PK-istiska idéer började spridas från amerikanska universitet för kanske trettio eller fyrtio år sedan. (Det är i alla fall min bild av läget.) Jag måste bekänna att det tog lång tid för mig att inse faran med dessa uppfattningar. Liksom många med mig tyckte jag att det var helt befängt att elever skulle kunna lära sig bättre på egen hand än med hjälp av en lärare eller att det inte fanns någon säker sanning och att analfabeters gissningar därför kunde vara lika fullgoda som disputerade experters uppfattningar eller att en kultur som bara kan skapa krig och fattigdom är lika bra som en som åstadkommer blomstring och välstånd. Jag kunde inte föreställa mig annat än att sådana dumheter skulle klinga av och försvinna ut i yttre rymden.

Men hej vad jag bedrog mig. För kanske fem år sedan – alldeles för sent! – insåg jag att PK-ismen hade tagit kommandot över nationens intellektuella liv, i varje fall den officiösa debatten. De egennyttiga dumskallarnas sammansvärjning hade lyckats. Under skydd av det roade förakt som sådana som jag beviljade PK-istiska bondfångare och charlataner hade de genom idogt arbete lyckats inta den ena samhällsbastionen efter den andra, kyrkan, de viktiga tidningarna, de pedagogiska institutionerna, de politiska partierna (i varierande grad), de sociala myndigheterna och så vidare.

I takt med att detta tänkande vunnit genomslag har det stärkt sina hegemoniska anspråk. ”Tänkande” är förresten fel ord ty det ordet antyder att det finns vetenskapliga inslag i verksamheten vilket det inte gör eftersom PK-ismen mer liknar religiös kontemplation än tolerant och öppet sökande efter ny kunskap. Till skillnad från vetenskapen, vars livsluft är ifrågasättandet och oppositionen, gillar inte PK-ismen att bli motsagd. Dess första bud, liksom kristendomens, lyder ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Ursäkta om jag avviker från min princip att inte kommentera dagsaktuella frågor för att inte riskera att texten, liksom de flesta texter i våra vanligaste tidningar, blir överspelad och irrelevant efter någon dag. Men när man försöker förstå turerna i den dagspolitiska sörjan kommer man ändå inte undan att behöva utsätta sig för en del frågor av mer fundamental karaktär.

Även om man inte sympatiserar med de svenska politiska partierna och deras ledningar går det att förstå deras agerande i de aktuella turerna om regeringsfrågan. Utom när det gäller två av dem: Annie Lööf och Jan Björklund. Under viss tid kunde man tro att Lööf hade en hemlig och djävulskt skickligt uttänkt plan som gick ut på att hon själv, när dimmorna skingrats, skulle utses till statsminister. Jan Björklund har, åtminstone inte för mig, någonsin framstått som en man med en trovärdig plan. Det började med att han var utbildningsminister utan trovärdig plan. Nu är han regeringsförhandlare utan trovärdig plan – om inte planen är att han som en kamikazebombare ska spränga sitt eget parti i bitar. I så fall är planen trovärdig.

Få människor tror att James Bond-filmerna har särskilt mycket verklighetsanknytning. Berättelser om att superrika och onda män som Goldfinger och Ernst Stavro Blofeld lyckas sätta upp stora organisationer inklusive egna krigsmakter i det uttalade syftet att ta kontrollen över jorden brister liksom i trovärdighet. Filmerna kan vara kul att se, men rimligtvis är det knappt någon som tror att världen utanför biografen skulle kunna gestalta sig på det sättet.

I rangordningslistan över trovärdiga konspirationsteorier intar James Bond-filmerna någon sorts jumboplats tillsammans med Da Vinci-kodens rafflande redogörelse för kampen mellan Prieuré de Sion och Opus Dei. Personligen skulle jag nog sätta Da Vinci-koden högre eftersom Opus Dei faktiskt finns och strider mellan religioner också är kända från historien. Där finns ett fundament att väva sägner kring.

