Richard Sörman: Nationalmuseum bör lära oss uppskatta det sköna

Richard Sörman

Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima? En institution som Nationalmuseum borde kanske se som sin primära uppgift att lära oss förstå klassisk konst på dess egna villkor.

Många har reagerat på de förklarande skyltar som finns på det nyrenoverade Nationalmuseum. Man störs av att äldre tiders konst genomgående beskrivs med hjälp av vår samtids ideologiska preferenser. Den ena vackra tavlan efter den andra sägs vara målad för att skänka prestige åt någon kung eller makthavare. Konst framställs som ett verktyg framför allt för maktutövning och skapande av social status.

Naturligtvis har konst med prestige att göra. Naturligtvis har makthavare genom århundraden velat associeras med framstående konst. Och naturligtvis har de själva velat framställas, när de porträtterats, som fulländade och respektingivande. Men allt i den mänskliga tillvaron handlar inte om makt! Vad Nationalmuseum mer än något annat borde informera sina besökare om är att äldre tiders konst ofta skapades i enlighet med andra estetiska principer än de som gäller idag. Det kan vara motiverat att beskriva konstens funktion som statussymbol för välbeställda eliter, men inte bara.

Jag är ingen specialist på äldre konst, men jag har sysslat en del med äldre litteratur och vissa estetiska principer är desamma inom alla konstformer. En viktig princip som gällde i äldre tider var att konsten skulle idealisera det som framställdes. Och detta var inget problem, det var inget som vi idag behöver ifrågasätta eller dekonstruera. Tvärtom: Vi behöver ta till oss den här idealiseringen och lära oss att uppskatta den. För vill vi uppleva äldre konst på dess egna villkor måste vi låta idealisering och skönhet ta plats i våra liv. Vi måste låta det vackra, det sublima och det högstämda ta plats i våra liv. Den västerländska kulturen har producerat mirakulöst vacker konst i form av arkitektur, musik, måleri och litteratur. En institution som Nationalmuseum, med de samlingar som där finns av äldre måleri och skulptur, borde se som sitt huvudsakliga uppdrag att lära oss uppskatta denna skönhet.

En bok som lärt mig mycket om betydelsen av det sublima och vackra i äldre tiders estetik är ”L’Art de l’éloignement” (”Distanseringens konst”) från 1996 av Thomas Pavel. Pavel skriver mest om litteratur, men de estetiska grundbegrepp han diskuterar gäller också för måleri, musik och arkitektur. Pavel menar att man gör ett stort misstag om man förklarar klassisk konst med hänvisning till de sociala förhållanden som rådde då den skapades eftersom konsten under äldre tider syftade till att distansera människor från den konkreta värld de levde i och inte tvärtom. Det finns alltid spår av historia och samhälle i konst. Men det är ändå så att konsten strävade mot att skapa något annat än den verklighet människor upplevde i sin vardag. Och grundprincipen var alltså idealiseringen.

”Venus triumf” målad runt 1740 av François Bucher,
Bild från Nationalmuseums hemsida

Besöker man Nationalmuseum kan man beskåda en mängd tavlor från 1500-talet som framställer personer ur biblisk och kristen historia. Det är mänskliga och ofta nakna kroppar vi ser på bilderna, men det är också det gudomligas konkreta närvaro på jorden som framställs. Man kan beskåda tavlor och skulpturer som knyter an till den grekiska mytologin och den romerska historien. De grekiska gudarna personifierade mänskliga passioner och de romerska hjältarna förkroppsligade ofta beundransvärda dygder. Antiken fanns med under 1500-, 1600- och 1700-talen som en avlägsen och högst idealiserad epok av gudomlig och mänsklig storslagenhet. Man hämtade alltså ämnen inte så mycket från sin vardag eller sin samtid utan från det mest storslagna man kunde föreställa sig.

Men även den äldre konst som inte har med kristendom eller med Antiken att göra (som porträtten till exempel) karaktäriseras ofta av idealisering, skönhet och konstfärdighet. Det vill säga av totalt motsatta principer till dem som gäller i vår moderna värld där vi gärna försöker hitta det märkvärdiga i det vardagliga och banala eller kanske till och med försöker kortsluta konstens verkan genom någon performance som ska få oss att ifrågasätta vad konst egentligen är.

Modern konst har sina kvaliteter och den har sin rättmätiga plats i vårt moderna samhälle. Men de museer som förvarar äldre tiders konstverk bör ge dessa konstverk en chans att fungera på sina egna villkor. Ge skönheten en chans! Låt idealismen leva! Även vi behöver skönhet, stillhet och andlighet. Även vi behöver få förundras inför storslagen konst och inför den konstfärdighet som människan är förmögen till.

