När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Så har det genom livet alltid varit för mig. Det vore mig fjärran att klaga. Livet har hittills behandlat mig mycket välvilligt. Men i intellektuella frågor har jag alltid känt mig lite vid sidan om. Det har alltid funnits specialister med ett annat perspektiv som ansetts mer bildat, kunskapsmässigt mer välgrundat eller i största allmänhet mer genomtänkt. Därför har jag aldrig lyckats med någon vidare akademisk karriär. När jag doktorandstuderade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet gav jag upp därför att jag för det första tyckte studierna var oändligt tradiga och långsamma och för det andra hade fått ett jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett obetydligt land i Västafrika.

Jag skriver detta för att inspirera kurage, i den mån det behövs, hos andra människor som eventuellt, liksom jag, tidvis kan ha känt sig bortgjorda och korkade för att de inte varit precis ton-i-ton med det intellektuella modet.

Om man inte förstår det här med var huvudmotsättningen i samhället går, säger jag för femtioelfte gången, så har man ingen chans att förstå vad som händer runt omkring oss. Jag tar det från början och fyller sedan på med belysande exempel.

Huvudmotsättningen i Sverige idag går mellan å ena sidan den dominerande klassen (eller gruppen eller skiktet eller vad du vill) som består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (som har sina lydiga härolder i media) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Klasskampen förs med idéer. Striden handlar om tolkningsföreträdet på verkligheten. Den vars tolkning är allmänt accepterad har makten. Var och en av de motsatta klasserna har sin tolkning. Samhällstolkning kallas ideologi. Politikerväldet et consortes har sin ideologi som kallas PK-ismen. Den nettoskattebetalande medelklassen har sin ideologi som vi kan kalla för sunt förnuft eller gråsossetänkande eller något ditåt.

Onsdagen den 25 april 2018 kan vara ett bra datum att lägga på minnet för den som intresserar sig för tidsandan och dess uttryck. Då sände Sveriges Television en uppgörelse i Uppdrag Granskning mellan den framstående journalisten Janne Josefsson och den uppburne scenpersonen Özz Nûjen. Inslaget är 17 minuter långt.

Eftersom jag är förmäten nog att inbilla mig att det jag skriver ska vara av intresse lite längre än veckan ut – jag siktar närmare på seklers uppmärksamhet – så skulle jag aldrig ha skrivit om detta om jag inte tyckte programmet var epokgörande och då inte bara för att det var Josefsson avskedsföreställning på Uppdrag Granskning.

Bakgrunden är att Özz Nûjen tillsammans med sin syster och systerns man äger två hus på Gotland. För några år sedan renoverades ett eller båda dessa hus. I arbetet engagerades drottningsgatsterroristen Rakhmat Akilov som erkänt att han jobbade svart. Omkring 85 000 kronor ska ha satts in på hans personliga bankkonto som ersättning för enkla assistentjobb på Nûjens hus.

En vän till mig tycker frenetiskt illa om Fredrik Reinfeldt. Det är inte nog med, säger vännen, att Reinfeldt öppnade Sverige för en migrationsvåg vars konsekvenser för varje dag känns alltmer hotfulla samt att Reinfeldt raserade det svenska försvaret mer effektivt och med större precision än någon fiende troligen hade lyckats med.

Dessutom, och detta retar kanske vännen mer än något annat, har Reinfeldt förolämpat svenska folkets sunda förnuft med observationen att han, Reinfeldt alltså, flugit över Norrlands inland och själv kunnat konstatera vilka enorma tomma ytor det finns att husera migranter.

Hur kan man bara släppa ur sig något sådant? frågade min vän retoriskt och skakade med oförstående ilska på huvudet.

Vi begrundade detta mysterium under en kort stunds tystnad. Hur kunde Reinfeldt säga något sådant?

Men du, sa jag till vännen, han hade ju faktiskt rätt. Det finns enorma tomma ytor i Norrlands inland.

Man borde kunna tillämpa Darwins tänkande – alltså att arterna genom pyttesmå genmutationer blir mer eller mindre välanpassade till sin levnadsmiljö och att de individer som blir mer välanpassade gradvis tränger undan de mindre välanpassade och att dessa senare så småningom dör ut – den tankefiguren borde kunna användas inte bara på levande arter som djur och växter utan även på tankar och ideologier (som kanske är en sorts arter, de också).

Antag till exempel att det finns två ideologier som vi kan kalla för PK-ismen respektive den gråsossiga, småborgerliga medelklassideologin. Vilken av dessa två ideologier har den starkaste överlevnadskraften? Vilken kommer med tiden i kampen för överlevnaden att slå ut den andra? Det är inte så självklart som det först kan verka.

Jag tyckte först att det verkade självklart. Om man sätter en befolkning av medelklasstänkare på en ö och fyller en annan ö med PK-ister och låter det gå några generationer så är det väl självklart att medelklassön kommer att uppvisa alla tecken på överlägsen livskvalitet. PK-isterna har troligen allihop för länge sedan förvandlat sig till offer och svultit ihjäl eftersom offer måste bli omhändertagna och försörjda och det saknas folk som kan sköta den uppgiften.

