Richard Sörman: För att nå fram krävs relaterbarhet

Richard Sörman

Det är lätt att tro att bäst argument alltid vinner. Så enkelt är det inte. För att nå en bred publik måste det man skriver vara relaterbart för den breda publiken. Om ingen tror på det man säger spelar det ingen roll att man har rätt. Det är heller inte så att de viktigaste frågorna alltid får mest plats i media. Journalister och debattörer anpassar sig hela tiden efter vad de tror att deras publik kan och vill relatera till. Alla bemödar sig dock inte om att vara relaterbara utan försöker ligga före utvecklingen snarare än att följa den.

Intellektuella som försöker tänka själva får ofta hantera den paradox som säger att ju mer unik du är i ditt tänkande desto större är risken att ingen bryr sig om vad du säger. Det här gäller både intellektuell debatt och vetenskaplig verksamhet vid universiteten. Möjligtvis är naturvetenskapen mindre drabbad eftersom alla naturvetare i princip använder sig av identiska kriterier för att utvärdera sina resultat. Men inom samhällsvetenskap och humaniora – och inom samhällsdebatt – är det inte alls självklart att det är de mest briljanta tankarna som erkänns som sådana.

Det är nämligen inte en texts sanningsvärde som i första hand styr dess mottagande utan dess relaterbarhet. Hur sanningsenlig en text än är kommer den inte kunna kommunicera något om inte läsarna kan och vill relatera till det den säger. Någon måste vara mottaglig för budskapet för att vilja säga ”det här är sant”. Och det handlar inte bara om intellektuell kapacitet utan också om mognad: det måste finnas en beredskap hos människor att ta till sig ett budskap för att det ska nå fram.

Vi tror gärna att originalitet alltid uppskattas. Så enkelt är det inte; originalitet kan oroa och förvirra. Människor som verkligen tänker själva framstår nästan som suspekta, kanske som avvikande. Inom kulturjournalistiken undviker till och med debattörer att framställa det de skriver som en produkt av ett eget tankearbete. De inleder vanligtvis sina artiklar med att hänvisa till någon framstående tänkare de läst och som alltså får fungera som garant för relevansen och intresset av det man säger. Om den här artikeln om relaterbarhet hade skrivits för Expressen eller DN hade den antagligen inletts med en referens till någon kultursociolog som skrivit om begreppet relaterbarhet. Syftet med den typen av referenser är alltid att visa att det man skriver inte ligger utanför det gemensamt relaterbara. Man visar att någon annan redan tänkt samma sak. Det är inte jag, artikelförfattaren, som hittat på det här i min isolerade ensamhet. Någon annan har redan förstått.

Det grundläggande problemet här är antagligen människors ovilja att själva behöva utvärdera en argumentation oberoende av vem det är som lägger fram den och oberoende av hur många det är som står bakom den. Värdet av det jag själv nu här säger om relaterbarhet borde kunna utvärderas av mina läsare oberoende av om någon amerikansk forskare skrivit en bok om relaterbarhet eller inte. Relevansen borde också kunna bedömas oberoende av mina egna tidigare meriter som forskare och skribent. För det ska väl ändå vara argumenten i en text som räknas? Och läsaren ska väl reagera på det som står i texten utifrån vad hans eller hennes eget förnuft säger om det ämne som avhandlas?

Som skribent måste man alltså inte bara komma på något klokt att skriva utan även se till att läsarna förstår vad man vill säga och varför det är viktigt. Därtill kan man försöka navigera på den åsiktsmarknad som för ögonblicket gäller så att diskussionen läggs på en sådan nivå att människor klarar av att relatera till den. Här ska sägas att många skribenter väljer sin publik: Man skriver inte för alla. Antingen vänder man sig till dem som redan håller med eller till dem som inte håller med men som man vill övertyga (några verkar dock vilja vända sig till alla). Men hur man än väljer är det inte självklart att veta hur eller vad man ska skriva för att få effektivast genomslag för sina idéer. Satsar

man för mycket på relaterbarhet kan man framstå som ängslig och anpasslig. Satsar man för mycket på självständighet kan man framstå som avvikande och ointressant.

