Tänk dig att du bestämt dig att köra bil från Stockholm till Göteborg. Det är 50 mil. Du startar klockan tio på morgonen och måste vara framme klockan två på eftermiddagen för annars går världen under. Det betyder att du måste snitta 125 kilometer i timmen. Redan efter en timme kommer ett varningstecken. Du har bara kört tio mil vilket gör att du måste snitta 133 kilometer i timmen de återstående tre timmarna. Efter ytterligare en timme har du kört sammanlagt 20 mil. Nu börjar det bli svettigt. Du måste höja medelhastigheten till 150 kilometer i timmen. Du grips av panik. Det blir bara värre. När klockan är kvart i två måste du köra 500 kilometer i timmen för att förhindra världens undergång.

För några månaders sedan publicerade Brottsförebyggande rådet sin årligen återkommande trygghetsundersökning. Den heter Nationella trygghetsundersökningen 2018 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Det är en gedigen undersökning på 242 sidor som med massor av tabeller, figurer, staplar och diagram på ett övertygande vetenskapligt sätt redovisar förhållandena ett år tidigare. Problemet – mitt problem i alla fall – med sådana rapporter är att jag inte orkar läsa dem eftersom informationsmängden är så överväldigande. Problemet med att inte orka läsa dem är att man inte uppmärksammar viktiga saker som kan finnas i rapporterna. Men eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull ansträngt mig lite så ska jag tala om för dig några saker som jag fäst mig vid.

Utbildning är i allmänhet en verksamhet där en kunnig person, oftast en äldre, överför sina kunskaper till en mindre kunnig person, oftast en yngre. Själva kunskapsöverföringen, lärandet, är en ganska rättfram process som lärare med pedagogisk intuition förstår av sig själva. Det behövs ingen särskild forskning till detta. Det räcker med att rektor går in i ett klassrum i några minuter för att avgöra om en lärare duger eller om vederbörande bör entledigas. Jag har själv gjort experimentet ett stort antal gånger. Du skulle bli förvånad hur mycket man upptäcker om man som besökare sätter sig längst bak i klassrummet och bara ser och lyssnar.

I Sovjetunionen fick man inte starta ens en frimärkssamlarklubb utan att bli misstänkt för att vara statsfiende. Kommunistpartiet bevakade svartsjukt sitt maktmonopol och kunde inte tåla någon som helst självorganisation i det civila samhället. Om folk började med att samla frimärken tillsammans så kunde ju vad som helst hända. Nästa steg skulle väl bli att de startade företag och därifrån var det inte långt till att bilda partifientliga väpnade kårer. Bäst strypa allt sådant i dess linda. (Vår Herre var inne på ett liknande spår när han i sitt första bud på stentavlorna deklarerade att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Det är kanske intressant men det är överkurs.)

Den 28 augusti publicerade Dagens Nyheter en märkvärdig huvudledare. Ämnet var mordet i Malmö på en trettioettårig nybliven mamma. Tidningen menade att det förelåg en särskild omständighet kring just detta mord som skiljde det från alla andra mord, som numera blivit vardagsmat, och att denna särskilda omständighet mitt i all vår avsky för händelsen kunde tända ett hopp om förändring.

I sin roman om Katarina av Medici beskriver Honoré de Balzac kampen mellan katoliker och protestanter i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. Samhället indelas av Balzac i ett antal fraktioner: den katolska kyrkan, staten eller kronan, som är olika adliga gruppers stridsäpple, den begynnande kapitalistiska borgerligheten som ibland kallas ”hantverkare” och till slut alla de andra som man inte behövde bry sig om, livegna bönder till exempel.

Protestantismen, i det här fallet i dess kalvinistiska skepnad, vinner sina trognaste anhängare inom borgerligheten. Protestantismen är en ny och revolutionär lära som livar de unga männens sinnen och förmår dem att våga livet för sin tro.

Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.