Mohamed Omar: Bengt Feldreich och stjärnan i det blå

Mohamed Omar

Först Arne Weise och nu Bengt Feldreich. Han blev 94 år och, liksom Weise, personifierade han den svenska julen. Han var den första julvärden 1959 och är berättarrösten i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han hade uppdraget ram till 1972 då hans vän Weise tog över. Varje år avslutas programmet med att Bengt Feldreich – i Benjamin Syrsas gestalt – sjunger ”Ser du stjärnan i det blå”.

Allt sedan 1959 har Kalle Anka på TV varit en del av julfirandet. Mellan tre och fyra miljoner svenskar ser detta program på julafton varje år. I inget annat land har Kalle Ankas jul samma ställning som här. Numera är tecknade filmer inget märkvärdigt, man har tillgång till allt man vill ha på Internet. Men Kalle Anka lever vidare mera som en ritual än som en filmupplevelse. Det är någonting man gör hela familjen tillsammans. I det sekulära Sverige är det inte gudstjänsttider man har reda på, medan klockan tre på julaftonen har blivit en helig tid man förhåller sig till.

Men hur helig Kalle Anka än må vara, så varar inget för evigt. Det är sannolikt att intresset för Disneys julshow kommer att minska med åren, framför allt hos de yngre som kanske inte går och längtar efter den, utan snarare sitter med för att det förväntas av en. Men kanske kommer de som lägger ifrån sig mobilen och orkar ta sig igenom showen, att, när de blir äldre, upptäcka att det finns en djupare mening i de tecknade filmerna.

Det skojas ofta om hur töntiga vi svenskar är som har som jultradition att bänka oss framför Kalle Anka. Vissa ser det som ett exempel på hur ytliga och kulturellt fattiga vi svenskar är. Men Disneys filmer är inte strunt. De är snarare lysande exempel på västerländsk uppfinnaranda, fantasi och konstskicklighet. Disney var en teknisk trollkarl som på egen hand gjorde framsteg inom animationskonsten. Dessutom är hans filmer djupt förankrade i det västerländska kulturarvet. Han har förnyat folksagor och klassiker och spritt dem till nya generationer. Många barn har lärt känna Bröderna Grimms sagor genom Disney.

Den 18 november 1928 visades Steamboat Willie, den första Musse Pigg-filmen, och den blev en häpnadsväckande framgång. Disney var den förste som gjorde en tecknad film som hade ett någorlunda bra ljud. Över en natt blev han en stjärna. I slutet av 1933 sade Walt Disney följande om sitt förhållande till Musse Pigg:

”Musse Piggs liv och äventyr har varit nära knutet till mig privat och till mitt yrkesliv. Jag har självklart en känslomässig tillgivenhet för den lille personligheten som spelat en så stor roll för Walt Disney Productions och så gladeligen har accepterats som en underhållande vän vid filmvisningar över hela världen. Han talar fortfarande för mig och jag för honom.”

Disney beskriver den talande musen som vore den ett levande väsen och magin i filmerna bestod delvis i att publiken accepterade att Musse Pigg fanns ”i verkligheten” – och att han kontrollerades av sin osynlige skapare. Musse var en ”individ” som man inte bara kunde skratta åt, utan också älska. Han hade en personlighet.

I programmet Kalle Ankas jul finns det också med en snutt ur Snövit och de sju dvärgarna. Den släpptes i december 1937 och är den första tecknade långfilmen någonsin. I New York Herald Tribune skrev recensenten:

”Efter att ha sett Snövit och de sju dvärgarna för tredje gången, är jag säkrare än någonsin på att filmen tillhör mästerverken… och ett av de sällsynta verk med inspirerat konstnärskap som gör åskådaren oemotståndligt förtrollad… en minnesvärd och djupt berikande upplevelse.”