Om vi därefter övergår till konspirationsteorier som folk faktiskt trott på så intar föreställningarna om en judisk sammansvärjning för att säkerställa judiskt världsherravälde – exempelvis som förkroppsligade i skriften om Sions Vises Protokoll – en åtminstone tidigare i historien framskjuten position. Att folk kunde tro på sådant – även om det lär vara bevisat att protokollet författats av en medarbetare till den ryske tsaren inom ramen för ett statliga fejk news-projekt som gick ut på att förvirra det ryska folket och förmå ryssarna att skylla sin problem på judarna i stället för på tsaren – går ändå att föreställa sig med tanke på att det fanns en utbredd antisemitism att bygga på och att det bevisligen fanns judar och att dessa troligen ansågs lite smartare än andra människor och därför mer kapabla att iscensätta listiga och storslagna projekt i syfte att tilltvinga sig världsherraväldet.

Jag tror att politikerväldes PK-istiska ideologi är samhällsfarlig inte bara för att den försöker hjärntvätta bort våra sinnens vittnesbörd, till exempel genom att förneka att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utan också för att den löser upp det kitt av tillit som hållit svenskarna och det svenska samhället samman. När det exempelvis kommer PK-ister som Per Kornhall och German Bender och påstår att segregationen ökar i Sveriges skolor så är det troligen sant även om lösningen inte är, som Kornhall och Bender föreslår, att stoppa friskolor utan i stället att stoppa migrationen.

Men PK-ismens samhällsfarlighet stoppar inte där. Det stora hotet är att den underminerar landets ekonomi och därmed medborgarnas välfärd. När jag skriver detta får jag viss ångest eftersom det känns som om jag för femtioelfte gången varnar för en varg som inte dyker upp. Sverige fungerar ju trots allt, i varje fall tills vidare. Folk får månadslön, tågen går, om än med vissa förseningar, och Transportstyrelsens administrativa rutiner för körkortsutbyte vart tionde år verkar funka.

Trots detta känns landets ekonomi sårbar och skör. I flera år har finansministern självsäkert förklarat att Sveriges ekonomi går som en Tesla. Men nu har verkligheten blivit allmänt känd, nämligen att Sverige ligger i botten bland EU-länderna när det gäller BNP-tillväxt per capita. Nationalekonomer ropar sig hesa om behovet av grundläggande reformer. Professor John Hassler gjorde i början av året en lista på ämnen som han tyckte borde diskuteras i valrörelsen:

Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas. Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.

Vad kan det vara för något skadligt tänkande som härskar oinskränkt utan att ifrågasättas? Det är inte Refugees welcome-tänkandet, ty det har fått en torped under vattenlinjen och ligger svårt skadat och kippar efter andan även om det tills vidare av ren byråkratisk tröghet och av migrationsindustrins överlevnadsinstinkter fortsätter att forma svensk migrationspolitik (vad som officiellt än påstås).

Nej, det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt. Jag vet att tesen kan verka främmande, kanske rentav stötande för ett folk som anser sig befriat från vidskepelse och tron på det övernaturliga, men om du öppnar ditt sinne för den möjligheten så kommer du att upptäcka att mycket av det som förefaller underligt plötsligt blir klart som korvspad.

Låt mig ge två exempel. Det första är ett reportage från Rinkeby i Dagens Nyheter den 24 oktober. Det är visserligen sant att Dagens Nyheter är ett av den politiska skrockens centra i Sverige, men den här berättelsen kunde ha stått i vilken tidning som helst.

Så här skrev sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes i sitt kända verk Leviathan (sjuttonde kapitlet):

Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som något naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över; och människorna har aldrig brytt sig om annat än äran… Och på samma vis som de mindre samhällena tidigare gjort gör städerna och kungadömena eftersom de egentligen fungerar som större släktsamhällen som försöker utöka sina domäner… och försöker slå ned eller förtrycka sina grannar med öppet våld… och blir hågkomna i evärdeliga tider för sin ära.

Vi kan utgå från att alla samhällen – från de ursprungliga jägar-, samlar- och plockarsamhällena via herdesamhällena, de tidiga jordbrukssamhällena, feodalismen fram till dagens marknadsekonomi – har varit girighetsdrivna i bemärkelsen att människor har haft ambitionen att skaffa sig rikedomar: boskap, guld, pengar, livsmedel och annat. Till nöds har människor förvärvat sådant genom eget arbete, men krig, rov och stöld har av tradition varit de naturliga metoderna att tillgodogöra sig andras egendom och därmed skaffa sig mer resurser än den enskilde kan åstadkomma på egen hand.