Så hur tänker vi här på Det Goda samhället? Försöker vi vara relaterbara? Försöker vi skriva så att en så stor publik som möjligt kan ta till sig det vi säger och övertygas av våra argument? I någon mening: ja. Det är klart vi vill nå fram till en läsande och samhällsintresserad bred allmänhet. Men samtidigt vet vi att de som letar sig fram till vår blogg förväntar sig att vi är sanna och ger dem något annat än den relaterbara anpasslighet de får i mainstream media. Olika media har olika roller och Det Goda samhällets roll är knappast att vara de mest relaterbara. Däremot blir vi mer och mer övertygade om att vår roll består i att ligga före i åsiktsutvecklingen och inte att följa den. Mer om det snart.

34 reaktioner på ”Richard Sörman: För att nå fram krävs relaterbarhet

  1. Fredrik ÖST MAN skriver:

    Det är bland annat den eviga name droppingen som gör socialpratet irrelevant och oläsbart.

    Det har mer att göra med kotteribildning än med bildning. De svenska socialpratarna är alla helt betydelselösa. Det är därför Patrik alltid säger att alla idéer kommer från USA. Det var därför Strindberg mådde så illa i Sverige och Tegnér led av mjältsjuka.

    Gillad av 4 personer

  2. Skarprättarn skriver:

    Dina rediga texter får mig att inse mina egna brister som textskapare.

    Om man betraktar det etablerade medielandskapet tror jag man kan relatera Göteborgspostens förändring i ljuset av denna text. Man har gått från socialliberalt PK till klassiskt liberalt, och man leder istället för att upprepa. Om man får tro denna text har de därmed anammat sanningssökande och intellektuell stringens, och därmed blivit mindre relaterbara, men i min värld är det tvärtom.

    Gillad av 3 personer

  3. Lars skriver:

    Relaterbart var inte ett okomplicerat begrepp. Målgrupp är inte givet, men t.ex. Norman Mailer beskriver processen att skriva som att man ska välja ut EN person som man har i åtanke. Vad är det i en historia som gör det relaterbart för en annan? Miljö, människor, personbeskrivningar, historieutvecklingen, upplägget. Att känna igen sig och kunna knyta berättelsen till vad man upplevt.

    Men om man inte skriver en berättelse så är det kanske talekonsten, retoriken, som passar bättre för ett snabbt medium som web läsning?

    Vad gör att människor inte kan relatera? Ofta är det väl beroende av förkunskaper, ideologiska skygglappar, ovilja att lyssna, att inte vilja ta del av någons synpunkter. Ämnet kan vara abstrakt att förstå, ovant tänkesätt-

    Vad vill man förmedla? I en värld där media tar över till den milda grad att ett uttryck för något som händer kan vara ”det är nästan som på film” blir vi ju formade att förstå efter de mönster och berättelser vi möter.

    Om världen nu inte ÄR post-modern och åsikter är lika goda som andra åsikter, då måste man ju relatera till någon form av fakta och förklaring, inte till vad som låter bra eller slagord för den ena eller andra grupperingen, för man vill ju rimligen tillföra ett perspektiv som får människor att tänka och fundera, inte bara hitta meningsfränder.

    Så ska man övertyga alla de som matats med medias värld där åsikter är viktigare än innehåll så måste man kanske ändå vara rationell. Men försök övertyga en moderat om att det inte är skatterna som är problemet eller en vänsterpartist att det inte är kapitalet eller en miljöpartist att det inte är klimatfrågan eller en vänster sosse att det inte är internationell solidaritet eller en folkpartist att det inte är skolan osv…..

    Gilla

  4. Laggar skriver:

    Klokt skrivet, men ändå måste man komma ut med det som är obegripligt, kanske det finns någon inom folkhavet som kan begripa. Det kan vara svårt att nå ut men det gäller att hitta vägar fastän utsikterna är obefintliga.
    DGS skulle inte kunna publicera sig på etablerat håll, motståndarna (PK) begriper inte varför DGS behövs.

