Det är lätt att tro att bäst argument alltid vinner. Så enkelt är det inte. För att nå en bred publik måste det man skriver vara relaterbart för den breda publiken. Om ingen tror på det man säger spelar det ingen roll att man har rätt. Det är heller inte så att de viktigaste frågorna alltid får mest plats i media. Journalister och debattörer anpassar sig hela tiden efter vad de tror att deras publik kan och vill relatera till. Alla bemödar sig dock inte om att vara relaterbara utan försöker ligga före utvecklingen snarare än att följa den.

Intellektuella som försöker tänka själva får ofta hantera den paradox som säger att ju mer unik du är i ditt tänkande desto större är risken att ingen bryr sig om vad du säger. Det här gäller både intellektuell debatt och vetenskaplig verksamhet vid universiteten. Möjligtvis är naturvetenskapen mindre drabbad eftersom alla naturvetare i princip använder sig av identiska kriterier för att utvärdera sina resultat. Men inom samhällsvetenskap och humaniora – och inom samhällsdebatt – är det inte alls självklart att det är de mest briljanta tankarna som erkänns som sådana.

Det är nämligen inte en texts sanningsvärde som i första hand styr dess mottagande utan dess relaterbarhet. Hur sanningsenlig en text än är kommer den inte kunna kommunicera något om inte läsarna kan och vill relatera till det den säger. Någon måste vara mottaglig för budskapet för att vilja säga ”det här är sant”. Och det handlar inte bara om intellektuell kapacitet utan också om mognad: det måste finnas en beredskap hos människor att ta till sig ett budskap för att det ska nå fram.

Vi tror gärna att originalitet alltid uppskattas. Så enkelt är det inte; originalitet kan oroa och förvirra. Människor som verkligen tänker själva framstår nästan som suspekta, kanske som avvikande. Inom kulturjournalistiken undviker till och med debattörer att framställa det de skriver som en produkt av ett eget tankearbete. De inleder vanligtvis sina artiklar med att hänvisa till någon framstående tänkare de läst och som alltså får fungera som garant för relevansen och intresset av det man säger. Om den här artikeln om relaterbarhet hade skrivits för Expressen eller DN hade den antagligen inletts med en referens till någon kultursociolog som skrivit om begreppet relaterbarhet. Syftet med den typen av referenser är alltid att visa att det man skriver inte ligger utanför det gemensamt relaterbara. Man visar att någon annan redan tänkt samma sak. Det är inte jag, artikelförfattaren, som hittat på det här i min isolerade ensamhet. Någon annan har redan förstått.

Det grundläggande problemet här är antagligen människors ovilja att själva behöva utvärdera en argumentation oberoende av vem det är som lägger fram den och oberoende av hur många det är som står bakom den. Värdet av det jag själv nu här säger om relaterbarhet borde kunna utvärderas av mina läsare oberoende av om någon amerikansk forskare skrivit en bok om relaterbarhet eller inte. Relevansen borde också kunna bedömas oberoende av mina egna tidigare meriter som forskare och skribent. För det ska väl ändå vara argumenten i en text som räknas? Och läsaren ska väl reagera på det som står i texten utifrån vad hans eller hennes eget förnuft säger om det ämne som avhandlas?

Som skribent måste man alltså inte bara komma på något klokt att skriva utan även se till att läsarna förstår vad man vill säga och varför det är viktigt. Därtill kan man försöka navigera på den åsiktsmarknad som för ögonblicket gäller så att diskussionen läggs på en sådan nivå att människor klarar av att relatera till den. Här ska sägas att många skribenter väljer sin publik: Man skriver inte för alla. Antingen vänder man sig till dem som redan håller med eller till dem som inte håller med men som man vill övertyga (några verkar dock vilja vända sig till alla). Men hur man än väljer är det inte självklart att veta hur eller vad man ska skriva för att få effektivast genomslag för sina idéer. Satsar

man för mycket på relaterbarhet kan man framstå som ängslig och anpasslig. Satsar man för mycket på självständighet kan man framstå som avvikande och ointressant.

Så hur tänker vi här på Det Goda samhället? Försöker vi vara relaterbara? Försöker vi skriva så att en så stor publik som möjligt kan ta till sig det vi säger och övertygas av våra argument? I någon mening: ja. Det är klart vi vill nå fram till en läsande och samhällsintresserad bred allmänhet. Men samtidigt vet vi att de som letar sig fram till vår blogg förväntar sig att vi är sanna och ger dem något annat än den relaterbara anpasslighet de får i mainstream media. Olika media har olika roller och Det Goda samhällets roll är knappast att vara de mest relaterbara. Däremot blir vi mer och mer övertygade om att vår roll består i att ligga före i åsiktsutvecklingen och inte att följa den. Mer om det snart.