Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

Ibland är samhällsdebatten mer förvirrad än vanligt. Har du hängt med i turerna kring det nyligen inträffade bråket mellan fyra huvudaktörer, nämligen Dagens Nyheter, Expressen, Google och Granskning Sverige? Jag är inte säker på att jag fattat men så här tror jag.

Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).

Förklaringen till Sveriges problem är att den sunt tänkande medelklassmajoriteten av folket tror att dess egna mentala vanor tillämpas även inom politiken och den mediala värld som uttrycker politikerväldets världsbild. Den sunt tänkande medelklassen tror att politikerväldet saknar korrekt kunskap om diverse förhållanden, till exempel när det gäller skola och migration, och att om man bara plockade fram information så skulle politiken ändras. Medelklassen föreställer sig att politikerna egentligen står på medelklassens sida men av politiskt nödtvång eller dåliga rådgivare förleds att fatta dumma beslut.

Jag har läst att ryska folket genom tiderna har varit besatta av motsvarande tankefigur, att det onda som drabbade dem berodde på att tsaren var förd bakom ljuset av illvilliga krafter och att om den förtryckte muzjiken bara fick komma till tals med tsaren – som också kallades Lillefar för att ytterligare understryka den ömma respekt som folket riktade mot överhuvudet – så skulle allt ordna sig. Även massmördaren Josef Stalin omvärvdes av sådana stämningar och kallades även han mycket riktigt för Lillefar av sitt tacksamma folk.

När jag är utomlands brukar jag läsa The New York Times. Nyligen var jag utomlands (i Frankrike) och läste därför The New York Times. Det är en fantastisk tidning (bortsett från att de tunna arken inte är ihopklamrade utan far iväg hur som helst).

NYT är den amerikanska elitens tidning när den amerikanska eliten är som bäst. Tidningen har bara 800 000 pappersprenumeranter. I förhållande till USAs befolkning är det i storleksordning samma som den här bloggen en särskilt lyckad dag. Jag föreställer mig normalläsaren som en begåvad höjdare inom näringslivet, gärna kvinna, som måste hålla sig hyggligt à jour med världshändelserna och den nationella politiken och livet i allmänhet, till exempel djupsinniga, långa analyser av Nordkorea och den pågående gula febern-epidemin i Brasilien eller om den nya it-teknik som gör det möjligt att sätta Michelle Obamas huvud på en strippande porrstjärnas kropp utan att tittaren kan upptäcka fusket plus lite teorier om vad detta slags fake news kan komma att få för effekter. Sedan kan man få reda på hur det känns att åka i en Rolls-Royce för fyra miljoner kronor samt att det finns en art krabbor – ”fiddler crabs” – som är skaldjurens motsvarighet till påfåglarna. Hannarnas en klo är onödigt förstorad och tjänar bara till att locka honorna; när hannarna dessutom vinkar med klon blir honorna tokiga av upphetsning.

Ursäkta att jag ältar samma fråga hela tiden, men den är grundläggande och avgörande och den verkar inte besvaras särskilt övertygande, eller ens ställas, av samtiden. Frågan är varför Sverige varit, och kanske fortfarande är, så framgångsrikt bland världens nationer.

När jag gick i folkskolan och vårt land lite yrvaket uppmärksammade sig själv på sina märkvärdiga framsteg så trevade man efter förklaringar av typen fördelaktiga naturtillgångar, till exempel malmen, vattenfallen och skogen.

Numera är det ingen som tror på sådana tolkningar. Det finns tillräckligt med länder, se på Singapore och Schweiz, utan naturtillgångar som klarat sig utmärkt och tillräckligt med länder som blivit alldeles särskilt välsignade med naturliga rikedomskällor, exempelvis Kongo och Brasilien, som inte lyckats vända detta till sin fördel för att argumentet ska ha förlorat all beviskraft.

Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.

Jag har mycket på mitt samvete. Inte nog med att jag var inspirerad av marxismen och sympatiserade med den som jag nu anser skadliga 1968-andan. Dessutom fortsatte jag mitt förstörelseverk genom att i egenskap av svensk statstjänsteman spoliera en hel nation (redovisat här) för att sedan, när jag ändå var igång, i början på 1990-talet införa skolpengssystemet, som många anser förödande och som, inser jag nu, verkligen har i alla fall två potentiellt vådliga konsekvenser.

Hur kan jag ta på mig skulden för hela skolpengssystemet, en världsunik svensk reform? Det beror på att jag hade hört talas om idén, som troligen utvecklats av den av många föraktade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, någon gång på 1980-talet. Jag gillade greppet och började tillsammans med pedagoger och kommunfolk fundera på hur man rent praktiskt skulle gå till väga i en kommun för att införa ett skolpengssystem. Det är inte så enkelt. Hur ska skolpengsbeloppet fastställas? Ska pengen bara gälla för skolor inom kommunen? Sådant tänkte vi på och försökte lösa. Att jag tänkt igenom detta ledde till att de ledande politikerna i Vaxholms kommun – låt mig särskilt nämna kommunalrådet Hans Håkansson (m) – bad mig hjälpa till att införa systemet i världens första skolpengskommun, Vaxholm.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Jag vet inte riktigt varför jag har haft svårigheter med den där förklaringen. På ytan verkar den oemotsäglig. Men å andra sidan får man tänka på hur tyskarna hade det medan de gick där och skyfflade tegel bland sina ruiner. När kriget var slut hade Tysklands BNP sjunkit med en tredjedel i jämförelse med situationen före kriget. Borde det inte ha varit så att tyskarna därför hade en ännu mer rekordartad ekonomi än svenskarna eftersom tyskarna både skulle återta förlorad mark och komma ikapp med den normala ekonomiska tillväxten?

Lennart Bengtsson funderade nyligen (27/2) kring vad framtidens historiker kommer att säga om vår tid. Han avslutade med ett nog så tänkvärt påstående: ”Det som de framtida historikerna aldrig kommer att riktigt begripa är varför vår tids politiker aktivt driver på den jättelika migrationen och därmed de facto ger upp den gamla välfärdsstaten”.

Det är inte första gången i världshistorien som en ledare eller ett härskande skikt driver sitt projekt med sådan envetenhet och utan hänsyn till andra samhälleliga intressen att de till slut sågar av den gren de sitter på. Karl XII, l´Ancien Régime i Frankrike och Hitler är exempel. De blir som spelare eller alkoholister som inte kan sluta även om de begriper att de är ute på farliga vägar.

Karl XIIs projekt var att kriga, men vilket är det svenska politikerväldets projekt som det driver med sådan obändig beslutsamhet? Jag tror att svenska politiker blivit besatta av föreställningen att de leder en internationell stormakt, närmare bestämt en humanitär internationell stormakt. De har ett syfte som är så ädelt att de inte kan kompromissa. Det finns exempel på folk som hellre dör med ära än de ger sig, till exempel kaptenen på det sjunkande skeppet som avser att gå under med fartyget eller japanska stridspiloter som offrar sig för kejsaren eller terrorister som spränger sig för Profeten.

Så kvad Carl Jonas Love Almquist i en dikt som i övrigt lät så här:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Almquist låter ironisk. Det är som om han drev med alla som hävdar att det finns något särskiljande svenskt. Men så menade han inte, det framgår av annat han skrev, till exempel detta:

Vad nationalitet eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Men oavsett vad han menade så hävdar jag att han hade rätt i att det finns nationella särarter. Om det gäller just krusbär vet jag inte, men det gäller exempelvis politik. Låt mig ge ett exempel.