Förr var för ett halvt sekel sedan. Var det bättre då?

När jag ställer mig den frågan brukar jag frammana känslan av att gå till tandläkaren på den tiden. Det var inte som att amputera lemmar med brännvin som enda bedövningsmedel men det gjorde förskräckligt ont att laga hål. Bedövningsmedel var förresten inte påtänkt.

I en bemärkelse är allting bättre nu än det var förr. Människor är friskare och lever längre, livet är bekvämare, vi behöver inte anstränga oss så mycket, vi är rikare, maten är mer varierad och godare och så vidare. I alla de avseenden som relativt enkelt kan mätas och redovisas i en tabell tror jag att det är bättre nu än förr.

Sedan har vi det där som inte så enkelt kan mätas och redovisas med statistik, till exempel hur tillvaron känns, samhällsandan om man så vill. Där tror jag det var bättre förr. Numera kan man inte knäppa på teven utan att bli nedstämd av allt elände och alla faror som kringgärdar oss och hotar att belägra oss.

Civiliserade samhällen styrs inte med hjälp av vapen och våld utan medelst ideologier. Va? protesterar du kanske, det är väl ideologiska regimer, typ Sovjetunionen, som styr med vapen och våld? Visst, men de måste använda våld eftersom deras folk egentligen inte tror på den påbjudna ideologin. Civiliserade samhällen styrs av legitima ideologier, alltså världsuppfattningar som är djupt kända och delade av nästan alla medborgare, och behöver därför inte bruka våld annat än när det gäller kriminella och andra som inte accepterar det regelverk som erkänns av majoriteten.

Vad händer då i samhällen där det saknas en förhärskande ideologi i kraft av vilken gemensamma beslut kan fattas i lugna former och sedan verkställas med största möjliga ordning och reda? Rätt ofta blir det inbördeskrig eller något annat slags våldsutövning. Se på Sydafrika under apartheidtiden, Chile under Pinochet, USA i mitten av 1800-talet, Syrien idag. Motsättningarna mellan ideologierna – i Chile till exempel socialism mot liberalism och konservatism – blir då så starka att svärdet inte längre kan hållas i skidan.

Den politiska striden i Sverige förs turligt nog med ord och inte med blanka vapen. På slagfältet står två arméer uppställda. Den ena armén består av etablissemanget definierat som politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i ledande media. Dess vapen är PK-ideologin. Den andra armén består av sådana som jag, alltså nettoskattebetalande medelklassare. Vi slåss med sunt förnuft, erfarenhetsbaserade uppfattningar och tilltro till våra ögons och örons vittnesbörd.

Det där med tilliten till sina observationer är viktigare än du kanske tror. Exempelvis brukar fienden påstå att ”alla människor har samma värde”. Visst har alla människor samma värdighet inför Gud och förhoppningsvis även inför det svenska rättsväsendet, men det betyder inte att de har samma värde i någon observerbar bemärkelse. En del springer fortare än andra, vissa är vackrare än andra, några tjänar mer än de flesta. Man behöver inte gilla att folk är olika men man bör böja sig för faktum.

Detta är vad erfarenheterna och sinnenas vittnesbörd lär medelklassaren. Sedan skapar sig medelklassaren en världsuppfattning med utgångspunkt från den värld som faktiskt existerar och kan undersökas. PK-sektens anhängare, å andra sidan, sätter sina dogmer framför observationerna av verkligheten och insisterar på att alla människor är lika värda utan att kunna förklara vad detta betyder. Det är lite som på 1500-talet när den makthavande kyrkan inte tålde nya astronomiska observationer som visade att jorden snurrade kring solen, inte tvärtom. (Dock att kyrkans uppfattning gick att intellektuellt begripa, vilket inte är fallet med PK-sektens dogm om lika värde.)

En av mina ambitioner som skribent är att jag ska kunna läsa texterna några år efter publicering utan att behöva rodna över skämmiga missuppfattningar och överdrivna känsloyttringar. Jag undrar om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sådana hämningar. Troligen inte. Vi kan kolla Panamaläckan, som briserade för nästan precis två år sedan.

Så här beskrevs Panamaläckan av Svenska Dagbladet i ”Det här behöver du veta om Panamaläckan” (4/4 2016):

Avslöjandet ses som en av historiens största läckor där journalister från flera länder samarbetat under lång tid. Och det var SVT som var först i Sverige med att rapportera om Nordeas inblandning.

Läckan kom först tyska Süddeutsche Zeitung till del, som sedan delade dokumenten med ICIJ, en internationell organisation för grävande journalister. Därifrån har sedan över än 100 medieorganisationer världen över arbetat med materialet i över ett års tid. De senaste tolv månaderna har omkring 400 journalister från över 80 länder gått igenom dokumenten.

Skandalen var så stor att den räckte till att fylla upprörda och indignerade tidningssidor i månader. När jag googlade på ”Dagens Nyheter Panamaläckan” fick jag 6 940 träffar.