22 reaktioner på ”Richard Sörman: Nationalmuseum bör lära oss uppskatta det sköna

  1. Skarprättarn skriver:

    Skönheten ligger i betraktarens öga. Konst måste tolkas, och din tolkning är inte nödvändigtvis min. Problemet är alltså att muséerna bidrar med en egen nutida PK-mässig tolkning, men det skulle vara ett lika stort problem att i vilken tidsperiod som helst torgföra en särskild tolkning. Det måste betraktaren själv få göra utan pekpinnar. Tolkningar i övrigt kan lämnas till böcker, tidskrifter och artiklar.

    För att visa min tes hävdar jag bestämt att religiösa motiv nyttjades som ursäkt för att visa nakna kvinnor i en tid som annars inte tolererade sådana yttringar offentligt. Det är pinuppor i soft core, varken mer eller mindre. Och det är naturligtvis inget fel i det, men det är förmodligen inte den tolkning alla andra gör.

    Gilla

  2. tom crean skriver:

    Jag förvånas återigen över botaniken på DGS, det är som om man tar ett foto av det som är och ser det som normalt, nästan. Man ser inte vad som kom före och hur fort vi nu är här eller funderar på vad som skall komma. Artikeln vill väl vara hoppfull men andas önskedröm.

    Jag ser det istället som om vi rör oss på socialismens räls med känd slutdestination och aktivister styrde, styr och kommer att fortsätta styra om vi inte gör något åt detta. Anser aktivisterna att det tjänar deras syften så kommer de att förstöra alla konstverk, precis som alltid sker under socialism, i Kina, eller kultur x, som också är en slags socialism, fria tankar och uttryck får inte existera.

    Så jag ser Sörmans inlägg som menande väl men att det verkar som om han inte förstår vad som pågår, att aktivister nu styr och att de vill ha det så här. Sörman kan skriva om skyltarna på Nationalmuseum på en blogg men en aktivist är kulturminister och alla chefer i kultursektorn är aktivister. De skriver skyltarna! Ser inte Sörman att detta är krig? Skillnaden är att de kan göra mot oss svenskar vad man gör mot en besegrad fiende utan att öppet förklara krig, man har kuvat svenskarna genom indoktrinering och de små stegens politik, men det går nu fortare och fortare. När aktivisterna tröttnar på att håna vårt kulturarv och vår kyrka så kommer de helt enkelt förstöra det, om de inte stoppas.

    Ta på aktivistglasögonen.

    Gillad av 11 personer

    • miketheviking skriver:

      Underbart Tom!
      Jo, en del skribenter spelar vidare på fiendens planhalva och ibland ser de inte grandet i det egna ögat.
      Kulturmarxisterna har ju länge strävat efter att dekonstruera, relativisera och omstörta våra normer, värderingar och moral. De har lyckats bra.

      Vi kan inte vädja till deras förstånd eller välvillighet. Tyvärr är de också inväxta i hela samhällsapparaten så något regeringsskifte kommer inte ändra något. Inte ens genom att avsätta alla högre chefer i syfte att skapa en annan anda är genomförbart.

      Det är motstånd som gäller. Hårt och brett.
      Om 10 000 bekymrade medborgare skriver till Riksdagens alla ledamöter en gång per vecka så får vi effekt.
      Om 400 000 människor demonstrerar utan demonstrationstillstånd på en och samma dag får vi effekt.
      Troligtvis händer inget förrän Sverige störtar in i en ekonomisk avgrund med kaos, upplopp osv som följd. Ur askan kommer något nytt. Kanske inte något bättre heller.

