En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel. 

Det som en gång gjorde Sverige enastående framgångsrikt var en kombination av två unika omständigheter nämligen 1) att det existerade ett paket av utvecklingsfrämjande värderingar samt 2) att dessa värderingar omfattades av alla.  

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet. Poängen med Gutenbergs innovation var att den gjorde böcker så billiga att även vanliga läskunniga medelklassare hade råd att skaffa sig tillförlitlig information. Till exempel kunde de köpa en egen bibel och kolla vad Jesus egentligen hade sagt.

Parallellen till dagens situation är att medelklassen då liksom nu behövde bryta etablissemangets informationsmonopol. Med hjälp av Gutenbergs maskin kunde den framväxande borgerliga medelklassen vrida kontrollen över kunskapen ur etablissemangets händer. Det är likadant idag. Vår tids etablissemangsmedia förhåller sig till alternativmedia som den handskrivna boken till den tryckta.  

Jag blir rätt tagen av den väldiga kraften i den pågående klimatpaniken. De statskontrollerade media är helt upptagna med frågan, partiledardebatter har klimatet som viktigaste tema, Dagens Industri deklarerar att tidningen framöver inte ska koncentrera rapporteringen på hur mycket pengar företagen tjänar utan också redovisa deras klimatavtryck. 

Det märkvärdiga, om jag inte överdriver energin i dagens klimatalarmistiska känsloläge, är att det kommit så plötsligt. Oron för att människan hotar sin långsiktiga överlevnad genom utsläpp av växthusgaser har funnits i decennier, men det är först under det senaste året som ämnet riktigt tagit skruv i det allmänna medvetandet.  

Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.  

En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl. Han brydde sig inte så mycket om de där nyexaminerade i foppatofflor och urtvättade t-skjortor som inte verkade ha en tanke på att försöka ingjuta respekt i elever och föräldrar. I stället bjöd han ett tiotal mer erfarna lärare som han tyckte man kunde tala allvar med. Det blev en middag hemma hos rektorn.

Jaha, sa han efter maten. Eftersom jag nu är pensionerad kan jag säga vad jag tycker till er utan att besvära mig med det politiskt korrekta tramset i skolans styrdokument. Jag har tänkt i många år på vad det egentligen är som fattas den svenska skolan – eller föralldel det svenska samhället som åtminstone delvis är en funktion av skolan. Jag har kommit fram till samma sak som många andra, nämligen att vi utgår från att skolan och samhället är till för individen, i det här fallet den enskilda eleven, i stället för tvärtom. 

Ibland måste man tänka på otänkbara eller i varje fall obehagliga saker, till exempel sin egen död. Det kan bli fråga om testamente och annat sorgligt som man helst inte vill fundera på. Men de flesta gör det nog i alla fall av hänsyn till de efterlevande.

Även i livet i övrigt kan det vara angeläget att tänka på otänkbara saker. Sveriges största och mest akuta problem är följderna av den massinvandring som regeringen inte verkar vilja begränsa utan tvärtom uppmuntra. Just detta är för övrigt invandringsproblemets fundament ty om politikerväldet hade haft förnuftet att förutse effekterna av invandringen så hade åtgärder tidigt vidtagits som förebyggt de besvärliga effekter som idag drabbar nationen. 

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.