Tidskriften Time hade en bild av Walt, omgiven av sju dvärgar, på omslaget. Filmen hyllades som ett mästerverk och förklarade att ”Walt Disney, precis som målaren J. M. Whistler, inte endast är en simpel tecknare.”

År 1938 fick Disney en hederstitel från Harvarduniversitetet för sitt arbete inom filmkonsten och den tecknade filmen. Han fick även en hederstitel från Yale för att ha ”skapat ett nytt konstnärligt språk”.

Man bör inte underskatta Disneyfilmernas betydelse i att sprida västerländsk kultur och västerländska värderingar över världen. När min dotter var liten gjorde hon en iakttagelse. ”Pappa, har du tänkt på en sak?” sa hon medan hon bläddrade i en bok om Disneyprinsessor. ”Alla prinsessor drömmer. Askungen, Törnrosa, Snövit. De har alla drömmar.” Detta, att inte vara nöjd med nuet och med sakernas tillstånd, har många uppfattat som kärnan i västerländsk kultur. Oron, drömmarna, rastlösheten. Det som drev Columbus ut på havet. Det som drivit oss ut i rymden.

Den västerländska kulturen har ibland benämnts ”faustisk” efter den tyske trollkarlen Doktor Faust som ska ha levt i brytningstiden mellan medeltid och renässans. Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22).

Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för västvärlden. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

Doktor Faust bytte enligt legenden sitt eviga liv mot all världens kunskap. Det är motsatsen till islams tanke om jordelivet som i stort sett värdelöst förutom som en prövning inför livet efter döden. Den bästa kunskapen är den som gör oss mer gudfruktiga. I traditionell islam menar man också att uppenbarelsen, Koranen, är den absoluta sanningen. Om människan genom studier upptäcker sanningar som strider mot Koranen gäller den ändå. Man sätter alltså uppenbarelsen före vetenskapen. Faust ville själv se hur det var.

Uppsalaprofessorn Gunnar Erikssons bok Den faustiska människan. Vetenskapen som europeiskt arv (1992) inleds med orden: ”Om man kort skall ange vad som skiljer den europeiskt-västerländska kulturen från andra stora kulturer blir det nog att européerna har utvecklat vetenskapen, särskilt naturvetenskapen, långt mer än några andra folk. Detta på gott och ont.”

I Disneys film Fantasia från 1940 får Musse Pigg gestalta Trollkarlens lärling, en figur hämtad ur Goethes dikt med samma namn från 1797. Lärlingen förtrollar en kvast för att få hjälp med städning, men redskapet får eget liv och han kan inte behärska den. Man skulle kunna se trollkarlens lärling som en bild för vetenskapsmannen. Det finns risker med vetenskap och uppfinningar. Man kan sätta igång krafter som inte är så lätta att kontrollera.

Våra moderna vetenskapsmän kan oerhört mycket mer än sina föregångare, men är liksom Musse Pigg lärlingar. De är inte – och kommer aldrig att bli – fullärda. Vetenskapen har sina risker. Men nyttan är större. Och vetenskapsmannen, liksom konstnären, poeten och filosofen, som vågar ställa frågor representerar den faustiska andan. Rastlösheten, nyfikenheten och oron. Det är denna anda i sin helhet, inte bara Musse Pigg, som islamisterna vill döda. Vi svenskar behöver inte skämmas för Kalla Ankas jul. Det kan vara ett sätt att introducera våra barn till både litteraturens klassiker och djupare filosofiska frågor.

Bengt Feldreichs sång som avslutar Kalle Ankas jul, ”Ser du stjärnan i det blå?”, kommer från Disneys film Pinocchio (1940) om marionettdockan som längtade efter att bli levande. Och det är också temat i sången: att önskningar kan bli uppfyllda. Man önskar ju på en stjärna. Eftersom den har blivit en julsång så tänker vi dock kanske mest på Betlehems stjärna, den som vägledde de tre vise männen till stallet där det nyfödda gudabarnet slumrade så sött. Det är hoppets stjärna, ett hopp om frälsning.

