Under det senaste året har den nya amerikanska ideologin ”wokism” slagit igenom med skrämmande och våldsam kraft i USA. Vi svenskar borde inte vara förvånade ty wokism är inget annat än en lite mer högljudd och aggressiv variant av den svenska politiska korrektheten, PK-ismen, som har varit statsbärande svensk ideologi i ett par decennier. (PK-ismen uppträder även under artistnamnet ”värdegrunden”, ett av staten uppfunnet begrepp som knappt får några träffar av Google före 1990 vilket jag tolkar som att företeelsen då ännu inte hade utvecklats och tagits i bruk.)

Som jag redan har rapporterat fick jag i början av juli en mycket smärtsam skada i höger ben. Till en början kunde jag inte gå annat än i etapper om några meter i taget och då med käpp och hopkrummad som ett gem. Efter den korta transporten var den snälla frun framme med en stol som stadigt förflyttades i den oländiga färden. Så fördes jag femton meter från semesterhuset ned till motorbåten för vidare färd till bilparkeringen och därefter till sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan.

Den ökända propositionen som brukar kallas mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag och går ur på att invandrare och minoriteter själva ska bedöma om de vill anamma den svensk kulturen och identiteten eller om de vill leva kvar i sin medhavda. Den som inte vill anpassa sig till svensk kultur ska via sina riksorganisationer kunna beviljas bidrag för att värna om ursprungskulturen.

Nästan varje dag träffar jag en person, ej sällan vit och manlig, som säger att han för det mesta knyter händerna i byxfickan när han lyssnar på den statliga radion eller ännu mer när han ser på den statliga televisionen. Då ler jag vänligt och konspiratoriskt mot honom för att visa att vi båda är medlemmar av motståndsrörelsen.

I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

Jag tillhör den, som det känns, växande skara radioapparatsinnehavare som inte lyssnar på statsradions sommarpratare och som nästan skryter med denna avhållsamhet. Med det menar jag inte att alla statsradiopratare skulle vara dåliga, ty så är det inte, men inslaget av politiskt korrekta och värdegrundmässigt inställsamma tänkare är så stort att risken för att jag ska bli på dåligt humör om jag lyssnar är långt större än chansen att jag ska bli glatt förvånad över motsatsen.

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Sedan åtminstone fem år tillbaka har sjukvårdens varit svenska folkets viktigaste fråga enligt Novus. Politikerna har varit fullt medvetna om detta och ändå inte lyckats något annat åt sjukvården än att följa sina instinkter och plocka fram ett antal miljarder kronor (av dina och mina pengar) för att strö över verksamheten. Det har inte fått några mätbara effekter.