Eftersom jag har varit framtidsforskare – statligt anställd, lönegradsinplacerad, med tjänstetitel försedd och fackligt ansluten (bara så att du förstår hur seriöst det var) – så vet jag att man inte kan lita på dem som säger något om framtiden. Jag har själv gjort en del riktigt dåliga profetior. En gång för länge sedan förkunnade jag att emejlet var en dödfödd idé eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den tidens telefonkataloger som var tryckta på papper, så hur skulle man kunna emejla till folk när man inte kunde slå upp deras adresser?

En annan gång, när HIV-sjukdomen var ny, räknade jag ut att folk skulle dö i Aids i samma proportioner, alltså en tredjedel av befolkningen, som digerdöden skördat under 1400-talet. Det var mycket vetenskapligt förutsagt men turligt nog fel eftersom det skulle uppfinnas bromsmediciner och andra verkningsfulla läkemedel mot sjukdomen.

Ändå kan en del prognoser kännas rimligt säkra. När barometern faller, himlen mörknar och regnstänk känns på huden kan man ana att ett oväder närmar sig. På mig känns det med ungefär den graden av förvissning att Sverige framöver kommer att få ekonomiska problem av en art som vårt folk, våra ledare och våra institutioner aldrig kunnat föreställa sig.

Att de sociala myndigheterna, ja hela det svenska statliga människohjälpssystemet, är mesigt och eftergivet på gränsen till vettlöst tycker nog alla som betraktar verksamheten annat än som politiker, välfärdsadministratörer eller klienter utan i stället som nettoskattebetalare. Brottslingar får straffrabatter, hemvändande jihadistmördare får körkort och lägenhet och en migrant med tre fruar får tre bostadsrätter. Sådana historier är legio och troligen i stort sett sanna.

Om sådana historier är sanna och faktiskt hela tiden upprepas i något olika skepnader uppträder ett svårt intellektuellt problem, nämligen hur en intresserad medmänniska ska förhålla sig till situationen.

Narrativ eller berättelser är användbara moderna koncept. Vilken berättelse kan bäst förklara den företeelse jag just omnämnt? Jag kan komma på fyra typnarrativ (som jag levt med på nära håll under mina mer än tio år som tjänsteman inom den utrikes sociala verksamheten, alltså u-landsbiståndet).

Den första berättelsen är avfärdande genom blånekande eller förringande. Vadå jihadistmördare får körkort? Det är bara en skröna. Vadå en miljon kronor på presidentens konto i Zürich? Det vara bara ett misstag, så fort presidenten fick veta överförde han pengarna till skolförvaltningens konto. Misstag kan väl alla göra. Du skyller på presidenten för att han är svart, va? Rasist! Det där är bara fake news. Kommer från Putins trollfabriker. Jag trodde du höll dig för god att sprida sådan där dynga. Nazist också, kanske? De tre bostadsrätterna var förresten bara ett tillfälligt boende. Kommunen slarvar minsann inte så med skattebetalarnas pengar! Sådana där fega och grundlösa anklagelser gör mig ärligt förbannad.

När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Jag brukar hävda att alla starka idéer om samhället kommer från USA, men det är inte riktigt sant, för innan de började komma från USA så kom de från England, exempelvis idén om den vite mannens börda, som växer sig starkare år för år och på något vis verkar ha smugit sig in i självaste Värdegrunden.

Rudyard Kipling var det viktorianska Englands imperialistiske nationalpoet. År 1899 skrev han dikten The White Man´s Burden och år 1907 fick han nobelpriset i litteratur, inte bara för den dikten såklart, utan också för Djungelboken och åtskilliga andra skrifter.

Alla, jag med, har fått lära sig att dikten om den vite mannens börda ingår i en litterär tradition av nakna försök att hylla och ursäkta Englands och andra västländers koloniala gärningar. (Dikten skrevs med anledning av USA:s ockupation av Filippinerna.) Så här står det i en typisk C-uppsats från Göteborgs universitet:

Genom att den vite mannen uppges vara den som kommer med civilisation till Afrika, kan detta också tolkas innefatta ett civiliserat styrelsesätt som ska ersätta det ociviliserade, lågt stående despotiska styrelsesättet, vilket var vanligt förekommande i Afrika. Den vite mannen ska också bilda de lågt bildade och därmed ociviliserade afrikanerna. Att den vite mannen ska förmedla ett västerländskt levnadssätt uttrycks inte.