sådant bistånd enligt den lagen. Kan de kräva att kommunen i stället ger dem försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen? Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nyligen i ett avgörande från dagen före nationaldagen besvarat frågan nekande. Någon skyldighet att ge försörjningsstöd finns inte slår domstolen alltså fast. I ett avslutande stycke i skälen påpekar domstolen dock, att kommunen har en rätt (!) att ge bistånd enligt socialtjänstlagen. De illegala utlänningarna kan inte kräva bistånd, men kommunen kan likväl alltså ge det; mot en snål kommun kan dock den enskilde inte klaga. Återigen visar staten sin kluvenhet.

Hur och efter vilka riktlinjer denna av HFD medgivna kommunala diskretionära generositet skall tillämpas anges ej. Den kommun som vill synes fritt kunna besluta härom (och delegera till enskilda tjänstemän inom socialförvaltningen att administrera). En sådan ordning reser frågor om kommunal behörighet enligt kommunallagen vad avser likställighet; kommun får inte favorisera enskilda kommuninvånare. Kan ett beslut om riktlinjer överklagas genom kommunalbesvär av bekymrade skattebetalare? Ja, men knappast med framgång, då socialtjänstlagen som speciallag tar över och legitimerar förfarandet. Leder det till rättsosäkerhet för de enskilda? Ja, men eftersom de inte har rätt att vistas i kommunen över huvud taget torde den aspekten vara av underordnad betydelse. Kommer illegala invandrare att söka sig till generösa kommuner? Säkert. Det får antas att i de kommuner som är generösa med försörjningsstöd kommer inte socialsekreterarna att medverka till att bistå polisen i dess ansträngning att spåra upp och verkställa utvisningsbeslut. Det allmänna (stat och kommun) riskerar att härigenom skapa ”safe havens” i vissa kommuner för illegala utlänningar.

Alla torde vara ense om att närvaron av många illegala utlänningar i ett parallellt skuggsamhälle är av ondo. De som saknar uppehållstillstånd och rätteligen skall lämna landet riskerar att utnyttjas på allehanda vis för att genom brott och svartarbete klara sin tillvaro. Det allmänna bidrar genom sin kluvna hållning vad avser välfärdsstatens förmåner till att vidmakthålla de oönskade parallellsamhällena.

Att ge humanitärt bistånd bör förstås inte vara förbjudet. Att enskilda och organisationer gömmer och hjälper olyckliga människor som vistas illegalt i landet kan snarast ses som berömliga gärningar. Över humanitet, idealitet och samveten bör staten inte styra.

Men att stat och kommun intar en schizofren hållning i detta avseende är inte lika berömvärt. För den som i laga ordning bedömts inte ha rätt att vistas i riket och därför skall utvisas bör välfärdsstatens dörrar i princip vara stängda. Statliga och kommunala myndigheter bör samarbeta och tala med en röst. Undantag bör bara medges i två hänseende: barn och akut sjukvård för vuxna. Allt annat undergräver tilltron och tilliten till såväl utlänningslagen som välfärdsstaten. Och denna tillit är, som sagt, skör nog som det är.