Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima? En institution som Nationalmuseum borde kanske se som sin primära uppgift att lära oss förstå klassisk konst på dess egna villkor.

Många har reagerat på de förklarande skyltar som finns på det nyrenoverade Nationalmuseum. Man störs av att äldre tiders konst genomgående beskrivs med hjälp av vår samtids ideologiska preferenser. Den ena vackra tavlan efter den andra sägs vara målad för att skänka prestige åt någon kung eller makthavare. Konst framställs som ett verktyg framför allt för maktutövning och skapande av social status.

Naturligtvis har konst med prestige att göra. Naturligtvis har makthavare genom århundraden velat associeras med framstående konst. Och naturligtvis har de själva velat framställas, när de porträtterats, som fulländade och respektingivande. Men allt i den mänskliga tillvaron handlar inte om makt! Vad Nationalmuseum mer än något annat borde informera sina besökare om är att äldre tiders konst ofta skapades i enlighet med andra estetiska principer än de som gäller idag. Det kan vara motiverat att beskriva konstens funktion som statussymbol för välbeställda eliter, men inte bara.

Jag är ingen specialist på äldre konst, men jag har sysslat en del med äldre litteratur och vissa estetiska principer är desamma inom alla konstformer. En viktig princip som gällde i äldre tider var att konsten skulle idealisera det som framställdes. Och detta var inget problem, det var inget som vi idag behöver ifrågasätta eller dekonstruera. Tvärtom: Vi behöver ta till oss den här idealiseringen och lära oss att uppskatta den. För vill vi uppleva äldre konst på dess egna villkor måste vi låta idealisering och skönhet ta plats i våra liv. Vi måste låta det vackra, det sublima och det högstämda ta plats i våra liv. Den västerländska kulturen har producerat mirakulöst vacker konst i form av arkitektur, musik, måleri och litteratur. En institution som Nationalmuseum, med de samlingar som där finns av äldre måleri och skulptur, borde se som sitt huvudsakliga uppdrag att lära oss uppskatta denna skönhet.

En bok som lärt mig mycket om betydelsen av det sublima och vackra i äldre tiders estetik är ”L’Art de l’éloignement” (”Distanseringens konst”) från 1996 av Thomas Pavel. Pavel skriver mest om litteratur, men de estetiska grundbegrepp han diskuterar gäller också för måleri, musik och arkitektur. Pavel menar att man gör ett stort misstag om man förklarar klassisk konst med hänvisning till de sociala förhållanden som rådde då den skapades eftersom konsten under äldre tider syftade till att distansera människor från den konkreta värld de levde i och inte tvärtom. Det finns alltid spår av historia och samhälle i konst. Men det är ändå så att konsten strävade mot att skapa något annat än den verklighet människor upplevde i sin vardag. Och grundprincipen var alltså idealiseringen.

Besöker man Nationalmuseum kan man beskåda en mängd tavlor från 1500-talet som framställer personer ur biblisk och kristen historia. Det är mänskliga och ofta nakna kroppar vi ser på bilderna, men det är också det gudomligas konkreta närvaro på jorden som framställs. Man kan beskåda tavlor och skulpturer som knyter an till den grekiska mytologin och den romerska historien. De grekiska gudarna personifierade mänskliga passioner och de romerska hjältarna förkroppsligade ofta beundransvärda dygder. Antiken fanns med under 1500-, 1600- och 1700-talen som en avlägsen och högst idealiserad epok av gudomlig och mänsklig storslagenhet. Man hämtade alltså ämnen inte så mycket från sin vardag eller sin samtid utan från det mest storslagna man kunde föreställa sig.

Men även den äldre konst som inte har med kristendom eller med Antiken att göra (som porträtten till exempel) karaktäriseras ofta av idealisering, skönhet och konstfärdighet. Det vill säga av totalt motsatta principer till dem som gäller i vår moderna värld där vi gärna försöker hitta det märkvärdiga i det vardagliga och banala eller kanske till och med försöker kortsluta konstens verkan genom någon performance som ska få oss att ifrågasätta vad konst egentligen är.

Modern konst har sina kvaliteter och den har sin rättmätiga plats i vårt moderna samhälle. Men de museer som förvarar äldre tiders konstverk bör ge dessa konstverk en chans att fungera på sina egna villkor. Ge skönheten en chans! Låt idealismen leva! Även vi behöver skönhet, stillhet och andlighet. Även vi behöver få förundras inför storslagen konst och inför den konstfärdighet som människan är förmögen till.