Men Pinocchio-sången handlar från början om att önska på en stjärna, i den svenska tolkningen nämns Aftonstjärnan, och står som sagt snarare för en önskan att nå högre, att gå från en docka till att vara något mer, i denna värld, i detta liv. Sic itur ad astra, ”så skall du resa till stjärnorna”, som det heter hos den romerska nationalpoeten Vergilius, eller per aspero ad astra, ”genom svårigheter till stjärnorna”, som det heter hos Seneca. ”Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få.” Du kan få det som du strävar efter. Du kan utforska land och hav och den oändliga, svarta rymden.

Aftonstjärnan, som man önskar på, och den faustiska stjärnan som symbol för högre mål, möter Betlehems stjärna med dess hopp om att besegra döden. Rom och Jerusalem, arvet från antiken och den kristna traditionen, de två huvudsakliga element som den västerländska civilisationen bygger på sammanfattat i denna sång som sjöngs av den förbindlige lille Benjamin Syrsa. Flera stora, svenska artister har efter Feldreich tolkat sången – Tommy Körberg, Jan Malmsjö och Lasse Berghagen.

Filmen om Pinocchio är baserad på en italiensk roman skriven av Carlo Collodi och publicerad 1881. Den fattige snickaren Geppetto skapar en docka av pinjeträ, som av ett mirakel börja leva. Varje gång dockan ljuger blir dess näsa ett snäpp längre. I Disneys film ligger den gamle Geppetto till sängs. Han ber sin talande katt öppna fönstret, så att han får se natthimlen. Då gubben ser den strålande stjärnan blir han glad och ivrig och går upp till fönstret. ”Titta!” utbrister han. ”Jag önskar att min lille Pinocchio kan bli en riktig pojke”.

Se Jordan Peterson komma nära tårar när han talar om Disneys Pinocchio:

Den kanadensiske psykologen Jordan Peterson har tagit upp den här scenen, och andra scener ur Pinocchio-filmen, i flera föredrag och intervjuer. När Geppetto önskar på stjärnan, förklarar Peterson, så lyfter han blicken över horisonten. Stjärnan i det blå representerar det tidlösa, det som finns bortom vår föränderliga värld. Det Geppetto gör är ”heroiskt”, eftersom han önskar det omöjliga. Men också för att hjältesagorna handlar om att hitta ett syfte, att bli sig själv, och inte bara en marionett i andras händer. Det Pinocchio går igenom gäller alltså oss alla i vår strävan att bli självständiga individer.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

20 reaktioner på ”Mohamed Omar: Bengt Feldreich och stjärnan i det blå

  1. Skarprättarn skriver:

    Intressant att en figur i statstelevisionen kan bli föremål för detta flöde i nyheter och bloggar… men det beror kanske på den roll regimtelevision har spelat i landet, och så även ankan – det var den enda amerikanska tecknade serie som erbjöds mellan tjeckisk och östtysk dockteater samt hemgjorda proggprogram som Vilse i pannkakan.

    Då ska man komma i håg att en Helena Sandblad 1979 ville rensa ut detta enda imperialistiska inslag, det var inte bra att ankan hängde sig själv med pistolen riktad mot huvudet, eller vad det nu var för ursäkt. Åren därpå gick monopolet i graven p.g.a. tekniskt paradigmskifte med satellitteve (S ville förbjuda paraboler), och vi översvämmades av serier. Ankan förlorade inflytande, än mer så när nätet gjorde entré på bred front 1994.

    Man kan notera att en del snuttar i Kalle och hans vänner har PK-fierats under årens lopp (har inte tittat de senaste decennierna, får man ännu se negerdockorna hoppa i tomtesäcken?), inte av sossevisionen men av Disney. Senare nydaningar av äldre klassiker har rönt samma öde, och äldre material med Musse Pigg skulle helt enkelt inte kunna visas idag på grund av *-ism i stor mängd.