    Gillad av 1 person

  5. kapten A skriver:

    Man är som man är. Jag drivs av att förstå saker och sanning, rätt och liv och framförallt frihet. Jag håller dessutom hjältens väg mycket högt.

    Så jag har därför alltid ogillat Sverige som i hela mitt liv styrts av vänsteraktivister och istället valt ämnen där det krävs stor ansträngning att förstå som matematik, fysik och teknik så man slapp dessa aktivister som dominerar överallt.

    Så vi spelar väl den roll vi kan spela, vissa i kommentarsfältet tänker knivskarpt jämfört med i stort sett allt på svensk nutida publicerad skrift, och andra tar till sig dessa tankar i den takt de kan.

    Sörmans inlägg idag ger sken av att det finns en ”sanning” som vi alla egentligen känner som bara skall portioneras ut så att så många som möjligt nappar, jag tror faktiskt det är fel, vi är ju inte ens eniga om de som idag styr, aktivistklassen, faktiskt vill ha det så här..

    Jag tror istället att vi istället lever med något riktigt ondskefullt, en mänsklig drivkraft som måste tämjas som idag manifesterar sig som en aktivistklass, Douglas Murray uttrycker denna drivkraft i sin bok ”Madness of Crowds” som St Görans-komplex, man söker ständigt påhittade drakar att attackera, och vi är draken i deras värld. Det måste stoppas av oss, den verkliga St Göran som inte drar svärd så ofta.

    Gillad av 9 personer

    • olle reimers skriver:

      Ledordet i globaliseringen är indoktrinering. Vi måste alla lära oss att tänka på samma sätt.

      Indoktrinering är den farligaste fienden mot allt mänskligt liv. Med indoktrineringen följer förtryck och terror.

      I centrum för indoktrinering ligger ideologierna. Boxen, utanför vilken inget mänskligt liv tillåts att existera.

      För att människan ska kunna överleva som ras måste alla ideologier bekämpas. De må kallas socialism, feminism, islam eller kapitalism. Det som ska leva är marknadsekonomi. konst och kunskapssökande.

      Gillad av 1 person

  6. pllay skriver:

    Man leder något enkelt i bevis och när slutsatsen eller påståendet inte längre går att motbevisa glor motparten tyst på en ett par sekunder, sedan kommer det: Du e ju för fan SDare!!
    Och därmed förlorade ens bevis, slutsats och moral all trovärdighet, man har genom att presentera sanna argument förlorat all heder och moral, plötsligt är man bara föraktad och utstött, själva logiken upphör att existera.
    I en religion är den rätta tron sanningen, allt annat fel.
    Vi har passerat stadiet av argument och debatt, nu är det verkligheten som får visa resultatet av religionen.
    Kommer jorden gå under om 10 år?
    Kommer vi alla bli lyckliga och leva i fred i multikulti.
    Är omtanke om den egna familjen nazism?
    Där står man ensam på torget med fredsflagga, bespottat och hatad, uthängd i pressen och med släktens bann över sig.
    Så, svaret på påståendet om relaterbarhet är att det saknar betydelse då opposition i sig dömer ut den opponenten som en otrogen vars mening är ett miljögift som måste förbjudas.

    Gillad av 14 personer

    • thomasdentredje skriver:

      Vänsterns hegemoni har aldrig varit så hotad som nu. Vänstern reagerar därför extremt våldsamt och demoniserar därför sina motståndare. De säger; ”vi och dom”. ”Vi är dom goda och de som står emot oss är dom ondaste uslaste”. Med ordet ”demokrati” som tillhygge så demolerar dom just demokratin. 2022 så är vänsterns hegemoni bruten, om dom inte kanske rentav överger demokratin.

      Gillad av 1 person

      • olle reimers skriver:

        Till vad du säger behöver läggas den internationella aspekten. Detta försiggår på global nivå. Det är inget specifikt svenskt fenomen.