      Gillad av 3 personer

  3. Bortom orden skriver:

    Människan vill gärna förenkla för sig. För mig utgör konst ett begrepp som svårligen låter sig fångas i en ask. En funktion av konst är att minnas. Inte mer annorlunda än när vi tar fotografier av oss själva, och vår egen omgivning, för att senare vara i stånd att lyfta fram och återuppväcka de undflyende ögonblicken. Vissa fotografier och situationer förblir privata. Andra fångar den egna tidsepoken. Ofta utan att vi är medvetna om det. Till det hör tidsandan och alla yttre attribut, ständigt på flykt från nuets ögonblick. Konst förr speglar till del dessa gemensamma minnen fångade i penseldrag. En äldre tids minnesspår. Inte mer annorlunda än övriga mänskliga spår. Både avsiktliga och mer slumpmässiga. Konst speglar även människans uttrycksbehov. Som hon ofta även vill dela med andra. Ett behov av att kommunicera. Att tolka gammalt genom den egna tidens raster kan till del förstöra det mer genuina. Vad vet vi egentligen om vad som rörde sig i människors huvuden förr – omformulerat till dagens ord. Det mesta av konsten lever helt bredvid ordens domäner. De utnyttjar det ordlösa som något självständigt och oberoende.
    Där upplevelser i sig står på egna ben. Tänk tanken att varje epok skulle pressa in sin egen tids tolkningar i vad de ser. Det blir tolkning, på tolkning, på tolkning …i ord, tills endast grumlighet återstår. En annan viktig del av konsten utgör det personliga sökandet bortom mer torra vetenskapliga förklaringsmodeller. Att bekläda linjer, former och färg i känslor och upplevelser. Att upptäcka externa och inre relationer bortom det mer förnuftsstyrda. Och få det kopplat till estetiskt njutning. Inte särskilt annorlunda än njutning av musik och det mer kulinariska. En färd in i skönhetens och smakens större lockelse. Som har ett egenvärde bortom alla förnuftsargument.

    Gillad av 1 person

  4. Rikard skriver:

    Hej.

    Ta konsten från Herculaneum som exempel: när den påträffades förstördes en del verk av kyrkan trogna män, då det avbildade stred mot det som då var politiskt korrekt. När sagda verk skapades var de i den dåtida konstens mittfåra.

    Men det är en faktor med konst fram till våra dagar du glömmer (eller utelämnar) och som bör nämnas: snart sagt all äldre konst var beställd med explicita instruktioner från kunden. Förvisso, väl konstnären blev ett Namn (om han blev det) kunde även det han skapade för egen skull säljas, men i grunden var alla konstnärer hantverkare, med hantverkares moral och respekt för yrkets krav.

    Det är ironiskt att samma radikaler, konservativa och progressiva som välsignar/ondgör sig över att staten står som domare över konsten, samtidigt fördömer/hyllar den tid när kyrkan gjorde det. Revolutionärt, som i att det går runt i cirkel och till synes förändras men ändå förblir skulle man kunna säga.

    Skyltarna är inget annat än en variant på Index Librorum Prohibitorum trots allt, och kommer att gå samma öde till mötes.

    Och framtida generationer kommer att säga om oss som vi om forna tiders vandaler av ej religiöst/politiskt korrekt konst: ”Hur kunde de?”

    Om vad som är konst sade Kipling det bäst: [https://poets.org/poem/conundrum-workshops]

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 1 person

  5. Jari Norvanto skriver:

    Konst ska inte vara undanskuffat i muséerna. Åtminstone inte enbart. Det ska njutas i vardagen. Jag har en canvasmålning av Jackson Pollock som tallriksunderlägg. På den äter jag bland annat yoghurt. Levande kultur.

    Gillad av 2 personer

      • Göran Holmström skriver:

        Pollock är intressant, jag har testat och målat hans stil.
        Rätt enkelt, lite sprit och stänk på duken.
        Det var inte mycket mer, Van Gogh däremot, inte lika enkelt att kopiera passionen eller vansinnet.
        Dali eller Picasso, samma sak vrid verkligheten så är man där.
        Ja Van Gogh är den svåra, Pieter Claesz om jag nu stavat rätt, han var unik, Van Eyk med.

        Gilla

      • Jari Norvanto skriver:

        Och den oförglömlige van Klomp. Han med ‘The Fallen Madonna with the Big Boobies’. Meisterstück.

        Gilla

  6. Lars skriver:

    Bra recension av Nationalmuseum. Nog kan vi beundra grekiska eller romerska statyer som uttryck utan att tro att det avspeglar verkligheten? Ta oss till Florence och se på Medici palatset, kyrkorna, piazzorna och vi får ju än mer behållning om vi läser lite historia innan om den tid då de Italienska statsstaterna var mäktiga och produktiva inom handel och produktion. Det går ju inte att reducera till en fråga om makt eller socialism som vissa skriver här, att ”de vill ha det så här”.

    Gilla

  7. Göran Holmström skriver:

    Just nu så målar jag nattvarden, inte som Leo gjorde den, utan med twist.
    Japp ska få med så många perversioner det bara går.
    Jesus i läder, fariseer med strap on.
    En back Norrlands Guld under bordet,
    Maria och åsnan, ja den behöver inte beskrivas mer.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.