    Såvida inte Mickey Mouse Act uppdateras blir Steamboat WIllie för övrigt snart fritt tillgänglig…

    Gillad av 4 personer

  2. Nattugglan skriver:

    Bengt Feldreich var för mig den trygga programledaren i TV när SVT hade en hög trovärdighet. Kontrasten blev stor när Feldreich medverkade i den svenska Disney versionen. Detta gav Kalle Anka på julafton en bra utgångspunkt hos publiken. Sången om stjärnan i det blå blev ytterligare ett unikt inslag som naturligtvis uppmärksammades. December nattens stjärnor har även uppmärksammats i Frankrike.

    Maurice Leblanc i romanen med Arsene Lupin ”Grevinnan av Cagliostro” beskriver vilken stjärna som är nyckeln till mysteriet om skatten för kungarna i Frankrike, stjärnan är Alcor. En dubbelstjärna med Mizar i Karlavagnen.

    Gillad av 2 personer

  3. kapten Cook skriver:

    Man kan se svenskarnas vurm för Kalle som ett undermedvetet nödrop, vi håller på att dras ner i aktivisternas hål, från socialdemokrater till Reinfeldtska moderater, och Kalle representerar det som var, den kristna moralen och estetiken. Svenskarna har inte förmått att identifiera hotet från aktivisterna och flockas i nostalgi runt det de egentligen vill ha, de vill inte ha könsstympningar, vare sig importerade eller av sina egna barn som tvingas leka med dockor eller svärd, bara det inte faller sig naturligt. Så kan man se Kalle, som ett nödrop från vårt kulturarv. Att aktivisterna vet detta råder det heller inget tvivel om, de har den ondas väderkorn, och de hugger och klipper i Kalle, vad försvinner i år? Vilken förrädare skall vara julvärd?

    Gillad av 4 personer

  4. Elisabeth skriver:

    Åh Mohamed/Eddie, vilken text du skrivit idag. Underbar. Jag älskar också de gamla Disney-filmerna , Snövit, Askungen, Pinnochio, Fantasia, Bambi. Vilken hög konstnärlig kvalitet , akvareller av yppersta klass. 70-talsfilmerna höll inte alls samma klass, ex Robin Hood, Djungelboken, men de blev typiskt nog mycket populära i Sverige , där barnen då uppfostrades i lätt sovjetisk anda med torftig barn-TV från öst. Sen kom bättre filmer som Lejonkungen, Lilla Sjöjungfrun, Ringaren i Notre Dame ( just Ringaren är suveränt bra ) men sen slocknade väl den riktiga tecknade filmen. Nu är allt data-animerat , magin är borta. I alla fall i mina ögon.
    Ja, gamla Disney-filmer, och även de små mellanspels-filmerna som gjordes då var/är underbara. Skaparna hade ambitionen att lära publiken om sagor, musik, litteratur plus att ge barnen en liten lektion i uppförande och betydelsen av vänskap, hjälpsamhet och generositet.Gammaldags dygder. Och så lyckades man mixa allvar och humor på ett strålande sätt. Nästa gång kan du väl skriva om de förtrollande tecknade filmerna som bygger på Beatrix Potters bilder och sagor.

    Gillad av 3 personer

  5. miketheviking skriver:

    Jag omfamnar dig herr Omar!
    Delar helt din syn på det symboliska djup som finns i Walt Disney produktioner mellan 1928-1968. Spengler och Goethe är husfavoriter f.ö.