        Gillad av 2 personer

  7. Göran Holmström skriver:

    Richard en mycket bra text,
    att tänka utanför boxen, när man är i boxen och en del av experimentet.
    Nej ingen poäng för att plocka denna enkla allegori.
    Kattfan är ju död i alla scenarion ändå.
    Hur ter sig världen ur en plattfisks händelsehorisont,
    ser den lika ut som för en statsminister som ser endast nazister?
    Gravitationen från ett svart hål är så starkt att inte ens ljus kan undfly det, men om nu ljuspartikeln hamnar precis två lika svarta hål. Kommer då denna partikel stå helt still?
    Motsäger inte denna fikitiva bild Einsteins formel om allt?
    Eller kan en ljuspartikel delas, blir det två irrbloss då?
    Förkylning, nykterhet o vetenskapsprogram skapar en överaktiv fantasi om inget annat.

    Gillad av 2 personer

  8. Henrik skriver:

    Det du så klokt beskriver är en del av receptet för framgång, nämligen att prestation ligger hos dig men framgång (hur vi erkänner din prestation) ligger hos oss.

    Eftersom prestationen är begränsad men framgången obegränsad (ingen minns tvåan även om han bara är hundradelar efter) så söker de flesta erkännande framför sanning och PK-ismen drivs framåt.

    Läs mer i boken ”the formula* av Albert-László Barabási

    Gillad av 5 personer

    • p kohlin skriver:

      Jo Henrik men det kan vara omvänt också: En idé (prestationen) kan vara obegränsad om den aldrig omsätts i verkligheten, den kan fungera som jäst i evighet. I det fallet har den näst intill noll framgång.

      Gillad av 1 person

  9. Eva skriver:

    Du Richard tror att det är bättre inom naturvetenskapen. Historien är full av vetenskapsmän som blivit tilltryckta av kollegor när de kommit med unika nya rön. Hackordningen inom den sfär man befinner sig har stor betydelse.
    Ett exempel
    Semmelweis arbetade på Wiens allmänna sjukhus i mitten av artonhundratalet.
    Han upptäckte att de havande kvinnor som förlöstes av barnmorskor hade en dödlighet på två procent. De som förlöstes av läkarstudenter hade en dödlighet på 13 procent. Semmelweis bestämde att läkarstudenterna skulle tvätta händerna, när de gick från obduktionsliken till kvinnorna. Dödligheten sjönk kraftigt. Trots detta blev hans rön inte väl mottagna. Fyrtio¬sju år gammal dör han, inspärrad på mentalsjukhus. Ingen kollega kom på hans begravning.
    Men vad man kan säga till naturvetenskapernas försvar är att frågeställningarna är förankrade i verkligheten och det är verkliga problem man forskar på och diskuterar.
    Inom den samhällsvetenskapliga sfären är redan frågeställningarna präglade av det postmoderna tänket att det finns ingen sanning. Då kan saker glida hur galet som helst, som i genusdebatten.
    I klimatfrågan är naturvetenskapen kidnappad av babblarna.

    Gillad av 12 personer

  10. SOLENGÅRNER skriver:

    Det handlar som vanligt inte om att ha rätt utan att få rätt. Det spelar ingen roll hur korrekta dina inlägg är om ingen tar dem till sig. Jag har ju jobbat som säljare. När jag höll dragningar för många människor så kunde jag uppfatta vilka argument som gick hem och vilka som föll platt. Jag anpassade mig. Självklart ville jag sälja så bra som möjligt. Samma sak med politik eller vad som helst. Argument som faller platt, oavsett hur bra du än tycker de är, ska du inte använda. Även om du är förtjust i dem.

    Gillad av 4 personer

    • Aha skriver:

      Spot on. Vill man nå resultat (vem vill inte det?) ska man naturligtvis säga det som är relaterbart för lyssnaren. Tyvärr har man alltför ofta lyssnat till säljare som drar sina utantillläxor utan att relatera till ens behov.
      Demagogen, retoriken, populisten (den framgångsrike fulstämplas i brist på vettige motargument) fångar upp målgruppens behov och anvisar lösningar på dessa.
      DGS inriktning framöver blir intressant att följa.

