Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag.

Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.

Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Det är mycket som fungerar helt annorlunda än folk tror. Det beror på att samtidens tankevanor – och troligen inte bara samtidens, utan alla tiders föreställningar – bestäms av två faktorer, dels verkligheten (som ofta är mångtydig eller i varje fall svårtolkad), dels av ett antal väletablerade tankefigurer som ofta handlar om att makthavarna har tumme med Gud och därför besitter magiska egenskaper.

Den judiske filosofen Baruch Spinoza, 1632 – 1677, blev vid 23 års ålder utesluten ur synagogan i Amsterdam för att han inte trodde på Gud (eller i varje fall inte på någon gud som påminde om de äldstes). Hans skrifter beslagtogs och han själv blev varg i veum. Därmed, kan man säga, hade upplysningstiden börjat. Den fortsatte i tvåhundra år tills Nietzsche förkunnade att Gud var död. Jag säger inte detta för att ta ställning i sakfrågan utan bara för att illustrera att den som sätter sig upp mot samhällets djupaste uppfattningar får räkna med en lång, otacksam och delvis plågsam kamp mot oförståelse och aggressivt motvärn.