    Sen var det nog aldrig meningen från Sossarna att vi skulle känna samhörighet med Västvärldens grundvalar och skåda de filosofiska djupen. Snarare ransonerades västerländsk tecknad film till just Julafton för att populasen skulle ersätta det kristna firandet med något så trivialt som en tecknad anka. De lyckades bra i det svältfödda DDR-Sverige och visst är det ett tecken på kulturell utarmning när vi ska titta på När endast tomten är vaken (vilket jag alltid gör), den underfundiga Karl-Bertil (vilket jag tröttnat på) och dessförinnan Kalle Ankas jul (vilket jag nu bojkottar). Varför bojkott? Jo, idag handlar det mesta om vilken könstillhörighet julpresentatören ska ha och huruvida det finns tid att tända ljusen (med tändstickor som vägrar ignitering)…

    Ta t.ex. Allsång på Skansen som i Lasse Berghagens tappning var äkta, mycket svensk och något för hela den demografiska befolkningen. Idag kidnappad av en sörja vilsna individer som serverar ett recept med udda artister med politiska inslag och allra minst Allsång. Också bojkottad.

    Din text och de boktips du lämnar bör var och en ta till sig.

    Fint skrivet (och för att travestera Sörman; ytterst relevant)!

    Tips;Om ni hade 5-stjärnors röstning på DGS (kolla in Pat Buchanans blogg) så hade denna fått 5 stjärnor.

    Gillad av 3 personer

  6. Sten Strömkvist skriver:

    Disney betyder oerhört mycket för mig allt sedan barnsben. Till stor del mina föräldrars fel som gick på bio med mig och såg kortfilmerna. Just nu sitter jag och går igenom ett antal äldre årgångar av Kalle Anka. Faksimiler av tidningar tryckta 1948-56. Kalle Anka när den var som allra bäst. Ingen politisk korrekthet där inte.

    Gillad av 1 person

  7. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Kalle Anka har nog betytt mycket för många. Jag minns mycket väl hur torsdag var en helig dag då jag som liten ivrigt väntade på att brevbäraren skulle komma med veckans nummer av Kalle Anka-tidningen.
    Vill man läsa en verkligen högkvalitativ serie i Kalle Anka-universumet rekommenderar jag Don Rosas svit om Joakim von Ankas liv och leverne från en liten knatte som putsade skor i Glasgow (tror jag) tills han blev business-tycon. (Joakim von Anka är ju för övrigt ett missvisande namn, han är ju skotte och heter egentligen Scrooge Mc Duck).
    Jag skulle för övrigt vilja se original- julen där jag minns attDisney själv var med i inledningspresentationen och det vsr ett ganska genomgående jultema i alltihop.

    Gilla

    • Elisabeth skriver:

      Dolf, jag äger berättelsen om von Ankas liv och leverne i inbunden form och jag värderar detta album mycket högt. Precis som du skriver, ett högkvalitativt verk. Jag minns också ”original-julen”, Walt Disney stod vid en öppen spis ( han var mycket stilig ) och framförde julhälsningar med glimten i ögat.

      Gilla

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        Om jag minns rätt (jag var väldigt liten då) så stod Disney på mantelspisen bredvid ett av ljusen. Tyckte för övrigt att han liknade pappa lite när han hade mustasch (den mustaschen försvann dock av någon konstig anledning illa kvickt efter att jag en gång hade hittat ett foto av Hitler som jag visade för pappa och sa ”Han ser ju precis som du.”)

        Gilla

  8. Leif Stålhammer skriver:

    Tack för en tänkvärd analys av Disneys roll i Sverige. Disneys inflytande på oss kan knappast överskattas. Samtidigt är ju Disney en av de länkar som i tiden smiddes för att förena oss med USA.s kultur. Själv anser jag att bilden på Kalle sittande på den gren han sågar av är en perfekt bild av den västerländska kultur som nu befinner sig i djupnande kris. Disney är nog USA:s mest inflytelserika konstnär någonsin. Sverige med sin ”transatlantiska länk” (Hultqvist,försv.min.) är väl efter 1945 närmast en amerikansk lydstat. Detta trots att våra gammelmedia skrattar åt och hånar Trumpen , som väl närmast verkar skapad med Joakim von Anka som förebild, Inom NATO är vi bäst i klassen utan att vara medlem. Det tycker USA mycket om!

