
Igår var det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.
Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”
Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.
Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.
Strindbergs återöppnade Intima Teater fick en succé med sin En dåres försvarstal. Pjäsen är en mycket genomgripande bearbetning av nationalskaldens självbiografiska Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal) som skrevs 1887 – 88. I den ganska självömkande originaltexten är det August Strindberg själv som är huvudperson, i Intima Teaterns nya bearbetning för scen är det hans första fru Siri von Essen som är textens självklara medelpunkt. Och inte vilken mittpunkt som helst utan en provocerad hustru som har all rätt att ge igen på sin motbjudande man. Han hudflängs eftersom han är en representant för patriarkatet medan hon kan göra nästan vad som helst eftersom hon är kvinna.



