Netflix har kommit med en ny miniserie av Mike Flanagan, som tidigare regisserat The Haunting of Hill House och The Haunting of Bly Manor. Och du som ännu inte har sett serien, och vill göra det, gör klokt i att sluta läsa här för den här texten innehåller, om inte spoilers om själva intrigen, så åtminstone om persongalleriet och strömningarna i serien.

Som stor fantast av skräckserier har jag sett båda Haunting-serierna, med viss förtjusning dessutom. Det är klart att skräckserier nästan alltid brister en smula i handlingen, och att de flesta skräckskapare gärna lutar sig mot det övernaturliga för att slippa knyta ihop lösa trådar – det gäller även Flanagan – men han är bättre än de flesta på att upprätthålla en hög kvalitet. Så hur är det då med Midnight Mass?

Jodå, den är håller samma kvalitet som hans tidigare miniserier. Handlingen är förlagd till en liten ö, pinad av regn och stormar och av ett tidigare oljeutsläpp som tagit död på det mesta av fisket, men med en katolsk församling som håller trons fana högt. Vi är alltså långt borta från hemsökta herrgårdar, vilket känns rätt uppfriskande.

När serien tar sin början inväntar öborna sin högt älskade församlingspräst, monsignor Pruitt, som varit bortrest men som nu ska återkomma så att mässfirandet kan börja som vanligt igen. Men den omtyckte monsignoren uteblir – istället kommer en ung, karismatisk präst som tar samhället med storm och som till och med kan utföra mirakel.

Eller kan han verkligen det? Något är inte som det verkar vara, och mystiska och skrämmande saker händer under de regniga stormnätterna på Crockett Island.

Redan från start blir det tydligt att de troende katolikerna är rätt insnöade och den mest framträdande av dem, en kvinna vid namn Beverly Keane, är öns värsta satmara. Hon är inte bara elak, korrupt och fördömande, hon är dessutom ungefär lika bildad som en gråsugga och hyser fördomar mot allt och alla. När hon läser bibeltexter i kyrkorummet är hon dock from som få, och det är helt uppenbart att hon symboliserar den bigotta kristendomen.

Det är naturligtvis inget fel i sig. Det finns gott om bigotta kristna, det ska man inte sticka under stol med. Ofta framställs det som om katoliker generellt skulle vara lite mer intellektuella än andra kristna, eller ha något slags djup som saknas i andra samfund, men det är ju bara en myt som Flanagan gärna får slå hål på. Inskränkthet finns överallt, och katolska kyrkan är inget undantag. Men Beverly Keane är så platt att man kan förutse både hennes kommentarer och hennes handlingar och det drar ner helhetsbetyget en smula.

De enda riktigt sympatiska människorna på ön är de som tvivlar på kyrkan och på sin tro och den mest sympatiska, och tillika mest vidsynta och förståndiga, är den relativt nyanlände sheriffen, Hassan, öns ende muslim. Där, i den muslimska tron, finns allt det djup och den kärlek som kristendomen tappat på vägen, får rollfiguren förklara pedagogiskt för en samling åhörare, och därför är islam den lära som fulländar både Gamla och Nya Testamentet och därmed är den enda sanna. Det känns lite som en flirt med pk-ismen, eller woke-ismen om man så vill – och inte så lite heller, för den delen.

Själv har Mike Flanagan sagt att det här är hans mest personliga verk hittills – i den här miniserien har han vävt in sina egna tanker om religion och tro och livets mening. Men det är helt uppenbart att det också handlar om en personlig konflikt med katolska kyrkan. Men varför peka ut katolska kyrkans svagheter genom att utmåla islam – som har en lika våldsam historia som katolska kyrkan och dessutom manifesteras genom våld och terror även i samtiden – som en kärlekens och sanningens religion?

Det är ett märkligt val, för de svagheter som finns i den kristna tro Flanagan ifrågasätter finns i alla andra religiösa läror.

Jag bortser dock gärna från de mer platta och förutsägbara delarna i den här serien, för som helhet är den faktiskt en riktigt njutbar skräckserie.