      Finns det någon djupare sanning för Nya media att få genomslagskraft än att aha-mässigt relatera till allmänhetens problem?

      Gillad av 3 personer

  11. miketheviking skriver:

    Tja, DGS har väl alltid varit relaterbar.
    Omar är ytterst relaterbar då han alltid hämtar exempel från verkligheten.
    Bitte har sina ljusa stunder.
    Sörman är mer intellektuell vass så att ovan text läser inte polpulasen (om de ens vågar surfa in på DGS)
    Patrik går upp och ner, ibland lite för mycket finurlig och med oförlösta knorrar i texten.
    Sammantaget är DGS ett pottpuri som inte tröttar ut, det är livfullt och kommentatorerna mycket initierade. Ämnena är relevanta och aldrig snaskigt sensationslystna.
    DGS försöker också lyfta upp till skillnad från t.ex. Samnytt som fastnat i ”det är för jävligt öven denna gång”.

    Så jag ser med spänning vad DGS ska göra mer relevant….

    Gillad av 9 personer

  12. Östrahult skriver:

    Det här är centrala frågor i det svenska samhället. Det finns väl egentligen ingen oberoende diskussion om samhällsfrågor i Sverige, i alla fall inte inom MSM. Typexempel på innehåll är en rubrik i DN idag; ”Johan Croneman: Högerns nya attacker mot public service gör mig mörkrädd”. Dvs allt handlar om makt och politisk aktivism. De som har avvikande åsikter och dessutom saknar makt riskerar att hängas ut på skampålen. Dvs yttrandefriheten för vanligt folk är inte mycket större i Sverige än vad Isaak har i Eritrea.
    DGS och liknande medier har däremot en viss roll genom att fungera som ventil och samtidigt långsamt påverka opinionen. Vill man påverka samhällsutvecklingen så räcker det dock inte att främst pensionärer kan lufta sitt missnöje på detta sätt. Missnöjet måste omsättas i handling av sådana som verkligen kan påverka utvecklingen. Den typen av aktörer ser vi inte mycket av, framförallt den ekonomiska eliten och de fd borgerliga partierna vill inte agera. Och det kanske inte är så konstigt, 2 % av moderaternas intäkter kommer från medlemmar, resten är från skatten och vem biter den hand som föder en?

    Gillad av 3 personer

    • Lars skriver:

      Jag har fastnat i kunskap och kompetens som bristvara hos politiker och media. Även om framtiden är osäker och inte sannolikhetsmässigt beräkningsbar, så har det pågått i fyrtio år och trender och statistik har varit tillgänglig, men inte förmågan att förstå och byta kurs.

      En haveri kommission med uppgift att se på hur det mediala och politiska systemet har fungerat, hur belöningssystemet sett ut, kunskap och kompetens och medveten vilja och vision vore kanske inte så dumt

      Gilla

  13. olle holmqvist skriver:

    Tolerans är i allmänhet att man inte har något känslomässigt eller materrielt – investerat i saken Realistisk bedömning är förbehållen den som enbart är observatör.