Vad samhällen åstadkommer bestäms av hur människorna i de olika samhällena tänker. Olika samhällen odlar olika tänkesätt och därför skiljer sig samhällenas öde. Var detta en självklarhet eller en djupsinnig observation?

Jag önskar den vore självklar exempelvis i bemärkelsen att envar medborgare insåg nyttan av att fundera över lämpligheten i samhällets rådande tankevanor ungefär som Jens Sörensen nyligen gjorde i en artikel där han i stort sett kom fram till att det svenska samhället är sjukt eftersom nippriga idéer koloniserat våra hjärnor. Så observationen var kanske, tyvärr, snarast djupsinnig i betydelsen alltför sällan framhållen och respekterad.

Det finns anledning att tro att vår tid – vår tid betyder så däringa de senaste trettio, fyrtio åren – är dummare än andra tider och nu ska jag använda konung Gustaf III:s tänkande för att leda detta i bevis.

Offentlighetsprincipen innebär att envar medborgare ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar som inte är sekretessbelagda. Allmän handling betyder ett aktstycke som upprättats av eller förvaras hos en myndighet eller ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen infördes genom tryckfrihetsförordningen år 1766 under kung Adolf Fredriks styre.

Hur kunde kungen låta göra grundlag av en princip som innebar att vem som helst kunde komma och snoka i statsförvaltningens arkiv, kungens egna papper? Det berodde på att Adolf Fredrik inte hade något att säga till om. Det här var under Frihetstiden, som började när envåldshärskaren – diktatorn – Karl XII föll och svenska folket bestämde att det aldrig någonsin mer skulle underkasta sig ett centralstyrt envälde. Att medborgarna gav sig rätten att fritt rota i överhetens pärmar stämmer väl med den ambitionen.

Men efter fem år installeras Gustav III på tronen. Han har ambitionen att bli enväldig härskare. År 1772 gör han statskupp och presenterar en ny regeringsform som sätter kyrkan mitt i byn: ”Konungen äger styra Rike sino” vilket betyder att han styr ensam även om han kan fråga sin regering om råd ifall han vill. Två år senare kom han igen med en förordning som inskränkte tryck- och yttrandefriheten. Exempelvis höjdes straffet för kritik av grundlagarna från 300 daler silvermynt i böter till möjlig avrättning.

Jag skäms å den svenska samhällsdebattens vägnar för att jag ska behöva känna mig föranledd att skriva den här texten (och det är inte första gången jag framför budskapet). Gång på gång hör jag även omdömesgilla människor tala om en ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik sedan hösten 2015. Från september till november det året ändrades politiken, påstås det, från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Europas lägsta nivåer”, båda uttalanden från statsministern med ungefär två månaders mellanrum.

Men det där är inte sant. Det har aldrig inträffat någon ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik. Det är visserligen sant att antalet asylsökande minskat från 163 000 år 2015 till 29 000 respektive 26 000 de följande två åren. Det beror emellertid inte på någon ”tvärvändning” i den svenska migrationspolitiken, utan på att tillfartsvägarna, framför allt över Medelhavet, har täppts till. Turkiet är mutat av EU att stänga överfarten till Grekland. Italien patrullerar vattnen utanför Libyen för att stoppa migranter. För de migranter som ändå lyckas ta sig till Europa har vidarefärden norrut försvårats, inte för att Europa byggt murar utan för att länder som Ungern byggt stängsel. Antalet ankomster över Medelhavet sjönk med åttio procent från rekordåret 2015 till år 2017. Det är ungefär samma minskning som för Sveriges del.

För mindre än tio år sedan, alltså alldeles för sent för en som tycker sig följa med i vad som händer i världen, började jag fundera över begreppet ”politiskt korrekt”. Närmare bestämt försökte jag komma på vad som var den minsta gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas för politiskt korrekta.

Det visade sig svårare än jag trott att definiera de politiskt korrekta idéernas släktskap. Jag besvärade min omgivning med denna naiva fråga. Andra verkade lika osäkra som jag. Instinktivt kunde alla, visade det sig, identifiera politiskt korrekta föreställningar, men att klarlägga precis vad de har gemensamt var svårare.

Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.

Jag skrev nyligen en text om proposition 1975:26 Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. som antogs av en enig Riksdag (länk till min text). Där fastställdes att Sverige skulle vara multikulturellt. Men proppen handlade inte bara om mångkultur, utan framstår också som ett unisont och entusiastiskt åtagande från hela den offentliga sektorn att välkomna och ordna allt till det bästa för de invandrare som förväntades anlända.

Det märkvärdiga med aktstycket är, antydde jag, att det inte andas minsta tveksamhet i frågan om invandringsprojektets fördelar för svenska folket. Ett aktivistiskt dokument, helt enkelt.

Först efteråt slog det mig att denna beslutsamma ensidighet är en anomali. Det brukar inte vara så med offentliga utredningar, betänkanden och propositioner. De brukar stöta och blöta, väga för och emot och när de kommer fram till något brukar de åtminstone låtsas att ställningstagandet skett efter moget övervägande med hänsyn taget till alla väsentliga skäl och motskäl.