En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.

Vellinge kommun har med stöd av ordningslagen (1993:1617) beslutat att förbjuda tiggeri inom kommunens gränser. För att kommunens ordningsregler ska gälla måste de fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen upphävde Vellinge kommuns tiggeriförbud. Vellinge kommun överklagade länsstyrelsens beslut hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten fastställde länsstyrelsens beslut. Kanske kommer Vellinge kommun att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

(Så mycket för det kommunala självbestämmandet i Sverige. Vellingeborna har inte ens rätt att i demokratiska former bestämma vad som eventuellt stör deras ordningssinne.)

På radio rapporterades att kommunalrådet i Vellinge kommun ofta blivit tillfrågad varför hon ogillar romer. Kommunalrådet har då, rapporterade reportern, förklarat att hon inte alls ogillar romer, tvärtom, hon gillar dem och det är därför hon vill införa tiggeriförbudet. Om de inte får tigga måste romerna nämligen försörja sig på något värdigare sätt.

Nyligen skrev jag en text – Samhällets historia i fyra steg  – med citat från vice VD i Svenskt Näringsliv som på basis av egna erfarenheter och undersökningar som organisationen gjort sa ungefär att, visst, det finns fantastiska ungdomar i vårt land, men på det hela taget är de självupptagna, mobilringande morsgrisar som inte har fattat att jobb är på allvar och att en anställd är skyldig att leverera och detta dessutom i tid.

Detta överensstämmer med mina fördomar så egentligen borde jag väl därför låta ärendet vila för att slippa besvära mig med att tänka vidare på saken. Men ibland är tillvaron så motvalls att den presenterar perspektiv som kanske inte motsäger men definitivt ifrågasätter väl invanda och bekväma fördomar. Ett sådant obehag drabbade mig nyss när jag bläddrade i Magasin Åre, årgång 19, vintern 2018, ”om världens skönaste skidort”. Det är 250 sidor glassig reklam med läskiga – men balla! – bilder av djärva, ofta skäggiga, människor som kastar sig utför orörda, superbranta fjällsidor på skidor samt artiklar om sådant som trendiga mikrobryggerier i Åretrakten och prisbelönta kvinnliga uppfinnare.

Dagens Nyheters kulturbilaga är som ett nyhetsbrev från en av PK-ismens propagandacentraler. Man får inte bara reda på vilket slags tankar som just nu är de mest korrekta, utan också en uppfattning om stämningsläget i bunkern. Just nu är PK-isternas situation så svåruthärdlig att de begär polisassistans.

Den 15 februari skriver 425 av Sveriges vanligaste PK-ister – till exempel Alexandra Pascalidou, Ola Larsmo, Helle Klein och Özz Nûjen (lite djärvt, kan man tycka, att ta med honom med tanke på hans eventuella finansiering av terroristen Akilov) – ett öppet brev till rikspolischefen Anders Thornberg och begär utryckning.

Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.