Patrik Engellau

Om ”vår tid” får omfatta perioden sedan andra världskriget så är vår tid den mest revolutionerande sjuttioårsperioden i mänsklighetens historia. En stor del av världen – Västvärlden – har gått från allmän fattigdom till allmän rikedom. Visst har det lokalt funnits rikedom tidigare, men den rikedomen har bara kommit ytterst begränsade folkskikt till del. Visst finns det fattigdom hos oss idag, men den drabbar bara motsvarande snävt avskilda grupper.

Har du tänkt på hur naturen beter sig när det uppstår nya attraktiva resurser, nya slags rikedom? Organismerna anpassar sig för att konsumera dessa nya resurser enligt modellen ”bakterier i ett provrör med näringslösning”. Kort sagt börjar de organismer föröka sig som är bäst på att förtära just denna sorts näring.

Politikerväldet är den organism som är bäst organiserad för att tillgodogöra sig de nya resurser som rikedomen framkallade. Det beror på att politikerna, trots att de delat upp sig i olika intressegrupper (som kallas partier), står som ett enda, enat intresse när det gäller att hämta pengar i medborgarnas plånböcker. Enade politiker i strid med oorganiserade medborgare, det kan bara sluta på ett sätt.

Det mänskliga samhället är emellertid lite mer komplicerat än bakteriernas värld. Bakterierna kan självsvåldigt kasta sig ned i näringslösningen och börja frossa och föröka sig. Men det kunde inte politikerna eftersom medborgarna hade resurserna i sina plånböcker och kunde förväntas göra motstånd mot politikernas härjningsförsök.

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.

Patrik Engellau

Hur många gånger har man inte ropat till sina barn, när de var små, att skynda sig på för att hinna till skolan och fått ett svar som börjar med ”Vänta, jag ska bara” och slutar med något som innebär att det Privata Nöjet får företräde framför Plikten. Vi som är lite mer handlingssnabba – eller otåliga om man så vill – är rätt trötta folk som ”ska bara” i stället för att ägna sig åt vad de borde ägna sig åt, nämligen att utföra sina åligganden.

Plikter och åligganden är ofta jobbiga så det inte så konstigt att människan har en benägenhet att fly in i behagligare sysselsättningar, till exempel sammanträden med wienerbröd. Vänta, vi ska bara göra en utredning innan vi kommer till skott. Vänta, vi ska bara vila oss i form innan vi tar över regeringsmakten från Löfven-gänget.

För mig framstår svensk politik som en ”ska bara”-grej. Vi ser problemen, men går inte pang på rödbetan och börjar lösa dem, utan vi ägnar oss åt förspel och preludier som ofta får ett eget liv. Ibland blir preludierna, snarare än de problemlösande åtgärderna, själva saken och livets mening för de politiska beslutsfattarna. Vi ska bara se om vi kan komma överens med de andra allianspartierna innan vi avsätter Löfven. Äsch, det gick inte. Det är väl inte vårt fel?

Patrik Engellau

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje. Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan skriver i Aftonbladet under rubriken ”Vi gjorde fel – därför ökar segregationen”:

Klyftorna växer. Fastän vi i Sverige har försökt bryta utvecklingen har vi misslyckats…Som samordningsminister har jag försökt gå till botten med varför insatser misslyckats med att bryta segregationen. Både genom att gå igenom utvärderingar av statens insatser de senaste 20 åren och genom att möta forskare och människor från olika discipliner som jobbar med dessa frågor för att lära av tidigare erfarenheter och evidens.

Vilket fel är det då man gjort? Jo, det är:

Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Patrik Engellau

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Sverige är rasistiskt. Med Sverige menar jag inte svenska folket, utan den svenska pk-istiska eliten med det välfärdsindustriella komplexet som bas, alltså just det gäng som felaktigt brukar anklaga svenska folket för rasism. Han som sa´t, han va´t.

Denna officiella rasism, som hela tiden påstår sig vara motsatsen, går ut på att vissa grupper, till exempel ungdomsbrottslingar och migranter – eller i vid bemärkelse det välfärdsindustriella komplexets samlade klientel – inte kan förväntas uppföra sig som du och jag, alltså rimligt civiliserade medelklassare. Man kan inte ställa normala krav på dessa efterblivna figurer.

Ska jag behöva bevisa särbehandlingen med referenser till vetenskapliga studier? Man behöver bara öppna tidningen eller sätta på teven för att få exempel på hur klientgrupperna ursäktas för sina förseelser. Rikspolischefen Eliasson gjorde ett bestående intryck när han i teve försvarade en ensamkommande som mördat en personal på HVB-hem i Mölndal.

Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.

Patrik Engellau

Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.

Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.

Patrik Engellau

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.

Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.

Patrik Engellau

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:

Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff

Patrik Engellau

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till just så. Vi anar som aldrig tidigare en skörhet i vårt samhälle, vi förstår plötsligt hur hjälplöst pladdrande våra härskare politikerna är och troligen alltid varit även om vi inte upptäckte det medan allt gick som på räls. Kom ihåg att alla som nu lever bara har egna erfarenheter av perioden sedan andra världskriget, troligen mänsklighetens mest imponerande framgångsperiod. Nu känns det som om förtrollningen är bruten och vi räds framtiden. Vi begriper inte hur det skulle kunna fortsätta så där bra i ytterligare några generationer.

Så kanske det är. I varje fall känns det så när man tänker på Sverige, det troligen mest framtidsutmanade landet i västvärlden. Framtidsutmanade är ett ord som jag just hittat på. Mest framtidsutmanade betyder mest utsatt för risken för oväntade och fundamentala förändringar, mest instabila skulle man också kunna säga. Andra länder har en trögare och stabilare kärna av konservativa medelklassare som utgör nationernas ryggrad medan Sverige har överlämnat hela sitt tänkande och öde till en kår av politiker, som vi nu plötsligt inser inte har en aning om vad de ska göra.

Patrik Engellau

Individers personligheter spelar roll, desto större ju mer framskjutna positioner individerna besitter. Det är ett kontroversiellt påstående eftersom det motsäger den allmänna, underförstådda föreställningen att en ann är så god som en ann och att alla människor är lika värda och därför utbytbara.

Jag tror till exempel att ett justitieråds eller överläkares eller en företagsledares personlighet har ett större inflytande på vederbörandes förmåga att hantera sitt jobb än en städares eller löpandebandarbetares (om det finns några kvar). Löpandebandarbetet skapades för övrigt just för att göra det möjligt för företagen att anställa den okunniga och för industrin kulturellt främmande arbetskraft som lämnat jordbruket för att söka sig ett modernt jobb i staden. Själlöst var det också, så det spelade ingen roll hur man tänkte. Där kan vi snacka om ”enkla jobb”.

Men hur ska det vara med politiker? Ska vi leta efter överläkartyper eller utbytbara löpandebandarbetare? Om man frågat Platon hade svaret varit alldeles tydligt. Stater bör ledas av de främsta begåvningarna, sa Platon, dem han kallade filosoferna.

Veterligen har ingen stat följt Platons råd, men det hindrar inte att två frågor i ärendet lämpligen bör ställas: för det första om lämpliga personliga egenskaper för politiker och, för det andra, hur människor med sådana egenskaper ska lockas till politiska uppdrag.

Patrik Engellau

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.

Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.