    Gilla

  9. Hedningen skriver:

    Intressant och bra skrivet, men det finns nog långt bättre och fullödigare verk om man vill behandla ”djupa och filosofiska frågor” än blott och bart Kalle Anka. Jag tycker nog du kunde observerat vad Carl Gustav Jung på sin tid skrev om Arketyper, alltså ett ständigt återkommande persongalleri av typer, personligheter om man så vill i det kollektiva undermedvetna.

    Disney ”lånade” bara sagor, mytologier och allt annat från vad som var populärt på hans tid, och så har Disney Studios fortsatt leta och stjäla teman från alla världens hörn. Man kunde säga att de populariserar, trivialiserar och förkortar till viss del, som de gjorde med HC Andersens lilla sjöjungfru, eller Carlo Collodis Pinoccio. De har gett sig på Hawaianska myter, Incas – vad nu filmen om lamadjuret hette, minns jag inte helt ”Kejsarens nya stil” kanske – HC Andersen märks där igen – Grekiska Myter (Herkules), det gamla kina (Mu Lan) – allt utom EN motivkrets, och det är den Nordeuropeiska, den vi har i Norden. Just den är de mycket mycket rädda för, tydligen – det finns en utbredd ”beröringsfobi” med allt som luktar Asatro, allt som är vårt Nordiska ursprung, allt som är oss Nordbor – och det är tydligen ett tabu, som du delar och till viss del också lider av.

    Jag tror vi skulle må mycket mycket bättre av att bejaka Nordbon och det Nordiska i oss själva. Julen är och förblir en Nordisk fest från början, som handlar om samhörighet inom ätten, familjen och med förfäderna. Snarare än att bara sjunga sånger till en anonym stjärna, eller känna den tillfälliga klockan tre gemenskapen med kalle i TV-soffan, kan jag tänka mig en längre, mer stadigvarande gemenskap än så.

    Om vi ska återgå till disney, så är Trickstern, Upptäckaren, synlig i främst Musse Piggs gestalt, som jag ser det – men att illustrera det Faustiska i människan via Musse Pigg är nog – även om det var välfunnet av dig, Eddie – att ta i. Loke representerar också det faustiska, trickstern, skämtaren och narren, och han är närmare de arketyper, som finns i oss alla.

    Oden är den gode fadern, Kalle Anka kanske den evige förloraren, en tragisk antihjälte snarare än en hjälte, en ”everyman” eller den vanliga människan, som försöker – men ständigt misslyckas. Bortom och över det finns sannare gudar, ursprungligare och större myter – jag nämnde Beowulf på min egen sida så sent som igår. Har läst en annan välskriven krönika av dig, där du föreslår att ungdomar i dagens Sverige skulle läsa Heidenstams Karolinerna samt någotslags Allan Kämpe-serie på samma tema – för så hette den väl ?

    Lycka till med den planen, säger jag – du kommer aldrig lyckas entusiasmera dem på det viset.
    Skall äventyrslusten och upptäckarglädjen alls fram, så är det vårt Nordiska ursprung du m-å-s-t-e hitta tillbaka till. Havamals moral, som ger råg i ryggen. Vikingarnas upptäckter – så långt bort som i kalifatet, där de fann en annan verklighet än i nutidens förortskalifat.

    Vad är du så rädd för ? Öppna ditt hjärta för det Nordiska. Öppna ditt hjärta för Asatrons mytskatt, bejaka ordbon i dig själv. Endast så får du visshet. Endast så når du den mytiska dimensionen på allvar, för där är det folksjälen, folkets egen själ som talar.

    Bränn vad du har tillbett – Tillbe vad du har bränt. Omvänd dig, följ med mig, och jag ska visa dig en ungdom, raka i ryggen som Nordens Furor, sega som Malungs läder och Hårda som svenskt stål !

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.