En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”. 

Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag. 

Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.

Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.

Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.

Om du har läst några av mina texter så har du kanske fått uppfattningen att jag misströstar om politikernas möjligheter att få ordning på Sveriges problem. I så fall har du fattat rätt.  

Men jag tror inte att det beror på att politikerna är omedvetna om problemen. Så avtrubbad kan ingen vara. Det är inte där skon klämmer. Dilemmat är att politikerna inte vill lösa problemen – eller rättare sagt så vill de inte vidta sådana åtgärder som skulle behövas för att vända utvecklingen. Och även om de faktiskt ville det så skulle de inte kunna. 

Rubriken är stulen från Lenin som år 1902 publicerade en skrift med denna titel. Jag tänker inte rekommendera dig att läsa den ty Lenin var en pedant, en mordisk och humorlös pedant, kanske lite som Heinrich Himmler, och hans texter är därefter. Emellertid är titeln genialisk och tidlös vilket bevisas av att jag nu, 117 år senare, finner anledning att repetera den. (Lite grundforskning på Wikipedia avslöjar att Lenin, vilket många läsare säkert redan visste eller misstänkte, inte formulerat frågan av egen kraft utan stulit den från författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij som redan 1863 skrev en roman med just den titeln. Vidare forskning skulle troligen uppdaga att frågan ställts redan tidigare i mänsklighetens historia.)