    Gillad av 2 personer

  14. Jan Hyllengren skriver:

    Det finns en Sanning att söka. Tanke- och yttrandefrihet är därvid avgörande för sökandets eventuella framgång. Postmodernt icketänkande har fördunklat och förmörkat människornas sinnen under många år nu. Dessa ”progressiva” har i dimmans skydd lyckats med en normkritik driva en obehaglig identitetspolitik där slagord som ”allas lika värde” medfört ett kvoteringsraseri värre än i något apartheidland. Människor är rasifierade och svarta måste representeras av svarta, muslimer av salafister o.s.v. De har drivit en falsk kulturrelativism som t.ex. likställer islams barbari med kristendomens kärleksbud och de har i alla lägen (även när det gäller utrikespolitiken) en feministisk idé som går ut på att fienden är den ”patriarkale” vita mannen. Allt detta och mycket mer har fått allvarliga konsekvenser för inte minst vårt land. De som låtit sig påverkats av postmoderna idéer (ofta under tvång och hot om repressalier) har medverkat till att öppna gränserna för hederskulturer, klaner och gäng , de har förvillat barn och ungdomar med teorier om att genus är en social konstruktion och de har skyddat kriminella med socioekonomiska teorier o.s.v. Att de lyckats så vidrigt väl beror till viss del på att vi konservativa sänkte garden efter Sovjetkommunismens kollaps med antagandet att friheten segrat för gott. Så fick vi all denna globala liberala ekonomi med alla dessa globala miljöagendor som, om det hela ska förverkligas, kräver centralstyrning och planekonomi efter kinesisk modell. Den nationella demokratin ersätts på så sätt snabbt av en ström av förpliktande avtal som Lissabon, Dublin, Agenda 2030, Global Compact, Barnkonventionen mm. ”Våra” byråkrater skriver lagar som knapptryckarna sedan godkänner. Världsekonomin regleras av de stora centralbankerna, investmentbankerna och oligarker ihop och själva kapitalismens grund i ett sparande straffas ut. Det postmoderna tankemönstret har ersatt försiktighet, sparsamhet, omvårdnad, förnuft och ansvarstagande. De resonerar inte längre utan vetenskapen påstås redan ha sagt sitt. Därmed är förstås deras Babels torn redan från början byggt på lösan sand. När den ofrånkomliga kollapsen vet vi här på DGS i vart fall hur det inte ska återuppbyggas. För den sakens skull måste man alltså förstå de olika byggstenar som staplats på varandra i vår tids stora utopiska fuskbygge. All diskussion som leder till ett avfärdande av postmoderna tankar går väl därför i rätt riktning. Av frukten ska man ju känna trädet.

    Gillad av 2 personer

  15. Hedningen skriver:

    Allt det här beror ju på vad man vill uppnå. ”Det goda Samhället” är först och främst en politisk plattform för en Sverigevänlig ideologi, som jag ser det – och det är något jag till fullo sympatiserar med. Att föra politik är detsamma som att vara enkel, entusiasmera massorna och därför också vara begriplig – idag talar överklassen och de styrande i vårt land ofta om populism, som om det vore något fult, men om man v-e-r-k-l-i-g-e-n tror att all makt utgår från folket, som det lär stå i våra grundlagar, ja då måste man också vara populist, för redan demokratin i sig bygger på ett folkstyre.

    Är man intellektuell, å andra sidan – då vill jag mena att det finns ett värde i att vara obekväm, att titta utanför boxarna, och inte vara den, som hela tiden är populär eller i ropet. Vissa ämnen är till sin natur svåra, de intresserar inte envar och är inte heller till för envar. ”Kannst du nicht alle gefallen durch deine Kunst, mache es wenigen recht – vielen gefallen ist schlimm !” skrev en gång Schiller – och det stämmer fortfarande.

    Intellekt och den intellektuelles verksamhet kräver ihärdighet, förmåga att ständigt komma igen, och att bliva vid sin läst. Det handlar inte om att tilltala alla, stryka medhårs eller bli populär, eller för den dele begriplig, som de politiska partierna och talarna måste vara.

    tack för ordet !

    Gilla

    • olle reimers skriver:

      Inte för Sverige specifikt, som jag ser det. även om Sverige för oss svenskar av naturliga skäl kommer i centrum.

      Den universella frågan, den där rågången tydligt markeras av Donald Trump å den ena sidan och Fredrik Reinfeldt å den andra, går mellan bevarandet av nationalataten som den grundläggande byggstenen för mänsklig samvaro.

      Globalismen är den som bäddar för att demokrati och yttranderätt avskaffas och att Goldman Sachs, under ledning av sagde Reinfeldt, får diktera.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.